Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Dristighetens högbåtsman". Ett minne från 1788 och 1790. Af H. af Trolle. (Forts. och slut fr. sid. 135.) - Laterna magica. L. A. Forssman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laterna magica.
Bland de egenskaper hos ljuset, som tidigast blefvo
kända, och hvaraf vetenskapen, konsten och industrien
länge vetat betjena sig, är den, att vid öfvergången från luften till ett
tätare ämne förändra riktning eller brytas.
Går en ljusstråle genom en kropp, begränsad af parallela ytor, så har han efter
utgången en riktning, som är parallel med den han hade före ingåendet. Äro
deremot de båda ytorna icke parallela, så blir icke heller den utgående strålen
parallel med den infallande. En sådan af icke parallela ytor begränsad genomskinlig
kropp brukar man i ljusläran kalla ett prisma. Redan Newton visade, att om
man genom ett prisma betraktar ett stycke papper, hvars båda
hälfter äro olika färgade, den ena blå, den andra röd, så synes
dessa förflyttade, men icke lika mycket, hvarför de också, sedda
genom prismat, icke bilda en
sammanhängande skifva utan äro från
hvarandra skilda. Det visar sig att den blå
halfvan undergått en större förflyttning
än den röda, hvaraf man sluter
att det blå ljuset brytes starkare.
På ljusets brytning grundar sig
konstruktionen af linserna. Man
benämner med detta namn
genomskinliga kroppar, begränsade antingen
af endast bugtiga eller af både
plana och bugtiga ytor, hvilka hafva
egenskapen att samla eller sprida det genomgående ljuset.
En lins, som är tjockare på midten än vid kanterna, har
egenskapen att sammanbryta ljuset och kallas derför samlingslins, då
deremot den som är tunnare på midten än vid kanterna åstadkommer att strålarna
spridas från hvarandra; den kallas ock derför spridningslins.
Hålles en samlingslins så att solljuset får falla
rätt på densamma, så brytas dess strålar tillhopa
i en punkt. Ställer man bakom linsen en skärm och
afpassar afståndet rätt, så erhålles på skärmen
en skarpt begränsad och starkt lysande bild af
solen. Der denna bild uppstår, alstras alltid en hög
värmegrad, och deraf har kommit namnet brännpunkt,
hvarmed således menas den punkt, dit solstrålarna
eller andra med hvarandra parallela ljusstrålar
sammanbrytas. Afståndet mellan linsen och brännpunkten
kallas linsens Irännvidd.
Men äfven andra föremål än solen gifva __ verkliga
bilder. De strålar, som från en l vanlig ljuslåga
falla på en samlingslins, kunna uppfångas på en skärm,
ställd bakom linsen. (Fig. 1). På ett visst afstånd
uppstår en fullkomligt skarpt begränsad och tydlig,
upp- och nedvänd bild. Detta är lätt att åstadkomma
genom att sakta flytta skärmen. Ändras afståndet
mellan ljuset och linsen, så blir ock bildens afstånd
ett annat. Minskas det förra, eller om ljuset flyttas
närmare till linsen, så aflägsnas
Fig. 3.
bilden och blir allt större. På ett visst afstånd
äro bild och föremål lika stora, och detta inträffar
när ljuset och skärmen
äro lika långt ifrån linsen, och hvardera på ett
afstånd lika med dubbla brännvidden. Flyttas ljuset
närmare, förstoras bilden ytterligare och aflägsnar
sig från linsen samt blir allt ljussvagare. Då ljuset
kommit till sjelfva brännpunkten, försvinner bilden,
hvilket naturligtvis måste inträffa, då de strålar,
som från denna punkt träffa linsen, utgå parallela
och sålunda icke kunna alstra någon bild.
Bland de talrika optiska instrument, i hvilkas
sammansättning linser ingå, är den så kallade
laterna magica. Denna består af en liten låda af
trä eller jernbleck, uti hvilken sitter en lampa
i brännpunkten till en konkav spegel. (Fig. 2). De
af spegeln reflekterade ljusstrålarna brytas af en
samlingslins, passera sedan genom en glasskifva,
på hvilken figurer äro målade i genomskinliga
färger. Längre fram befinner sig ännu en samlingslins,
så placerad, att skifvan kommer något längre från
densamma än brännvidden. På en lämpligt placerad
skärm framkomma då verkliga förstorade bilder af
figurerna på glasskifvan. För att dessa bilder skola
visa sig rättvända, insattes glasskifvan så, att
figurerna på henne stå upp och ned. Genom användning
af Drummonds kalkljus till belysningen erhålles mycket
ljusstarkare bilder, till följd hvaraf man ock kan
mer öka förstoringen genom att flytta glasskifvan
mycket nära intill den andra linsens brännpunkt.
Mot slutet af förra seklet väckte en belgisk fysiker
Robertson mycken uppmärksamhet genom offentliga
förevisningar af spökbilder. Illusionen vid dessa
föreställningar ökades genom användning af en apparat,
benämd fantaskop, alldeles liknande laterna magica,
d. v. s. bestående af en låda med ljuset och spegeln,
samt tuben med de båda linserna. Men sjelfva låter
nan hvilar på ett på trissor rörligt bord, hvars ena
fot är försedd med ett litet drifhjul, hvars rörelse
medelst en excenterskifva och en hafstång meddelar
sig åt den yttre eller s. k. objektiv-linsen. Då
bordet rullar från skärmen, närmar sig objektivlinsen
småningom intill föremålet, som alstrar bilden,
hvilken derigenom växer, och illusionen är så mycket
fullständigare, som genom en särskild tillställning
ljusmängden lämpas direkt efter bildens storlek,
hvarigenom denna alltid synes lika ljus. Fig. 3
visar en dubbel laterna. Man kan medelst en sådan,
utom spökbilden eller de fantastiska figurer
man framkallar, äfven åstadkomma på skärmen ett
landskapsstycke eller en scen, som lämpar sig för
personnagerna.
L. A. Forssman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
