- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
168

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg von Döbelns monument vid Umeå. Rudolf Hjärne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168

kamp för oss och sig sjelft. Historien har
tillräckligt dragit försorg om, att äfven
enskildheterna blifvit tecknade med blod och
tårar, under det skalden *), så att säga, i marmor
huggit flere af de förnämsta och mest egendomliga
hjeltegestalterna Måhända är det ingen af dem,
som så tilldragit och tilldrager sig folkets
beundrande och deltagande uppmärksamhet som Georg
Carl von Dobeln. Hans personlighet, hans karakter,
hans krigare-egenskaper, hans hjeltebragder och
egenheter synas gjort företrädesvis hcmom till
en folkman. Skalden har egnat hans minne en af
sina skönaste dikter. Hans bild står oförstörbar
inristad i folkminnet. Det blef också, genom en egen
Försynens skickelse, hans lott att med de afskedsord,
som ingen svensk eller finne i kommande tider skall
läsa utan rörelse, afsluta den sista sorgliga akten
i det historiska drama, som heter Sveriges förening
med Finland.

På svensk botten utkämpades de sista striderna. I
nära hundra strider hade man på finsk mark ej
tvekat att mäta sin till antal ringa styrka med
fiendens vida talrikare och i alla afseenden bättre
utrustade skaror - och mången gång segrat. Högarna
och de anspråkslösa minnestecknen öfver de fallna
fosterländska hjeltar-nas stoft äro milstolparna på
den långa nödtvungna återtågs-linien. Yid Hörnefors
bruk, omkring ett par mil sydvest från Umeå, vid
kusten, föll slutligen den 6 Juli 1809 Duncker, en
af krigets mest bemärkte hjeltar. Och det utmattade
Finlands män kämpade icke mer.

I Augusti 1809 trodde sig den nya svenska styrelsen
böra med hopp om framgång göra en kraftyttring. Den
sände i tysthet en expedition till Yester-botten, för
att instänga och fånga eller tillintetgöra Rysslands
der varande armé under Kamenski. Man ville så till
Sveriges förmån inverka på fredsunderhandlingarna i
Fredrikshamn. Men befälet uppdrogs ej odeladt åt en
Adlercreutz, en v. Döbeln eller Sandels, som "fört
våra runor med den äran» i Finland. Det uppdrogs åt
och delades mellan en Wachtmeister och flottans -
amiral’(!) (Puke), som likväl fick ledningen af det
hela. Den ofullständigt utrustade och illa utförda
expeditionen till Ra-tan med striderna vid Säfvar **)
och Djekneboda tillskyndade oss

Georg von Döbelns monument vid Umeå.

(Efter en fotografi.)

endast en ny skam. Då v. Dobeln sedermera kom att
betrakta passet vid Djekneboda, upplågade hans
harm. Han hade skattat sig lycklig, om han här fått
befälet, "då ej en djefvul skulle ha sluppit fram».

När freden i Fredrikshamn slöts d. 17 September
stod v. Dobeln i trakten af Umeå som befälhafvare
öfver ett par svenska regementen och återstoden af
finnarna. Den 8 Oktober uppställdes de i en öppen
fyrkant på Umeå kyrktorg.

Denna plats är nu till en del inhägnad och planterad
med träd. Staden slutade här; nu sträcker den sig
långt derutöfver. Den närliggande kyrkogården är ock
förvandlad till en vacker promenadplats, som närmare
elfven skänker sommartiden den besökande en behaglig
skugga och mellan träden utsigt öfver den strida,
majestätiska elfvens i solen

glittrande vatten. Den följer så elfvens höga
strandbrädd och förtsättes, på andra sidan en
nedkörsväg, af en i senare tider tillagd större
plan, som med sina slingrande breda gångar,
blomstrande buskväxter och trädgrupper fortgår ända
till landshöfdingeresidenset. Det är nu en af Umeås
skönaste, mest besökta platser med Öppen utsigt Öfver
elfven, som här nedanför slår sina armar omkring en
stor, till $n del bebygd ö, och öfver den på andra
sidan mötande slätten, begränsad af furuklädda
bergshöjder.

Nära midten af denna fordom öppna oplanterade plan
mellan kyrkan och landshöfdingens bostad anses
v. Dobeln ha intagit sin plats inom ofvannämda
fyrkant, hvars ena sida intogs af svenskarna,
den andra af finnarna. De förre voro väl klädda,
till en del lysande. Finnarna deremot buro utslitna,
trasiga kläder; deras kroppar voro utmerglade, deras
ansigten svartbleka, krutbestänkta, deras lemmar
genomskjutna och stympade. Så beskrifvas de af ett
ögonvittne***). I denna

omgifning uppträdde v. Dobeln i en gammal grå
blodbestänkt rock. Hans stab liknade honom. Yid sin
ankomst helsades han af sina stridskamraters jubel,
fanorna svajade och krigsmusikens toner blandades
med kanonernas dån. Han blottade sitt hufvud och den
genomskjutna pannan med det väl kända svarta bandet,
sorgen satt i hans hjerta och hans ögon fylldes
af tårar. Med en stämma, som täflade med stormen,
framljungade han dessa afskedsord, som lika mycket
karakterisera honom sjelf som hans omgifning och det
förflutna, sam-manträngdt i ett ögonblick, och just
derför bära den sanna manliga vältalighetens mest
egendomliga kännetecken. De utgöra ett historiskt
dokument, som skall öfvergå från slägte till slägte
och aldrig förlora sin betydelse.

»Soldater!’» ropade han. »Jag har samlat armén att
tillkännagifva, det en preliminär fredsafhandling den
17 September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska
makten. Denna’ fredstidning slutar ett förhärjande
krigs alla olyckor. Den bör visserligen vara ett
gladt budskap, helst Sveriges uttömda källor icke
tillåta fortsättning af en strid, börjad af politiskt
misstag och som i tvenne hela år aftynat alla dess
krafter. Men

Finland frångår Sverige, - riksgränsen är Torneå
elf. Finnar! vid denna fred förloras tredjedelen af
svenska kronans område; Sverige förlorar den stolta
finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Ej nog härmed,
svenska armén förlorar kärnan och betydligaste delen
af dess krigsmakt. Moderlandet är krossadt, försänkt
i sorg och saknad öfver oersättliga uppoffringar,
men den visa allmakten har beslutat våra öden, de
måste mottagas med tålamod, med undergifvenhet.

Soldater! Kamrater! Bröder! Ni, som under det nyss
slutade krig med så mycken trohet och mandom, trots
fiendtliga härens talrikhet, med vapnens sinliga
styrka vid Siikajoki, Revolaks, Pulkila, Lappo,
Kauhajoki, Alavo, Lappfjärd, Etseri, Nummijärvi,
Juutas och Idensalmi m. m. besegrat fiender; Ni, som
på egen hand återtogen halfva Finland, Ni, som slut-

*) Joh. Ludv. Runeberg: Montgomery,

"Fänrik Ståls Sägner", **) Man kan ännu här plocka
kartescher och gevärskulor. ***) Gustaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free