Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvenne spelmän. Teckning ur folklifvet af G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
så att man tydligen kunde märka att häftiga känslor
stormade i hans bröst.
Slutligen domnade dock armarna på klockaren och med en
min af den stoltaste öfverlägsenhet lade han fiol och
stråke på bordet, under de ljudligaste bifallsrop. Men
nu voro också hans krafter uttömda och han sjelf ej
mindre än de dansande i behof att blicka djupt ner
i de stånkor och stop, som vandrade laget rundt.
Lång rast blef det dock icke, ty snart började ropen
på Petter.
»Petter, - fram, Petter!»
»Nu är det din tur, Petter.»
»Tyst! nu ska vi höra på Petter.»
»Stå på dig, Petter!» ljöd det från alla håll.
Spel-Petter klef också öfver tröskeln, började stämma
sina strängar och tre gånger förde han fiolen till
hakan, men tog den strax tillbaka igen.
»Ger du tapten, Petter?»
»Petter ger tapten», ljöd det i stugan, och till och
med klockaren, som lagt sig i högsätet för att hvila
på sina lagrar, reste sig upp för att bättre kunna
njuta af sin seger. Det besväret kunde han dock hafva
spart sig-, ty rned en djup suck och ett vildt »ur
vägen!» kastade Petter af sig rocken, höjde ännu en
gång fiolen, men till allas förundran var det ej till
kinden han förde den. Nej han lade den på ryggen,
lutade nacken bakåt till stöd och så började ban en
polska; men aldrig hade man kunnat tänka sig en sådan
polska, som den var. - Hon gick ej på menniskovis
hon-, ty det var ingen måtta på drillar, löpningar,
knäppningar och »stråka-knackar» *) och att det var
»skutt» i den, blefvo de snart varse, ty dansen gick
rent för brinnande lifvet. Gamla och unga flögo i
hvirflande fart om hvarandra, antingen de ville eller
ej, och Konten sjelf måste upp han också likaväl som
gamla Annicka, ehuru hon ej på trettio år satt sin
fot till dans.
Tonerna rullade allt vildare och vildare och i
fullkomligt raseri tumlade snart icke blott gamla och
unga, utan äfven bord och bänkar omkring på golfvet
och det skulle aldrig lyktats väl, om ej Brita
Stina, pigan i huset, kommit in i detsamma, sedan
hon »stillat kritterna» i ladugården; men nu hade en
fyrväppling fastnat på förklädet, så att hon varsnade
hvad ingen annan kunde se, att det var necken sjelf,
som spelte bakom Petters rygg, och som hon hört att
han på det sättet brukade spela dödspolskan på sina
spelmän, skyndade hon fram och ryckte med ett kraftigt
tag stråken undan strängarna och fiolen från ryggen.
Nu tystnade spelet, nu stannade dansen och med en djup
suck föll spelmannen till golfvet, som om han varit
död. Der blef han liggande, medan de andra samlade
sina krafter, icke =. för att fortsätta dansen,
utan för att knalla sig hem hvar till sitt, ty någon
osynlig, som det nog vore bäst att ej vara i lag med,
hade tvifvelsutan kommit in i stugan. Klockaren kom
sig först såsom det anstod hans värdighet och tog
sig en riktig söndagspris ur silfverdosan.
»Jag tror jag får sjunga upp lik till söndagen»,
sade han och pekade på Petter.
»Inte den här gången, fader klockare», sade denne
matt, »inte den här gången.»
Klockaren bjöd honom en pris ur silfverdosan.
»Da kan behöfva dig en styrkepris, da», sade han,
men Petter tackade för tillbudet; han trängde mer
om en sup, sade han, och den fick han. Så slöts det
julgillet, som sent skall glömmas.
Hvem, som egentligen spelt den sista polskan visste
väl ingen mer än Brita Stina, och af fruktan att sjelf
råka ut för necken, vågade hon ej förr än en lång
tid derefter omtala hvad hon sett; men att Petter
ej varit ensam om fiolen den gången, derom var man
fullt och fast Öfvertygad.
Det hade således ej varit en mot en och derför kunde
ej heller Konten anses Öfvervunnen. Sjelf ansåg han
sig nu vara »bise på täppan», och med hatten mer än
vanligt närmad
högra örat, tog han afsked, följd af värdfolkets
tacksägelser och styrde kosan hemåt, stolt öfver
sin seger.
En stund derefter lommade äfven Spel-Petter utaf;
men nämdemansmor kastade oförmärkt några eldkol efter
honom och nämdemannen sjelf satte två afbrutna liar i
kors öfver förstugudörren. »Mot trollen och den fule
kan en aldrig vara nog på sin vakt», sade han.
Emot sina vanor hade Konten den natten varit den
förste att taga färdknäppen, ty han ville ej träffa
Spel-Petter, hvilken hade samma väg som han, och denne
hade också fördröjt sig längre, än han egentligen
behöfde för att slippa ifrån klockaren.
Om nu denne känt sig alltför stolt för att efter
en sådan seger lägga följe med någon bonde, eller
om det var hans öde, som dref honom, hvem kan säga
det? - Men ensam vandrade han, saxande med benen och
stötande än åt höger än åt venster med sitt spanska
rör stora landsvägen öfver åsarne hem till sin boning
vid kyrkan.
Han hade hunnit uppför den skarpaste »anliden» **)
och kände sig i behof af hvila, för att ej komma i
alltför stark fart i utförsbacken, nedanför hvilken
en bäck porlade fram, der om sommarqvällarna necken
någon gång låtit höra sig.
Han satte sig på en sten vid vägkanten, högst uppe på
brinken och märkte nu till sin förundran, att han ej
var ensam. En fager jungfru, den vänaste han i sitt
lif skådat, stod midt framför honom i den månljusa
natten. Hon neg så vackert och helsade: »God qväll,
fader Kont!» Han kunde ej draga känsel på att han
sett henne förut och något socknens barn kunde hon
ej vara, men han var dock alltför belefvad för att ej
lyfta på hatten och besvara hennes helsning ined ett:
»Göder afton sjelf, sköna jungfru.»
»Yill ni spela för mig, fader Kont; ni, som
-är kusen
för alla spelmän
värre an
sporde hon.
Nej tack för mig och Konten», svarade denne, »jag har
spelt nog för i natt; men kan jag vara till tjenst
en annan gång, så hjertans gerna.»
Jungfrun hörde likväl ej till dem, som ge sig för
första afslaget. Hon bad så vackert och såg så
innerligt rar ut, att Konten kände med sig, att han
ej kunde stå sig på långmål och när hon sjelf löste
upp knytet och tog fram fiolen, så tog hon hjertat ur
honom med detsamma och så kunde haft inte neka längre.
Han knäppte på strängarna och drog några drag på
fiolen. Mer behöfdes ej. Ty fast jungfrun försvann
i detsamma, gick spelet nu af sig sjelf t. Konten
släppte blott till armarna och dessa redde sig
förunderligt hans vilja förutan. Den ena polskan
aflöste den andra och ändå var det idel nya polskor,
som han aldrig förr i sitt lif hade hört, men allt
raskare och raskare gick takten, så att snart var han
ej bättre deran, än Spel-Petter för en stund sedan.
Der han nu satt hade han säkerligen fått blifva
sittande och gno sina strängar tills solen runnit
upp, om ej hjelp kommit, och detta från ett håll,
der han minst väntade den.
En drucken man kom stönande uppför backen och
tvär-stannade midt framför honom. - Det var
Spel-Petter. När han förvissat sig att det var
medtäflaren han såg i en sådan belägenhet, smög sig
något liknande skadeglädje öfver de bleka dragen,
och liksom han tänkt: du kan gerna sitta der din
storkaxe och nappas med necken, da också, - ämnade
han fortsätta sin väg. Men så vände han om och tog
upp sin fällknif. Med ett raskt drag afskar han alla
fyra strängarna och Konten var räddad.
Ett skallande skratt hördes från bäcken. Men
detta hindrade ej Petter, att sedan han gifvit sin
medtäflare en behöflig styrkedryck ur sin lomflaska
lyfta honom upp från stenen, och - hvem skulle väl
kunnat tro sådant - arm i arm fortsatte de forna
afundsmännen sin vandring, och Spel-Petter lemnade
ej den utmattade Konten förr, än han fört honom till
klockargården. Sa kunna gemensamma missöden framkalla
Ömsesidig försoning.
*) Till förra tiders spelmanskonster hörde äfven
att midt under spelet med stråkändan knacka på
"fiolbuken". *) Anlid = uppförsbacke.
21*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
