Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På knä vid divanen låg tjusande Hinda,
Hans älskling den första, hans harems klenod;
Med ögon som Soliman [1] kunnat förblinda,
Nu skymda af sorgens, af tårarnas flod.
Mirza Nameh, den indiske rajahn, var omkring
trettiotre år gammal, och hans växt och utseende
buro, oaktadt sjukdomens framsteg, prägeln af manlig
skönhet. En hvit lif-rock, rikt broderad med guld,
omslöt hans smärta gestalt, och på den purpurfärgade
turbanen gnistrade ädelstenar af det klaraste
vatten. Aldrig skådade Indiens sol en skönare gestalt
än den vid furstens sida knäböjande favoriten. Tag
morgon- och aftonrodnad och bilda en blomma deraf,
låt några klara daggdroppar falla deri - och du har
en bild af den tjusande varelse, som med sin närvaro
sökte bortdrifva smärtorna och förljufva den sjuke
rajahns stunder.
En dunkel skymning herrskade i det praktfulla gemaket,
som åt den inre sidan upplystes af några, bland
blommor dolda lampor, och åt den yttre sidan erhöll
sin .belysning från ett öppet, af förgyllda pelare
bildadt galleri, hvarifrån den skönaste utsigt Öppnade
sig. I fonden af landskapet framgled den heliga Ganges
biflod Dschumna, nu glittrande i månskenet som en
väf af silfverduk, utbredd bland blommor och grönt.
Den unge fursten lutade sitt brännande hufvud
mot de svalkande, med perlor och silke broderade
sidenkuddarna. Ljudlöst aflägsnade sig den svarte
favorittjenaren, och den sköna Hinda böjde sig
sakta Öfver rajahns juvelprydda hand samt tryckte en
brinnande kyss derpå.
»Sjung, min älskling!" h viskade den af plågor
hemsökte fursten.
Hinda fattade en vina **) och sjöng, efter några
smältande ackorder:
"Hör näktergalen
Ibland jasminer
Der ner i dalen
Der månen skiner,
Hur ömt betagen
Han från sitt snår
De ljufva slagen
Om kärlek slår.
Hur fridfullt stilla Sig natten sänker, Och stjernan
lilla I Djumma blänker; Likt svan som simmar Bland
vikens skär, Hon praktfullt glimmar I floden der.
Om kärlek talar Allt i naturen, Så berg som dalar. Ja,
himlaburen Den vise säger Att Krischna ***) var,
Som än sitt läger På jorden har."
De melodiska tonerna förklingade sakta i natten,
och den vackra Hinda betraktade med oro den älskades
anletsdrag. Slutligen sade denne:
r.Sjung ej om kärlek, sjung hellre om döden!"
"O, min herrskare!» svarade Hinda, »hvarför låter
du ej din slafvinnas böner beveka dig att se den
engelske läkaren, som du håller fången? Kanhända
att hans profet Issa f) har gifvit honom kraft att
fördrifva dina plågor.»
»Zohak säger, att om jag kallar den otrogne, skall
en stor olycka drabba mig!»
»O, tro ej Zohak; han är alltid så dyster, hans
ögon likna hyenans. O, han är falsk, han är falsk,
jag är säker derpå! Kalla den främmande mannen»,
bad Hinda under tårar.
Det dröjde länge innan Mirza Nameh svarade. Han
tänkte på Zohak och hans tillgifvenhet för den gamla
sulta-ninnan, hvilken gjort allt för att få sin yngre
son på tronen.
Denne var hans halfbror. Han tänkte på sin styfmors
ränker. Han mindes hur hans äldre broder dött som helt
ung af samma sjukdom, hvaraf han nu led. Slutligen
tycktes han vakna ur sina drömmar. Han slog ett slag
med en liten klubba af elfenben på en vid divanen
hängande silfvergongong.
I ögonblicket inträdde den numidiske slafven.
»Ali!» sade rajahn.
»Du är min herrskare och jag din slaf», svarade
denne. ’ »För hit den otrogne!» befallde rajahn.
En glädjeblixt strålade ur Hindas ögon, och, kyssande
rajahns hand, aflägsnade hon sig tyst och sakta på
den blommiga mattan, liksom när dagens sista vind
sväfvar bort öfver vaggande rosor.
ÅH inträdde och vid hans sida en man af ädelt
utseende. Den ovanligt höga pannan, de blixtrande
ögonen och den djerft böjda näsan tillkännagåfvo kraft
och beslutsamhet. Gkfdhet och förstånd framlyste ur
hela hans väsen, och när han nu stod framför den
sjuke fursten, lägrade sig ett deltagande uttryck
Öfver hans anlete, ej olikt molnet, sänkande sig
öfver Perlornas sjö i Kaschmirs dal.
Länge betraktade rajahn den orörligt framför. honom
stående främlingen.
»Talar du ’Hindoståns språk?» frågade Mirza slutligen
på sitt lands tungomål.
»Ja, jag kan det någorlunda», svarade främlingen.
»Du har under ditt vistande inom mitt land botat
flere af mina undersåter for sjukdomen från Ganges
Öar, ff) och ehuru jag tror att du är en utsänd från
de otrogne^ (dem Brahma fördömme!), och jag derför
fängslat dig, skulle jag dock hafva lust att fråga
dig om du har makt att bota mitt onda.»
»Makten finnes i Guds hand; viljan har jag och skall
göra hvad jag kan», sade läkaren.
»Du har rätt», sade Mirza, »börja nu din konst, och
måtte din Gud hjelpa dig att qväfva den förtärande
lågan i mitt bröst!»
»Dertill fordras att du låter mig komma och gå
hvarthän jag behagar, samt att du lemnar mig en slaf
till min tjenst.»
Rajahn nickade bifallande, och läkaren började nu
undersöka Sirmoors herrskare. Efter en stund sade han:
»Rajah af Sirmoor! jag tror att jag med Guds bistånd
skall kunna rädda dig från en säker död; men endast på
ett vilkor, och det är: att du, under ett månhvarf,
ej mottager af någon, hvem det vara må, något att
läska din törst eller stilla din hunger med, utom af
mig. Går du in härpå, så skall du lefva; hvarom icke,
dör du innan dagens stjerna sjunkit nedom Sirmoors
berg så många gånger som Islam eger himlar.» fff)
»Jag lofvar», sade rajahn matt.
»Skall jag tro detta?»
»Jag svär det vid Brahmas ögon!»
»Jag tror dig», sade främlingen i det han noga
undersökte den med rubiner och topaser infattade
bägaren, ur hvilken sjuklingen druckit.
»Åh!» sade han plötsligt för sig sjelf; »jag anade
det; åter ett offer för detta förtärande växtgift,
som verkar så långsamt men säkert. När skola väl
menniskorna upphöra att vara tigrar, eller rättare
giftiga ormar?»
Efter en paus närmade han sig en af blomsterurnorna
och uthällde bägarens innehåll öfver den deri
prunkande växten. Med omsorg rengjorde han bägaren,
hemtade den derefter half med vatten från den sorlande
springbrunnen, som i månskenet utanför kastade i
höjden sina glänsande strålar. Då han åter inkom,
framtog han en liten flaska, hällde derur några
droppar i det kristallklara vattnet, samt bjöd rajahn
den svalkande drycken.
Knappt hade sjuklingen tömt den läskande bägaren förr
än hans hufvud böjde sig mot de mjuka kuddarna och sömnens
engel fällde sin staf öfver den slumrande. Åtföljd af Ali
aflägsnade sig främlingen.
*) Soliman = Konung Salomo. — **) Vina = Indisk luta. — ***) Krischna = Indiska kärleksguden. — †) Jesus. — ††) Koleran. — †††) Koranen beskrifver åtta himlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
