Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röttle å, dess vattenfall och omgifningar. G. C. Witt - "Dristighetens högbåtsman". Ett minne från 1788 och 1790. Af H. af Trolle. (Forts. och slut fr. sid. 135.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina dels höga och bergiga, dels låga och jemna stränder, af
hvilka de aflägsna synas såsom ljusblå strimmor; å andra
sidan Bunnen med en oräknelig mängd öar, holmar, vikar och
sund, alla klädda af vacker löf- och barrskog; bortom sjön
berg och skog så långt ögat spanar. Något längre i söder,
nära stora landsvägen från Grenna till Jönköping, på hemmanet
Åsmarks egor, är en backe, från hvilken man har en med den
nyssnämda fullt jemförlig om ej vackrare utsigt öfver, nejden.
Väljer man för sitt besök, på något af dessa ställen en vacker
sommardag, då naturen är klädd i sin högtidsskrud, helst en
klar och lugn söndagsmorgon när allt är stilla och fridfullt,
intet annat ljud stör er tystnaden än bäckens ljufva sorl,
fåglarnas melodiska sång i lunden och klangen af de på afstånd
ljudande tempelklockorna, när skog och byggnader spegla sig i
insjöns lugna yta, när knappast ett lof rör sig på träden, med
undantag af asparnas blad, »hvilka alltid darra, emedan Christi
kors var gjordt af aspträd», säger folktron, så skall åtminstone
hvar och en, som har öppet sinne för naturens skönhet och älskar
att prisa Skaparen i Hans verk, här under det höga ljusblå
tempelhvalfvet kunna njuta en af sina ljufvaste sabbatsstunder.
Men naturens skönhet får sällan eller aldrig blifva oberörd
af menniskohanden. Hvarhelst en liten ström sorlar fram
mellan leende stränder eller yr och glad kastar sig utför
branta klippor, kommer industrien och bygger dammande
mjölqvarnar, sotiga spikhamrar eller brummande sågverk. Stränderna
belamras af mjölsäckar, brädstaplar och annat dylikt.
Röttle å har ej heller fått förslösa sitt lif i sjelfsvåldig
frihet. Man har tvingat honom att förmala säd åt hela traktens
befolkning, tagit hans tjenst i anspråk för ett pappersbruk
och en oljepress, och nu slutligen gifvit honom i uppdrag att
vrida omkring det vattenhjul, som skall drifva maskinerna i
en fabrik för tillverkning af laggkärl.
Vattenfallets harmoniskt brusande toner blandas med
qvarnverks gnisslande läte och sågars skorrande stämmor. Så
går det till här i verlden: poesien inkräktas af prosan,
skönheten måste träda tillbaka för nyttan.
G. C. Witt.
-
”Dristighetens högbåtsman”.
Ett minne från 1788 och 1790.
Af H. af Trolle.
(Forts.och slut fr. sid. 135.)
Det sista krigsåret 1790 hade till en del fortgått och
svenska flottan hade, anförd af hertig Carl, derunder
gjort ett misslyckadt anfall på ryska eskadern i Revals
hamn, det s. k. »svenska flottans gatlopp». Skärgårdsflottan
hade attackerat Fredrikshamn, och derefter hade så väl stora
som skärgårdsflottan, sedan den förra förgäfves jagat efter
den ryska i Cronstadts-viken och sökt tvinga den till batalj,
ingått till Viborg, hvarest de båda flottorna kort derefter
blefvo fullständigt inneslutna af den öfverlägsna fienden, som
dragit till sig alla förstärkningar, och hvars syftemål var ingenting
mindre än att tillfångataga den svenska monarken samt
i grund förstöra Sveriges enda skydd och värn, dess stolta
och dyrbara flottor.
Efter en månads blockad fanns för de innestängda svenska
flottorna, hvilka voro i saknad så af vatten som proviant,
intet annat medel öfrigt, än att till hvad pris som helst söka
genombryta de ryska linierna och slå sig fria ur »råtthålet
vid Viborg». Krigskonselj hölls ombord å amiralskeppet
Gustaf III under konungens eget ordförandeskap, och sedan en
mängd olika förslag att rädda flottorna derunder blifvit
diskuterade och förkastade, stannade man slutligen vid beslutet att,
om vinden blefve gynsam, genombrytningen skulle försökas.
Till ledare vid detta, lika djerfva som om svensk mandom
och tapperhet vittnande beslut, hade konungen utsett
»Dristigheten» med dess bepröfvade, oförfärade chef,
öfverstelöjtnant Johan af Puke. Till denne, den forne hyddans
öfvergifne son, satte konungen och båda flottorna, näst Gud, sitt
hopp och förtröstan om en lycklig utgång. Efter konseljens
slut stodo konungen och Puke öga mot öga, ensamma med
hvarandra i amiralskeppets kampanjesal. Full af oro vid tanken
på det snart stundande djerfva företaget, fattade monarken
Pukes hand och såg honom stadigt in i de stora lugna ögonen,
i det han yttrade:
»Ni är min flottas ledare, er far vägrade ej att gifva sitt
hufvud för min fars skull. Svik mig ej, jag glömmer det
aldrig.»
»Följ bara efter, ers majestät, och så sannt jag heter
Johan Puke, skall ni och Sveriges flottor blifva räddade.»
Sådant var hjeltens svar. Monarken och sjöofficeren
skildes ifrån hvarandra. Den tappre Stedingk ombord på
Hemema Styrbjörn skulle gå i spetsen för skärgårdsflottan.
Alla nödiga dispositioner blefvo vidtagna, och snart skulle det
stora skådespelet, hvilket slog Europa med häpnad och
förvåning, taga sin början.
Natten till den 3 Juli drog sig vinden på nordost och
blef således gynsam för genombrytningen. Den tilltager
alltmera i styrka och blåser snart styf märssegelskultje. Nu är
rätta ögonblicket inne för de svenska flottorna att rycka loss
skotgarnen, låta märsseglen falla och gå till segels. Puke i
full uniform och med roparen i sin hand står som en »stätta»
på »Dristighetens» hyttdäck. Hans skarpa blick skådar ut
öfver fiendens mörka ekvallar. Han kallar sin högbåtsman till
sig. »Svafvelstickspysen» och »metmasken» känna hvarandra.
»Allt klart att gå till segels?» sporde Puke.
»Klart!» svarade Dunder.
»Kom ihåg, att om något mankerar, – du förstår!»
»Jag svarar som herr öfverstelöjtnanten svarade kungen:
gå bara på, och ni skall finna att Johan Dunder ej sviker sin
kölherre.»
»Dunder!»
»Herr öfverstelöjtnant!»
De sågo på hvarandra med en fast, oförgätlig blick,
derefter yttrade Puke:
»Ryssen skall ha stryk!»
»Stryk, herr öfverste!»
»Godt! purra ut nu, i Guds namn, Dristighetens gossar.
Alle man på däck, klart att gå till segels!»
Högbåtsmannen ilade öfver halfdäcket och fram till
storluckan. I detta ögonblick hade träbenet bestämdt fått kött,
senor och blod. Först en blick på masttopparna, derefter
förde han silfverpipan till munnen, böjde hufvudet öfver
storluckan och blåste så en lång hal och derpå en drill så
genomträngande, att den hördes ända ned till kölsvinet. Ja,
aldrig förr hade silfverpipan haft ett sådant ljud som denna
morgon.
Derefter ropade han med stentorsröst:
»Reis, reis, reis opp, alle man, för att gå till segels
och se ryssen i hvitögat! Opp, gossar! det gäller kungen
och flottan!»
Dunder såg i detta ögonblick ut som Asa-Thor sjelf.
De buskiga ögonbrynen voro hopdragna till en enda stor
borst. Felbhatten med den gula kokarden satt stagad på sned.
Silfverpipan blänkte i hans högra hand. Håret fladdrade för
vinden och hans ansigte hade ett uttryck af »något tusan
dj-a», som Sergell en gång sade. Ve den märsgast, som ej
var rapp i vändningarna och fullgjorde sin pligt, ty Dunders
»katt» skulle då ej vara sen att väcka trögheten till lif och
sätta kurage i bröstet.
En sådan utpurrning kunde uppväcka de döda ur sina
grafvar, så mycket lättare gick det att få Dristighetens gossar
på benen. Hela besättningen tumlade upp med en fart som
om yttersta domen varit för handen. Puke kommenderade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
