Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Dristighetens högbåtsman". Ett minne från 1788 och 1790. Af H. af Trolle. (Forts. och slut fr. sid. 135.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
ocli Dunders pipa blåste signalerna. Husch! så det
arbetades till väders och på däck, och när solen
strax derefter sände sitt strålande ljus utöfver
vikens hvitskummiga vågor, såg man Dristigheten
jaga framåt för fulla segel och hela stora flottan
följande efter i dess kölvatten. Skärgårdsflottan med
Hemema Styrbjörn i teten jagar lik en flock hvita
dufvor efter de stolta ekvallarna för att skyddas
af dessa, och midt emellan de båda flottorna ilar
en kungsslup fram öfver vågorna. Akterut i slupen,
hvars åror böjas som ro för vinden, sitter Sveriges
drott med riksflaggan vajande öfver sitt högt burna
hufvud. »Tjusarkonungens» ädla gestalt har aldrig
visat sig så imponerande, så full af majestät som i
detta ögonblick, då hans flottor, hans rike och. hans
lif stodo på spel. Gustaf var i denna stund en hjelte,
må smädaren och baktalaren för resten säga hvad de
vilja om Sveriges »ovanlige» konung.
I detta ögonblick närmar sig »Dristigheten» den punkt
på ryska linien, hvarest Puke skall bryta igenom. Det
är vid Krosserort, hvarest fem fiendtliga linieskepp
ligga så nära slutna, att de knappast lemna rum för de
svenska skeppens passage. De vilja stänga vägen, men
de känna ej till Johan Puke, till »Dristigheten», till
dess gossar. Kring det stolta skeppets -bog brusar
vattnet i gnistrande skum. Nu höjer Puke sin stämma.
»Ladda på båda sidor med dubbelt skarpt!» kommenderar
han med en röst, som är förfärlig. »Väl klara på
batterierna och på däck. Säkert sigte, gossar! Kom
ihåg att kungen kommer efter, och nu fyr!»
För några minuter är »Dristigheten» att förlikna vid
ett framilande eldsprutande berg. Lika hagel regna
dess lång-skeppsskott öfver de fiendtliga skeppen med
den mest förstörande verkan. »Dristigheten» öppnar
en väg så bred, att de efterföljande svenska skeppen
fritt kunna passera derigenom, och när chefsskeppet
passerar förbi de ryska linieskeppen, stryka dessa
sina flaggor. Puke har infriat sitt löfte till
monarken, och fastän under genombrytningen oförutsedda
olyckor inträffade, som förorsakade förlusten af flere
svenska skepp och fartyg, så kom likväl större delen
af den svenska flottan lyckligt undan till Helsingfors
och der i skydd af Sveaborgs kanoner.
När »Dristigheten» hunnit rum sjö, möttes Puke och
Dunder på halfdäcket. Den förre stannade och säg
småleende på sin högbåtsman. Derefter sade han:
»Bra, Dunder!»
»Godt, herr öfverste!»
»Stryk?»
»Mycket, herr öfverste!»
»Allting höll?»
»Hvarenda ända!»
»Smörj din fockehals efter utpurrningen med en grogg,
det fins vara i min kajuta.»
»Skall ske, herr öfverste!»
Från denna stund voro »Dristigheten»», Puke och
Dunder oskiljaktigt förenade med hvarandra. Puke hade
hållit sitt löfte till kungen och Dunder sitt till
sin kölherre. Ända till krigets slut fortfor Dunder
att ombord på »Dristigheten» kämpa för konung och
fädernesland, och när freden ändtligen återställde
lugnet i norden, innehade högbåtsman Dunder fullmakt
som konglig flaggskeppare inom den stora eller
linie-flottan. »Metmasken» hade blifvit amiral,
liksom hans forne kamrat »svafvelstickspysen», om
han blott kunnat i rattan tid få bugt med boken, men
si det var och förblef för honom en omöjlighet. Han
fick nöja sig med en medalj, en silfver-pipa och en
guld-port-d’epée. Det var dock något. Men Puke blef
både general-amiral, excellens, serafimerriddare och
grefve, och detta var ändock ett strå hvassare!
Dock, - Puke, Dunder och »Dristigheten» finnas ej
mera till. Chefen, hÖgMtsmannen och sjuttiofyran
mönstrade utaf från lifvets skådeplats i den ordning
de här blifvit upptagna. De voro alla tre värdiga
och hedrande minnen från svenska flottans sista
stormaktstid på hafvet; en tid, som, menskligt
att döma, ej mer för vår flotta skall komma åter. Det
var stål i karakteren och jern i viljan hos dessa
män, hvilka kämpade och offrade sitt blod under
den blå-gula flaggan. Det fanns must och märg i
dessa ekvallar, dem Chapmans snille skapat, och det
bevisades bäst derutaf, att när det segerkrönta gamla
»Dristigheten» för ett par år tillbaka slopades,
voro dess ektimmer lika friska och kärnfulla som när
det bjöd bredsidan åt ryssarna vid Öland och Viborg;
sjelfva tiden och maskarna hade visat respekt för
Pukes och Dunders ärorika sjuttiofyra.
Pukes stoft hvilar i familjegrafven på slägteus
egendom Djöholm, belägen invid en vik af hafvet i
den sköna provinsen Blekinge, de forna vikingarnas
hemvist. Den 3 Juli 1871, 81:sta årsdagen af
genombrytningen vid Viborg, flyttades Pukes jordiska
qvarlefvor in uti en kista af ek, tillverkad af det
slopade »Dristighetens» köl; det var rättvist att
kölb er ren hvilade på kölen af det skepp, som varit
hans brud i lifvet, och »Dristighetens» sista färd
var att uppsöka sin brudgum, för att omsluta hans
stoft i döden!
»Dristiglic-tem* sista färd.
Säg, livad för ett tåg ångar fram öfver sjö, Hvad
har "draken" för bild i sin stam? Öfver hafvet
ses linden sitt blomdoft strö, Ett brudtåg är det,
som ilar fram. Och vimplar och flaggor svaja i skyn,
Och träden, de vifta i vikens bryn Sin helsning från
högrest stam.
Se på sarkofagen af svart blifven ek, Hur den strålar
i Helions glans! Huru Ägirs-döttrarna, ute på lek,
På locket kasta mång’ blåhvit krans! En bild utaf
döden bär "drakens" stam, Och tåget, som ilar på
hafvet fram, Ett sådant ej ofta fanns.
Framför frustande eldfåle bruden drar,
Och en gyllne snäcka du ser
På vågen flyta: det är sjögudens char,
Och Neptun sjelf så, konungsligt ler
Åt bruden, hvars älskling han ständigt var,
Hvart i hans rike den "Dristiga" far,
Med fröjd på henne han ser.
Den "Dristiga"! Ja, du känner dess namn -
Nu i döden förvandlad hon är.
Hon längtar till stunden, då uti sin famn
Hon sluter honom, hon liar så kär.
Och derför hon ilar, så rosig, hän -
Se nu är hon framme hos honom re’n,
Som hvilar vid hafvets skär.
Träd, trofasta tärna, träd, högättad brud
Uti grafhögen till honom in.
Vår flagga beskydda! Jag beder till Gud,
Ocli väck lif uti nordmannens sinn’!
Nu griften öppnas med buller och bång,
Och under kanonernas högtidssång
De slumra förenta in.
På Yämö kyrkogård, belägen invid en af de täcka vikar,
som skölja stränderna af Trossö, på hvilken Carlskrona
är anlagd, hvilar »Dristighetens» högbåtsman Johan
Dunder. Stället för hans graf är okändt, annars
hade rättvisan fordrat att veteranens ben fått
hvila i en kista, tillverkad af »Dristighetens»
stormast, på hvilken hans blick i lifvet så ofta
hvilat med förtjusning och stolt beundran. Men hvad
gör väl vården, som gömmer stoftet, till saken,
blott minnet och domen Öfver död man är vackert
och hedrande. Sarkofagen af marmor är i motsatt
fall mindre värd, än den gröna torfvan, prydd med
enkla förgät-mig-ej eller af doftande violer och
ängsblommor. Men som skalden säger:
Ack, uti grafvarna re’n Hvila de hjertan, som då
Greto vid stjernornas sken, Logo mot liimmelens
blå. Tystnaden stum och. oallen Synes på grifterna gå,
Visa de multnade ben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
