Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kairos dansande och tjutande dervischer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
uppsats ger en antydning och som i följande rader ur
en tysk resandes skildring närmare beskrifvas.
Den resande aflade först ett besök hos de dansande
dervischerna. Efter en lång promenad genom Kairos
gator för han oss till de beryktade fanatikernas
samlingsort, och fortsätter derpå:
»Öfver gården till en Utvärtes oansenlig byggnad
inkommo vi i en rund hvälfd sal, prydd med. språk ur
Koranen och högt upp på väggen ett griljeradt rum,
såsom på teatrarna för haremqvinnorna. Till höger är
ett galleri, hvarest sångare och musikanter placeras,
till venster ett rum för åskådare. Från kupolen
hänger en ljuskrona. På en med persiska mattor
belagd upphöjning sitter dervischernas öfverhufvud,
en vacker karl med långt böljande skägg. Dervischerna
sjelfva bära mantlar af olika färger, under dessa
jackor och korta lifrockar, icke olika våra europeiska
damkrinoliner, på hufvudet en filtmössa i form af en
stympad kägla. Dervischerna huka sig ned på golfvet
omkring höfdingen, under det en sångare, ackompagnerad
af ett oboéartadt instrument och en förstämd trumma,
börjar en ändlös, entonig sång. Då och då stämmer
choren in, liksom i de katolska kyrkorna. Dervischerna
ligga - alla vända åt Öfverstepresten - med ansigtet
mot jorden. Då och då reser sig någon för att ljudligt
och bullrande snyta sig och genast åter fortsätta
sin andakt.
Efter sångens slut begynner en vandring omkring
den tronlika upphöjning, som öfverstepresten
intager. Vandringen förnyas sex gånger, och för hvarje
hvarf vända sig dervischerna mot öfverstepresten och
göra en vördnadsfull bugning. En, all melodi saknande,
af förstämda trummor beledsagad musik, höres under
hela tiden och slutar med ett slag på en tam-tam,
då alla störta sig framstupa på golfvet.
Nu afkasta dervischerna sina mantlar och börja en
krets-formig rörelse omkring arenan under det de äfven
sjelfva vända sig omkring. Sången från galleriet
öfvergår till tjut, än svällande i långt utdragna
toner, än bortdöende i ett slags hväsning.
Då börja flöjterna stämma in, eller höja sig sängarne
till den mest skrikande diskant. Med slutna ögon,
förvridna anletsdrag, ena armen utsträckt, hufvudet
stödt mot skuldran, och den andra armen halft böjd,
fortsätta dervischerna sina rörelser; de nakna
fötterna vända sig steg för steg omkring i obegriplig
uthållighet, allt snabbare och snabbare; de fjorton
musikanterna täfla med samma antal dansande; allt
lifligare skrälla instrumenterna och tjuta sängarne -
allt hastigare vrider sig menniskoringen, nu i full
extas. Sjuttiofem minuter, vid tjugosex graders
värme, varade detta skådespel; jag kontrollerade
tiden med uret i hand. Mot slutet tycktes de
infallande trummorna och cymbalerna vilja sporra de
fromma bröderna till ännu större uthållighet, ehuru
ingen röjde det ringaste spår af ansträngning eller
utmattning. En gosse på ungefär tolf år utvecklade en
muskelstyrka, som satte oss i förvåning; icke en tum
sjönk hans utsträckta arm, icke en muskel förändrade
sig i hans ansigte, som uttryckte idel hänförelse. En
läkare, som var i vårt sällskap, förklarade hela
produktionen vara alldeles obegriplig ur medicinsk
synpunkt. Då emellertid ingen inträdesafgift tages,
utan hela ceremonien är rent kyrklig, så måste hvarje
misstanke om bedrägeri och egennytta förfalla.
Med sångens aftynande upphör dansen; åter en med
djupa bugningar för öfverstepresten beledsagad
rundvandring, derpå tar hvarje dervisch lugnt och,
som det tyckes, icke mer upphettad än andra menniskor,
af sig sin mantel och aflägsnar sig på samma gång
som åskådarne, hvilka utgöras af turkar, européer,
negrer och araber.»
Vi hafva af samme resande jemväl beskrifningen på ett
besök hos de klagande eller tjutande dervischerna. De
äro mindre kända i staden, och det var blott en
händelse, som förde vår berättare till ort och ställe.
w Vi inkommo», fortsätter han, »på en med palmer
och plataner bevuxen gård, som hade tycke af en
trädgård och som var omgifven af gamla romerska
pelare. Bakgrunden intogs af en med breda, hvita och
röda ränder målad vägg, hvars midt var försedd med
en nischformig fördjupning,
som med ett trägaller afskildes från de fåtaliga
europeiska åskådarne. Golfvet var betäckt med fina
mattor, en enkel lampa hängde midt i rummet. Väggen
var delvis betäckt med koranspråk i arabiska
bokstäfver.
Ett slags adjunkt knäböjde i bönenischen, omgifven
af ett dussin på hälarna nedhukade trogna, hvilka i
kort entonig rytm framsjöngo sina enformiga böner.
Med den artighet, som så mycket utmärker
österlänningen till hans fördel, bar man till oss
kaffe och stolar, och en ståtlig man med långt hår
och skägg och karakteristiska kloka ansigtsdrag,
kom oss till möte. Det var de tjutande dervischernas
scheikh, men vi hade ingen aning om hvilken hufvudroll
denne man skulle spela i det hemska drama, som innan
kort skulle uppföras inför våra ögon. Han visade
oss sitt och sin sons fotografiporträtter. Medan
vi samtalade hade första afdelningens sång slutat,
och en ny rad skådespelare beträdde scenen. De voro
välklädda män, bland dem äfven fyra gossar på tio
till tolf år. Scheikhen trädde inom bone-nischen,
och sedan alla djupt och vördnadsfullt bugat sig för
honom, började han i långsam ton orden: »la ilhha
illa ^llaJi» (det fins ingen Gud, utan Gud). Denna
sats upprepas af alla, hundra och hundra gånger om i
allt hastigare tempo. Tonen utstötes skarpare på den
bokstaf, som innehåller bokstafven å, de följande
blifva långt utdragna. Jag har glömt nämna att
dervischerna icke såsom de nyssnämda sängarne sitta,
utan hela tiden stå. Allt hastigare blir tempot,
allt mera skärande, hög och vibrerande ljuder en
solosång, i hvilken inkastas enstaka vilda utrop,
såsom »Huhu», »Åh», så att hela sången slutligen
liknar ett skallande smärteskri. Plötsligt störta
alla på samma gång till marken, kyssande densamma -
och den andra delen af ceremonien är slut.
Under det vi uttalade vår förvåning öfver dessa
men-niskors otroliga uthållighet, anade vi icke,
att allt detta blott var ett kort oskyldigt förspel
till den sista afdelningen.
Sängarne, som trots den nyss utståndna ansträngningen
hvarken synas trötta eller utmattade, aftaga nu sina
hufvud-bonader och mantlar, då fin lång mahn af hår
svallar ned öfver axlarna. En flöjt ljuder i höga
klagande toner till de vilda slagen af skrällande
trummor och tamburiner. En enformig, men liksom
genom skärande jemmertoner framkallad melodi ljuder
.genom salen. Sångaren förvrider dervid silt ansigte
till ett så djupt smärtsamt, så qvalfullt uttryck,
som om mensklighetens alla marter tyngde på hans
hufvud. Mängden utstöter ett tjut, så onaturligt, så
öfver all beskrifning hemskt, så utom alla gränser
för menskliga toner, att jag blott kan jemföra det
med vilddjurens vrålande, eller med ett lokomotivs
andlösa flåsande. »Hih - hiho - hihl huh - huh - huh!»
, ljuder det mellan de oartikulerade lätena från
retade odjur, det nerfslitande krasandet i en stor
qvarn och dödsrosslingarna af pinade menniskor, allt
i vansinnigt virrvarr om hvartannat. Dervid svänga
sig kropparna, såsom slungade af en osynlig makt,
i rörelser, som tyckas ligga utom alla möjlighetens
gränser; de vilda mannarna flyga som våta ormar,
de förvridna anletena beröra marken, öfre kroppen
tyckes, upp-och nedkastad som en viljelös maskin,
vilja skilja sig frände öfriga lemmarna; allt
vildare och vansinnigare blir tjutet, gesterna,
trummornas skrällande, flöjtens klagotoner; med
fradgande mun ragla de galna fanatikerna omkring
såsom redlöst druckna. Så skulle jag tänka mig en
skara pestsmittade, hopplösa menniskovarelser i sista
stadiet af förtviflan. Aldrig i mitt lif har jag sett
något hemskare än denna akt af gudsdyrkan. En neger
med förvridna, glasartade ögon och hvit fradga kring
den halföppnade svarta munnen tycktes nästan vilja
brista af på midten. Sådana ljud, som han utstötte,
hoppas jag aldrig mer få höra.
Mer än en timme varade den galna hexesabbaten, och
den galnaste bland de galna, den vildaste bland de
vilda var vår vän Scheikhen, Hans rörelser hade nästan
förlorat allt menskligt, svetten rann i strömmar från
det vanställda ansigtet och utåt de jerngrå striporna
af den långa flygande mahnen. Ögonen tycktes hårdt
tillslutna, och dock lemnade han ett par gånger
synbara bevis på att hans sinnen icke voro slutna
för den yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
