Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
besvarades med lysande löften om huru rajahn af
Sirmoor snart skulle, med sina tappre, störta ned
öfver de otrogna, och, likt Himalayas laviner,
förkrossa dem. Emellertid uppsköts afmarschen
tills vidare. Ändtligen började den ena berättelsen
efter den andra att omtala engelsmännens segrar,
på ett skickligt sätt öfverdrifna genom Millford
och fursten, då plötsligen ett bud förkunnade, att
nuvaben af Bisar, rajahns halfbror, med en armé af
öfver 3,000 man, var i antågande för att straifa och
afsätta rajahn af Sirmoor. Ögonblickligen utvaldes en
trupp af de pålitligaste männen ur furstens lifvakt
och krigare, och med dessa inneslöt han sig i Nahuns
gamla, men fasta palats. Rajah Mirza Nameh var lugn;
han litade på Millford.
»»Inom tre dagar», sade denne, då nuvabens soldater
kringrände Nahun, »skall du vara räddad. Engelsmännen
skola då vara här, och jag hoppas då kunna helsa dig
för rajah af Sirmoor och nuvab af Bisar.»
»Jag tror dig, ehuru jag anser det omöjligt, men du
har aldrig ljugit för mig», svarade rajahn.
På aftonen smög sig Millford, åtföljd af Gnur,
en af furstens pager, samt den trogne Ali, genom en
underjordisk gång, ut under slottet och stadsmuren. I
sjelfva klippan, der denna senare slutade, öppnade
Ali en liten smal port, jemnt så stor att en man
kunde krypa derigenom.
»Kom ihåg! innan solen går upp», hviskade Millford
till Ali.
»Innan solen gar upp«, svarade denne lika sakta, i det
han åter stängde porten innanför. Numera blott åtföljd
af den lille Gnur, rajahns favorit-page, klättrade
Millford utför den branta klippan, hvarest här och der
endast ett konstigt uthugget handtag visade att denna
väg var ämnad att af menniskor begagnas. Sutligen
nedkom Millford i den kring | berget sig slingrande
dalsänkningen. Yägledd af den lille hinduen skyndade
nu engelsmannen vidare och lyckades, tack vare gossens
kännedom om trakten, undvika de belägrande. Alltjemt
gående mot Öster, passerade han snart Dschumna öfver
ett af gossen kändt vad, samt började sedan bestiga
en af Himalayas utgreningar.
Tysta gingo de båda vandrarne framåt, tills deras
väg slutade vid en djup afgrund, i hvars botten en
liten bäck slingrade sig. Denna dal eller remna
var knappast femton å tjugo alnar bred, och på
den sidan, der de befunno sig, gick gångstigen,
liksom huggen i den lodräta bergväggen, snedt nedåt
djupet. Följande stigen nedsteg Millford i den mörka
dalen och började, tillsammans med Gnur, gå uppför
den andra, nästan lika branta, med slipprigt gräs
och små buskar beväxta sidan. Just då engelsmannen
hunnit till kanten af dalen, kastade sig en tiger
med ett häftigt språng öfver honom och slog honom
ögonblickligen baklänges till marken. Millford, som
ej beredt sig på detta anfall, släppte sin bössa i
detsamma han föll, men fattade odjuret i strupen och,
fixerande det stadigt, bibehöll han nog själsnärvaro
att försöka draga sin kris. Tigern, hvars stora,
likt eldkol lysande ögon och hvassa tänder icke voro
långt ifrån den fallnes ansigte, hade ännu ej hunnit
bita honom, då så väl Millford som djuret började att
med förfärande hastighet halka nedåt djupet. Tigern,
som upptäckte faran, släppte nu sitt byte och kastade
sig med ett djerft hopp mot deii andra, lodräta
bergväggen, hvarest han med framtassarnas klor fick
tag i en springa, och sålunda hängande öfver den
minst tvåhundra fot djupa afgrunden, utstötte han det
ena förfärliga rytandet efter det andra. Då djuret
släppt Millford, fortsatte denne att halka utföre,
tills han lyckligtvis fastnade i en af dessa, med
svåra taggar försedda kaktusväxter, hvilka här finnas
i yppighet. Millford var snart på fötter igen, och,
i det han betraktade sin åt en säker död hemfallne
motståndare, uttalade han helt ofrivilligt magerns
spådom:
"Åt blodtörstig tiger Dig, rajah! jag gifver. Dig,
hund! jag inviger Att dela hans lott."
Några minuter derefter befann sig Millford på det
ställe, hvarest hans bössa låg. Här knäföll han och
tackade, i en kort bön, sin Gud för den underbara
räddningen, hvarefter han upptog bössan och skyndade
mot öster, sedan han dock flere gånger förgäfves ropat
Gnur vid namn. Då solen uppsteg öfver berg och kullar,
anlände Millford till sir Colin Campbells förposter,
hvilka på hans begäran förde honörn till sin chef.
Ledsagad af tvenne bergskottar, inträdde Millford
i elan-chefens och öfverstens tält, hvarest denne,
tillsammans med tvenne af sina officerare, rådslog
om krigiska företag.
»Hvem är du?>» frågade sir Colin, utan att vända sig
om, sedan skottarna framställt sin fånge.
»En gammal vän», svarade Millford, kastande tillbaka
kapuschongen på sin burnus och tagande ett steg
framåt.
»Halt!» ropade sir Colin, fattande den på bordet
liggande revolvern, samt fortsatte skrattande, i
det han vände sig till sina officerare: »Kanhända
ett fjerde försök till lönnmord, på en vecka! Det är
märkvärdigt att alla dessa »försökare», som jag vill
kalla dem, hvar och en uppgifvit såsom skäl hvarför
de vilja mörda mig, att jag förföljer deras tro och
deras profeter; den förste sade att jag förföljde
Brahma, den andre Vischnu och den tredje solen. *)
Du tycks vara muhamedan, eller hvad är din tro?»
»Jag tror på gammal kamratskap och vänskap!» svarade
fången.
Knappt hade han tält ut, innan sir Colin Campbell
sprang upp och, fattande den främmande i axlarna,
vände han dennes ansigte mot dagen.
»Min Gud, är det möjligt?» utbrast han och betraktade
frågande den tilltalade. »Lord Millford! min
gamle kamrat! min vän! Ni lefver alltså? Ni har
icke uppslukats af dessa blodtörstiga vilddjur, som
göra sig en heder af att lönnmörda sina medmenniskor
? Alla edra vänner hafva trott att ni var död, att ni
fallit ett offer för edra medicinska och botaniska
studier och resor. Men ni är ju sårad! ni är blodig
och sönderrifven! Skaffa strax en läkare!» fortsatte
Campbell i det han följde sin vän till en stol.
»Det är endast en obetydlighet, ett rendez-vous med
en tiger», svarade Millford, samt omtalade sedan
förhållandet.
Efter ett par timmars hvila berättade Millford
sina senaste äfventyr, samt beskref för Campbell
tillståndet i Nahun, och att det vore högst angeläget
och förenadt med den största fördel att hjelpa
rajahn af Sirmoor. Millford utkastade nu en plan,
hvars djerfhet slog an på den äfventyrsälskande sir
Campbell; och följande natten var Millford åter på väg
till Nahun, åtföljd af trehundra man utaf de raskaste
bergsskottarna. Något senare uppbröt äfven sir
Campbell, anträdande marschen mot Sirmoors hufvudstad.
Rajahn af Sirmoor var emellertid i högsta grad
orolig. Nuvaben af Bisar hade på eftermiddagen stormat
Nahun och intagit staden, nästan utan motstånd; ty
den delen af rajahns trupper, som skulle försvarat
densamma, hade öfvergått till fienden.
Tidigt samma morgon smög sig en liten brun, spenslig
gestalt försigtigt fram och tillbaka vid början af
den smala, i klippan uthuggna, hemliga uppgången till
palatset. Det var Gnur, rajahns page, som, då Millford
blifvit öfverfallen af tigern, med förskräckelse tagit
till flykten. Hastigt kastade ynglingen sig framstupa,
lade örat till marken och lyssnade. Hvad han hörde
försatte honom i den största förskräckelse, och,
vig som en apa, klättrade han upp i ett träd. Hvad
han härifrån såg lugnade honom icke. En för hans ögon
oändlig rad af jättar nalkades, en och en, tysta och
mörka som andar, till den hemliga gången. I spetsen,
med hög-buret hufvud, syntes den af tigern dödade
engelsmannen, och snart uppsteg denne, åtföljd af,
som ynglingen tyckte, ett oräkneligt antal barbenta
demoner, och försvann igenom den af en osynlig hand
öppnade bakporten.
*) Brahma och Vischnu, olika sekters gudomliglieter.
Guebrerna dyrka solen såsom Guds bostad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
