- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
122

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. och slut fr. sid. 115.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På lifvets stig.

Skiss af Emilie Flygare-Carlén.

(Forts, och slut fr. sid. 115.)

12.

Bref från Lydia, till tanterna.

»Mina älskade, ömma beskyddarinnor! I dag är det jemnt
tre veckor, sedan jag inträdde i detta redan för mig
dyrbara hem; och intills i dag har allting gått mig
så väl, att jag icke nog kan prisa den ledande hand,
som hållit det fader- och moderlösa-barnet uppe tills
nu och sam säkert icke hädanefter drar sig ifrån mig
i pröfningen.

I mitt förra bref härifrån beskref jag allt inom detta
behagliga hus, och nu tillägger jag att jag haft den
djupa glädjen, att se Cecilia, denna jordiska engel,
litet förbättras under min vård. Under de sista
fjorton dagarna har hon dagligen varit uppe och klädd
ett par timmar. Och då hennes man, som jag icke vågar
till utseendet gifva någon liknelse, men hvilken hon
smeker och leker med och drar i öronen eller den stora
hårmassan liksom hon hade en stor newfounlandshund
att roa sig med, när han bär henne på sina starka
armar och nedsätter henne, antingen i salen eller på
något soligt ställe i trädgården, då skiner också ett
vackert solsken öfver hans groft formade ansigte, och
han kastar på mig en blick af så rörande tacksamhet,
att den säger mig vida mer än alla ord skulle säga.

Ord är en vara, som han verkligen hushållar med. Man
ser att han dyrkar sin hustru, men hans högsta uttryck
är: »Du blir frisk!» Och så tager han upp någon af
barnen (ibland båda) och hyssar dem i luften, medan
han åter halfhviskar: »Mamma blir frisk!»

En dag sade Cecilia: »Du undrar väl huru min man
någonsin kunde fria?» Jag tillstod gerna att jag
icke alls begrep huru det kunnat ske. Hon berättade
mig då att de träffats vid en badort och att han,
som befann sig der för en ögonsjukdom, en morgon,
då de så godt som ensamma mötts i societetssalongen,
sagt till henne: »Skulle ni vilja vara god och läsa
något ur den här tidningen för mig?» Hon fann hans
röst och blick så vänliga att hon, i stället att, som
hon ärnat, öfva sig på pianot, började den önskade
lektyren. Sedan läste hon för honom hvarje postdag,
tills han sista gången, utan alla preludier, frågade
henne: »Skulle ni vilja vara af den godheten att läsa
för mig som min hustru?» Cecilia blef först bestört
vid detta förslag, men hon var fattig, beroende och
högaktade redan den tystlåtne mannen. De blefvo gifta,
och hon älskade honom snart af hela sitt hjerta
– ty han är en själ, som gör litet väsen af sig,
men som många stå i tacksamhetsskuld till. Den rike
köpmannen är ej rik blott för sig sjelf. I öfrigt
lefver han för sina affärer och kommer aldrig från
kontoret förrän efter posttimman ......

Jag återgår nu till början af mitt bref – nemligen
att jag intills i dag haft all lycka med mig .... Ni
undren, käraste tanter, hvad som stört min frid
... Jo, något mycket smärtsamt.

I går eftermiddag tog Cecilia emot en af sina
så kallade vänner, men nog fick hon på samma gång
emottaga ett ovärdigt vänskapsprof. Då den främmande
damen gått, såg Cecilia ledsen ut. Sådan syntes
hon äfven i morse, och då jag frågade henne om hon
kände sig sämre, svarade hon: »Nej, lyckligtvis icke
... Jag grubblade endast på om jag bör eller icke bör
tala med dig om en sak, som generar mig i hvilketdera
fallet som helst. Ty det är en både löjlig och
dålig sak, som kommer att bedröfva dig – men det
torde vara nödvändigt att känna den.»

»Ja, lita på det», svarade jag, »att det är det
bästa ... och är det något ömkligt sladder, så vet
jag hvarifrån det härleder sig.»

Cecilia räckte mig då ett afryckt stycke ur ett bref
och sade med detsamma: »Kom ihåg att du står för mig
i det ljus, som ingen kan skymma bort! ....»

Nu ber jag er, älskade tanter, att ni läsen detta
grymma bref-fragment, innan jag afslutar det lilla,
som återstår mig att säga.

Det grymma bref-fragmentet hade följande lydelse:

’Sedan jag nu, goda du, uttryckt för dig det behof,
jag erfor, att ännu en gång genomgå kära gamla
minnen, var jag just på väg att afsluta mitt bref,
då jag alldeles händelsevis kom att erinra mig en
sak. Jag har låtit mig berättas att ni i er lilla
vackra stad fått emottaga ett vackert exemplar
bland de kokettaste små intrigmakerskor, som under
varierande titlar uppträda inom familjerna och der
åstadkomma söndringar ... Mamsell Lydia Palm, som
några månader varit i tjenst hos gamla friherrinnan
T. på Stefanelund, förstod att så väl ställa sig
in hos sin matmor, hvilken är grufligt snål på två
saker, nemligen arbetsdrift och ödmjukhet, att hon
blef fullkomligt intagen i mamsellen; och då får man
väl icke undra på att en filosofie doktor, som skulle
hetas läsa för hennes sonsöner, dito sonsönerna och
dito sonsönernas styfpappa, brukspatron Lannerkrans,
hvilken är gift med enkan efter friherrinnans aflidne
son – alla blefvo lika hänförda af ifrågavarande dam.

Det är helt naturligt, att fru Justine Lannerkrans
skulle känna sig obehagligt berörd af att se
flickans studerade beteende vis å vis herrarne. Det
gick slutligen så långt att hon nödgades ta
bladet från mun och förklara för sin svärmor att
antingen måste mamsellen lemna huset eller hon (fru
Justine) resa. Friherrinnan gjorde invändningar, men
lyckligtvis hörde den lilla intriganten detta samtal,
sade helt stolt upp sin plats och tog genast en ny,
som stod tillreds i er stad.

Allt detta tilldrog sig under informatorn herr Edmund
Lannerkrans’ frånvaro på en resa, men hon ställde
så väl till att de träffades på en jernvägsstation,
der hon skulle invänta andra tåget.

Gud bevara oss för sådan ungdom! Jag undrar hvad hon
skall åstadkomma i det hus, der hon nu befinner sig
... Fru Justine tror fullt och fast, att doktor
Lannerkrans, hennes mans kusin, på återresan till
Stockholm nog söker upp henne, der hon fins. I fall
detta inträffar, skulle det göra mig bra mycket
nöje att få veta det. Man har hviskat om att en rätt
allvarsam förklaring mellan fyra ögon egt rum mellan
fru Justine och hennes söners lärare.

Låt se, min goda vän, att du nu visar mig det icke
jag ensam kommer ihåg vår gamla vänskap ...’

(Namnteckningen på brefvet var bortklippt.)

– – –

Älskade tanter! Sedan ni nu genomläst denna
illasinnade anklagelse, har jag endast några ord att
tillägga – det är en bön, en innerlig och grannlaga
bön, nemligen att ni artigt och hjertligt söka visa
herr Edmund Lannerkrans, då han kommer och helsar på
er, att det skulle vara nästan orätt emot mig, i fall
han utsträckte resan hit för att ge mig ett prof på
den vänskap, hvarom jag ändå är fast öfvertygad. Och
med hans karakter gör jag ej förgäfves detta vädjande.

Varen emellertid icke alltför ledsna, mina kära små
tanter! Som mitt medvetande icke anklagar mig, hoppas
jag att Gud skall tillåta mig bära den förödmjukelse,
jag erfarit, som man bör bära hvad helst utaf
vidrigheter, som möter en stackars flicka, hvilken
ensam måste sträfva sig igenom sin verld ...

.... Jag har varit ifrån en stund och tillägger nu,
att min ädla Cecilia sade mig, då jag kom tillbaka
till henne: »I fall den unge mannen, som talas om i
brefvet, skulle komma hit, gåfve han ej något lyckligt
prof på sin vänskap.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free