Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia - Fornlemningar på Öland. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortsätter hon, ’har jag inte gift mig med dig för
att bli kokerska! Jag är en ordningsmenniska och tål
inte att se en knapp fattas i ett par byxor eller
ett band i en kjol’, och hon frågar, om hon icke syr
allting, lagar allting och om han någonsin i sitt lif
sett så väl stoppade servietter som deras. Herr Rask
erkänner detta, men som han är en inbiten orostiftare,
mumlar han något om att han icke gift sig för att
få en sömmerska, utan ett sällskap. Medveten om sin
dygd höjer fru Rask sina ögon mot himmelen, och om
hon haft tid skulle hon> bestämdt fått skrattsjuka
eller något annat hysteriskt anfall; men lyckligtvis
tänker hon på tre ofållade volanger, och det gamla
trampet och surret börjas åter, och den förträffliga
qvinnan bryter härvid af en masldnnål och anser sig
som en martyr, och detta gör också herr Rask i det
han, uttalande en tyst förbannelse öfver Singer,
beger sig af på sin vanliga vandring till klubben.
»Ja, så är det! Och fru Cederlöf då, jag skulle tro
hon är förträfflig», fortfor den lille borgmästaren,
som syntes lif vad af sitt ämne, »fastän den aktade
damen hvarken hyllar Singers eller Wheeler & Wilsons
uppfinningar, utan går, om jag så må säga, i en helt
annan genre samt visar den största fallenhet för
aritmetik. Hon för sina hushållsböcker med noggranhet,
tar med en Jobs tålamod reda på hvar det eller det
öret tagit vägen, låter tjenstfolket ersätta det af
dem sönderslagna porslinet, räknar vedträden under
grytan och har kunskap om allt hvad som tilldrar sig,
icke allenast i hennes eget hus, utan äfven i hennes
nästas, samt går till sängs i det lugna medvetandet
att ingen kan bedraga henne. Icke ens hennes man,
hvilken öfverlemnat åt henne det bråksamma bestyret
att handhafva kassan, icke ens hennes man kan
undansnilla en enkel tjugofemöring till en liten
oskyldig toddy utan att den förträffliga qvinnan
märker detta och för en tillbörlig räfst, medan den
öfverlycklige äkta mannen njuter af hemmets frihet
och behag ungefärligen som en ’inackordering’ den
första veckan han vistas hos en okänd familj.
»Nå, och fru Pilqvist! Inte ger hon heller vika i
förträfflighet. Hvem köper billigare och bättre tyger
än denna rika fru? ’Nej, söta du!’ och ’o, min vän,
du är alldeles märkvärdig! Har det här präktiga
tyget inte kostat mer än en riksdaler aln?’ ropar
man rundt omkring henne på alla kaffebjudningar,
och höjden af vännernas beundran stegras, när fru
Pilqvist berättar det hon till sin kokerska sålt en
klädning för femton riksdaler, då hon sjelf för den
endast gifvit tolf-, och svällande af förträfflighet,
Öfverraskar hon hvarje nyår sin man med cii massa
oliqviderade räkningar.
»Och fru Rundgren sedan, som sjelf lagar mat,
stryker in sin tvätt och lägger hand vid skurning och
damtorkning - jag hoppas hon också anses förträfflig,
och hennes man är ju en riktig barbar, som tycker
att hon borde lemna allt detta derhän och i stället
sköta sina barn, hvilka gå vind för våg och slå ut
grannarnas fönsterrutor, leka sjömän i rännstenarna,
kasta ögonen ur folk med snöboll om vintern och om
sommaren snatta omogen frukt ur trädgårdarna. Nej,
fru Rundgren är en förträfflig qvinna, som känner
sitt värde och hvars prisade duglighet aldrig kan
låta stänga in sig i en qvaf barnkammare med det
enformiga göromålet att aga barn.
»Ja, min vän», fortfor herr Rodeberg, som blifvit
allt mera varm, allt mera röd och skinande, »jag
kunde anföra otaliga exempel på förträffliga qvinnor;
men jag nöjer mig med att för motsatsens skull bara
nämna min egen lilla hustru. Hon är icke förträfflig
alls. Jag har på en bjudning sett henne med häpnad
lyssna till allt hvad fruarna Rask, Cederlöf, Pilqvist
och Rundgren förtäljde om hvad de uträttade, och hon
kom sedan till mig och skrattade hjertligt åt sig
sjelf. ’Jag fuskar i litet af hvarje’, sade hon,’men
jag hinner nätt och jemt att hålla ordning på barnen
och säll-skapa med dig, min gubbe; jag erkänner oss
emellan att jag i sex veckors tid sytt på en skjorta
ät dig och ännu felas det ärmlinningar på den;
jag står väl i köket ibland med en visp i handen,
derför att du tycker att mina såser äro förträffliga;
men i min hushållsbok vill debet och kredit icke
alltid gå ihop, och för att säga sanningen har jag,
’för precist samma tyg, som fru Pilqvist köpt,
.betalat i banko hvad hon gifvit i riksmynt.
»Och ändå», fortfor den lille borgmästaren, »finner
jag mig fullkomligt lycklig med min ofullkomliga lilla
hustru, för ser du, min son, hon är ett kärlekens
solsken i mitt hem, och det är just detta en qvinna
bör sträfva efter att vara. Hon tror sig sjelf om
ingenting, och deri ligger just hennes behag, och
genom alla lifvets skiften har hon litat sig till
mig och denna tillit har gifvit mig styrka. Hvarje
qvinna är en Undine, en Pygmalions-bild, som först
genom kärleken får verkligt lif. Det finnes männer,
som aldrig borde få ega en qvinnas hjerta och som
förderfva det i grund; det är icke qvinnans fel
allena, om hon icke kan lyckliggöra sin man.
»Och nu, min son», tillade den lille borgmästaren
i det han lyste som en jättestor rubin, »se dig väl
fore då du gör ditt val, och kom framför allt ihåg
att ett älskande qvinno-hjerta blir hvad du sjelf
behagar forma det till.»
på Olaxid.
:’åra läsare torde erinra sig en beskrifning,
som vi för-jjjet j|r iemna(}e öfver några forntida
minnesmärken på Öland’*). Yi återkomma nu till ett
par af dem, förvissade att en kort framställning af
deras forna betydelse och närvarande utseende icke
skall sakna behörigt intresse.
I Bredsätra socken af Runstens härad, omkring en
och en half mil i sydostlig riktning från Borgholm,
intränger på östra kusten från hafvet en liten vik,
vid hvilken ses qvar-lefvorna efter en byggnad,
nemligen Långöre eller ’St. Birgittas kapell.
Stället kallades under medeltiden Sikavarp och var ett
ansenligt fiskläge. Till beqvämlighet för dem, som här
deltogo i det indrägtiga fisket, uppbyggdes ett litet
stenkapell, som invigdes åt det nordiska helgonet
St. Birgitta och begagnades, till gudstjenst ända till
katolska tidens slut. Kort efter reformationen erhöll
stället namn af Sikehamn och för-läntes med åtskilliga
friheter i handelsväg. Köpingen ansågs dock vara till
hinder för både Borgholm och Kalmar, hvarför den på
framställning af den sistnämda stadens borgerskap
förlorade sina privilegier i konung Johan den tredjes
tid och försjönk kort derpå i ödesmål och förgätenhet.
*). Sv. Fam.-Journalen, Band XIII, sid. 105.
Mellan kapellet och hafsstranden ses små kullar
och gropar, lemningar efter tomtningar, men allt
öfvertäckt med grus och öfvervuxet af grönska. Ännu
för ett halft århundrade sedan fanns invid sjökanten
en halfeirkelformig vall, hvilken Linné omtalar i
sin Gotländska och Öländska resa och jemte öfriga
jordkullar kallar för »skantzar och rudera efter
en stad».
Af St. Birgittas kapell, som samtidigt med Sikehamn
ödelades, återstår nu föga mer än grundmurarna
och de begge höga gaflarna. Man kan emellertid
se, att kyrkans långhus haft sextiosex fots
längd och trettiotre fots bredd med fyra fots
tjocka murar. Det lilla koret har varit tjugo
fot långt och elfva fot bredt samt haft ett
hvälfdt tak af kalksten. På korets norra sida
synas lemningar efter ett mindre rum, förmodligen
kyrkans sakristia. Tvenne dörrar, den ena på vestra
gafveln och den andra på södra långväggen, hafva
lemnat inträde till kapellet, hvars hufvudbyggnad
erhållit sin belysning genom tvenne på södra sidan
anbragta fönster. En fyrkantig stenmur har omgifvit
en liten kyrkogård, i hvars sydöstra ända befinner
sig en stensatt brunn med ypperligt dricksvatten. f
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
