Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. och slut fr. sid. 115.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Deremot skulle han visa dig den i dess vackraste dager,
om han af aktning för dig afstår från nöjet.
Hvad jag var glad, kära tanter, att kunna svara
Cecilia att han säkerligen icke skulle komma!
Er ömt tillgifna
Lydia (eller Marth’-Marie).
P. S. Snälla tanterna, våren mycket grannlaga med
herr Lannerkrans! Ingen kan vara det mera än han.»
Efter något mer än en vecka kom tanternas svar,
hvilket på deras eget oskyldiga sätt förklarade att
motgången, hvarifrån dess vind än blåste, var nyttig
både för sinne och hjerta. »I öfrigt», hette det, »kan
du vara förvissad att ingen hederlig menniska, hvilken
lärt känna dig, kan motstå inflytelsen af det goda,
som du har i din själ, och det ärbara, som du har i
ditt väsende. När helst du vill återkomma hit, blir
du af alla emottagen med den fulla och varma aktning,
som inga enfaldiga historier kunna beröfva dig.
Doktor Lannerkrans kom tidigare än vi trodde. Vi
älska den unge mannen redan. Han kallar oss
tant Ebba och tant Dorotea, och vi kalla honom
efter hans begäran rätt och slätt Edmund. Det
är precist som om vi känt honom sedan barndomen,
och han känner också oss (naturligtvis genom dig)
så väl, att denna hastigt påkomna förtrolighet icke
förefaller underlig. Dessutom är han mycket uppburen
af stadsboarne och stannar ännu några dagar för att
skrifva sina tidningsartiklar från vår ort.
Han satt just och drack te med oss i går afton,
då ditt bref ankom. Det är nästan onödigt att säga
hur nedslagen han blef vid tanken på att han måste
afstå från det besök, hvarpå han förberedt sig. Och
den enda ersättning, som något tröstade honom, var
vårt bifall till hans önskan att sjelf få svara dig
på din begäran ...»
Hvad de gamla damerna vidare hade att förmäla, behöfs
icke anföras. Vi anföra i stället den biljett, som
låg inuti deras bref.
Edmund Lannerkrans skref:
»Dyra mamsell Lydia!
Jag vet väl att tanterna och alla era bekanta
här benämna er Marth’-Marie, men det är för mig
omöjligt att få dessa främmande namn ledigt öfver
läpparna: de vilja knappt flyta ned från pennan på
papperet. Dessutom har jag med glädje hört att er
älskade aflidna mor bar det ljufva namn, under hvilket
jag lärt känna er, och att ni så kallades i barndomen,
fastän det sedermera, till undvikande af förvexling,
stannade vid era båda andra namn. Emellertid ha era
älskliga, af mig högt värderade tanter lofvat att
det hädanefter får återgå till Lydia, säkra att er
farmor och mormor, om de lefde, skulle förlåta denna
lilla sidovördnad.
Det är en olycka att skönheten och behaget hos en
ung qvinna så ofta skall uppväcka andra qvinnors
afund och blifva skulden till de mest oväntade
förvecklingar. Var emellertid fullt förvissad, att
jag icke underkänner den af er fina grannlagenhet
dikterade oro, som förvisar mig från den plats,
der ni tycks vara lycklig.
Således har mitt hopp om ett återseende gått i nedan,
men jag litar på att solen nog en dag skall lysa
öfver mina önskningar. Det heter ju att ’Gud vill hvad
qvinnan vill!’ Men då jag tror att Han icke betraktar
andra delen af menniskoslägtet som styfbarn, så kunna
vi måhända äfven säga: ’Gud vill hvad mannen vill’
... förstås, att det är frågan om en redlig och
fast vilja.
Emellertid måste jag på något sätt draga försorg om
att mamsell Lydia icke glömmer mig ... och jag har
dristat utbedja mig tanternas ädelmodiga tillåtelse
att – så framt det icke blir förbjudet – åtminstone
hvarannan månad få genom dem tillsända mamsell Lydia
en liten rapport öfver mitt lif. Får jag då, alltid
genom dem, förstås, en vänlig helsning tillbaka,
så skall jag känna mig obeskrifligt lycklig.
Med varma böner och önskningar för er lycka och frid
förblifver jag
er hängifne och trofaste vän
Edmund Lannerkrans.»
Detta första skriftliga meddelande, som Lydia
emottog från den man, hon så uppriktigt värderade,
tillskyndade henne icke det bryderi, som hon fruktade,
då hon först fick se biljetten. Innehållet var så
hjertligt, så lagom – ingenting att egentligen rodna
öfver. En annan sak blef om hon skulle bifalla de
följande »rapporterna» ... Men det var så sant:
det var tanternas affär – de hade ju redan bifallit.
Då Lydia denna afton gick till sängs, hade hon glömt
hvarje bekymmer, som fru Justine tillskyndat henne.
–
13.
Ett litet lugn.
Hösten och så småningom äfven vintern förflöto
i ett för Lydias hjerta och sinne välsignadt
förhållande. Cecilia, hennes så ömt älskade systerliga
patient, hade icke blifvit sämre: tvärtom syntes
hennes lif såsom det ville uppblomstra igen, och
man kan derföre tänka sig att husets tystlåtne herre
begagnade julaftonen till att utan egen åtgärd genom
gåfvan af ett dyrbart armband tillförsäkra Lydia
sin erkänsla för hennes outtröttliga vård. Han ansåg
att det var henne han hade att tacka för den lyckan,
att se sin älskade hustru en qvarts timma sitta
vid julbordet.
Emellertid fann Lydia detta eleganta guldarmband
med sina äkta stenar af alltför högt penningevärde
att med full tillfredsställelse kunna emottagas:
hennes finkänslighet fann sig liksom sårad. Men
Cecilia försäkrade ifrigt, att hvarken hon eller
hennes man ansågo något slags present vara lämplig
till gengåfva för den trofasta omsorg, som Lydia
utvecklat, och gåfvan måste mottagas för deras,
icke för Lydias egen glädje ... Sålunda bjudet,
blef det präktiga smycket med nöje påknäppt. Det
blefve ett så angenämt meddelande åt tanterna!
För öfrigt hade Lydia nu, hvad hon aldrig förut haft,
ett visst behagligt hufvudbry för att gifva brefven
till de gamla damerna en angenäm form, ty hon hade
tydligen märkt att dessa bref gjorde reguliera turer
mellan tanternas stad och Stockholm, åtminstone
syntes henne detta vara enda förklaringsgrunden för
den hemmastaddhet, som herr Edmund i sina små bref
förrådde med afseende på alla hennes förhållanden. Det
var nästan som om han lefde med i hennes lif ... Men
tillät han ej också henne att lefva med i hans!
Utan att våga genom aningen intränga i framtiden, kände
sig Lydia så trygg, så lycklig under detta på en gång
frånvarande och närvarande beskydd, att hon knappt
mera kunde fatta föreställningen om nya bekymmer. Hon
fick också nu både under och efter julen riklig
tillgång på ämnen för sina bref till tanterna.
Hos henne sjelf uppstod aldrig någon önskan att
deltaga i stadens sällskapsnöjen. Men Cecilia ville
ovilkorligt, synnerligast för att ge dementi åt det
dumma sqvaller, som berördes i det omnämda brefvet,
att Lydia skulle mottaga de bjudningar, som man
för den rika och aktade familjens skull sände såväl
till henne som herrskapet sjelfva. Under den långa
hösten hade Lydia dessutom blifvit bekant med nästan
alla stadens damer, hvilka turvis gjorde Cecilia
sina förmiddagsvisiter och väl bemärkte att Cecilia
satte mera värde på de artigheter, som man kunde visa
hennes vän, än de man visade henne sjelf. Och Lydias
ovanliga skönhet, jemte hennes ovanligt behagliga och
förbindliga väsende, intog alla. Fru Justines plan
att misskreditera henne i hennes nya lif slog icke
an i den lilla staden A. Ingen trodde på historien
om hennes djerfva koketteri.
»Kära Cecilia, låt mig slippa att emottaga dessa
bjudningar, slippa att lemna dig! Hur kan jag, en
ung flicka, uppträda i societén?»
»Motsäg mig icke! Du skall uppträda under min mans
beskydd. Han också behöfver ovilkorligt förströelse
och vågar icke vara olydig som du. Dessutom har jag
en gammal enkefru i beredskap till förkläde åt dig.»
Lydia måste gifva med sig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
