Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Frisk. Monolog i ett uppträde af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
(Mel.: Min vän, om du vill sällheten nä, sä drick.)
Och så till en krukmakarverkstad jag kom,
Gunås!
Då fick jag svarfva ocli svarfva om,
Förstås!
Det blef mitt öde få stryk af gesäller
Och svarfva krukor af alla modeller;
Men baraste krukor, små burkar och krukor,
Förstås!
Jag sedan fick lära att verlden är full,
Gunås!
Med krukor af ler och af klaraste gull,
Förstås!
Men alla äro hvarandra lika,
Fast några arma och andra rika,
Helt simpla blomkrukor och präktiga vaser,
Förstås!
Kan man väl sätta en liflig själ sämre än vid en
drej-skifva och med en lerklump mellan näfvarna? Kan
man? Jag bara frågar.
Nå, saken var rasande enkel - jag gick min väg
och tänkte: Jag råkar väl gubben med positivet -
det var ett annat lif - frihet, frisk luft, mat,
snygga kläder och bli allas favorit-, ty alla tyckte
om mitt glada humör.
Jag gick och gick; men allt klenare blef det, och så
tänkte jag vid mig sjelf: Pelle, du får nödvändigt ha
något att äta på - tigga går ej bra - och bra gick
det inte heller - ty i alla vetenskaper och konster
måste man öfva sig, utan öfning kan ingen unge lära
sig gå - alla barn i början.
Men hvar skulle jag ta vägen? Jo, skräddare - det är
ett nätt arbete och inte mödosamt heller - jag skulle
få ha händerna torra och ej blöta dem i vatten,
som hos kruko-makarn - kakelugnsmakaremästaren,
som den granna titeln var. Slutligen kom jag till
en skräddare - men då var jag nära genomskinlig af
svält. Jag satt der och åt upp mig en tid.
Som skräddarepojke på bordet jag satt
En tid.
Jag blef som en grytkrok och leddes besatt
En tid.
Jag lärde mig tråckla och sydde fast knappar
Och musslade undan en låda med lappar
Till mössor och sådant och västar åt barnen
En tid.
Må käringar snörpa, men jag säger stopp
Alltväl!
Hvad tjenar det till att man hafver en kropp
Och själ?
Ty dufven jag blef, som i hösten en iiuga, ,
Det tycktes det blef mig för trångt i min stuga
Att skarfva och sömma. Med pressa och stoppa
Farväl!
Och så gick jag min väg från skräddaren.
Hvad var nu att göra? Betjent! ropade en röst i
mitt hjerta - och efter några öden kom jag till
friherrinnan - och det gick några år framåt si så der.
Menniskan är i grunden en apa - fastän kammarherrn var
rasande på en tysk eller hedning, som hette Darwin
- den der Darwin hade sagt, att Adam och Eva varit
ett par apor. Det måtte inte vara någon dum karl,
den-, ty under mina betjentår lärde jag mig en del -
och sedan, på mina vandringar.
(Mel.: / iornels djup, fördold för verldens öga.)
Hvad Darwin säger, håller jag för troligt, Ty stora
apor äro vi försann. Mor Eva åt, det var så fasligt
roligt, Och genast Adam apte efter han. Och apnaturen
hängt uti allt sedan; Mot höjderna vi skutta gren
från gren. Hvad andra tänkt och gjort för längesedan,
Det apas efter af oss andra se’n.
(Dröjande.) Det var inte så egentligen med min egen
vilja, jag kom från friherrinnan; men inte gret
jag inte.
Jag var åter en fri man och det är hufvudsaken -
och sedan dess har jag aldrig gjort mig till. Man
ville värfva mig till konungens garde. - Lyda!!? -
Hva falls? - Skall jag
lyda? - Nej, aldrig i verlden - och få riktigt god
mat på kasernen - jo tack, det blir ingen omvexling -
ärter och fläsk och kött och gryn - nej, tack - bättre
då att som en fri man få sig en ärlig sup eller en
tår mjölk och litet äta till - det håller magen frisk.
Men här blir ej bra till natten. (Besigtigar sina
kläder.J Jag är allt bra trasig, fastän jag kan sy -
det håller ej ihop längre - pass på att gubben der
har bättre. (Undersöker fågelskrämman.) Bra rock -
stora fickor - med lock Öfver. Hvem har rådt om den
der rocken? (Sticker handen i fickan.) Jo, nu vet
jag - säcken är utan botten. (Lossar rocken från
ställningen ocli lyter.J Präktigt - han sitter som
han vore gjuten på mig. Hvem som egt den, så var det
en baddare att vara väl vuxen i kroppen. – Är det
rätt? Stjäla vill jag inte; men på det hela så är min
gamla rock bättre för ändamålet än denna. Fåglarna
känna ej igen gubben. De dumma fåglarna, som bli
rädda för min rock - jag, som sjelf är en gråsparf
i detta lifvet. Jag byter med skrämman. Har du något
deremot? Hon tiger. - Mjukis, tackar Ödmjukast! Gamla
fågelskrämmor ha alltid ett godt hjerta.
(En klocka börjar klämta.)
. Hvad står på ? Åh, det är lördagsqväll och
då klämtar man på bondlandet - det är en bondsed -
bara en bondsed.
(Han sätter sig ocli lutar ansigtet i
händerna. Plötsligt knäpper han ihop händerna.)
(Mel.: Glädjens blomster i jordens mull, acli, visst
aldrig ff ro.}
Tyst! det klämtar på lördagsqväll ner i dalen
der. Ack, jag vet ej hur det står till med mitt hjerta
här! Hur det krymper tillsamman strax, när klockan
börjar klämta. Ack, det käns som mor ur mörkrets land
mig ville hemta.
(En stunds tystnad. Han stiger upp och ser sig omkring
- ringningen upphor.J
Se så, nu är trolltyget slut - det är fasjigt hvad
man kan vara svag och dum; men dåligt har det varit
med maten i dag - inte en smul sedan niotiden. Ja,
det tror jag, att alla dumma tankar komma från en
tom mage. Här har jag varit för länge; men så fick
jag mig en rock - inte just ny; men ganska bra för
min ställning. Det är magen som är melankolisk -
men hjertat är friskt.
(Eftersinnande.} Dessutom, hvartill tjenar det att
träla ut sig? Detta lifvet är ändå inte det rätta -
ett annat kommer efter sedan. Man kan väl hvila sig,
då det inte är roligt att arbeta.
Denna jorden är en förgård till himmelriket. - Jag
har varit betjent och vet hur galant det går för sig
att sitta och lata sig i tamburen.
Att vara betjent är en förskola; man lär sig att
bära lifvets börda så beqvämt som möjligt. Jag har
inte gjort en mask för när - jag är den beskedligaste
menniska som solen kan lysa på - jag narrar ingen -
jag är sådan jag här för Ögonen förefinnes. Yore alla
lika uppriktiga som jag, så behöfde de icke fara till
Amerika och hemtas hem igen. Är man .en trashank, så
skall man låta bli att se ut som en millionär. Det
är ett bedrägeri - ärlighet varar längst. Jag är
en evinnerlig slarfver, det ser hela verlden -
jag behöfver ej säga ett ord - jag bekänner kort
från hjessan till fota-bjellet. Dessutom så - ja,*
dessutom är jag kommen för att uppöfva menniskorna
i barmhertighetens sköna dygd. Jag ljuger på mig
olyckor, det är sannt; men det är blott en fallenhet
att dikta. Hade jag gått en annan väg, så hade jag
skrifvit romaner och komedier ’- ja, det hade jag
gjort; ty den ljuger, som säger att jag är dum,
jag. Jag diktar och säger: Jag har legat illa sjuk
i fem månader; ty menniskorna äro dumma, de skulle
ej ge mig en slant, om jag sade: Jag vill inte göra
någonting.
Arbetsträlarna skulle kalla mig för en’ lathund. Ha ha
ha, det är riktigt roligt att kunna skratta åt hela
sällskapet och åt hela lifvet. "Man lefver medan man
lefver och dör en dag dess förr» – det är hela gåtan.
(Slutkuplett, under det att Pelle Frisk långsamt,
men i ett slags marschtakt lemnar scenen, exercerande
med sin käpp.J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
