- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
170

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg von Döbelns monument vid Umeå. Rudolf Hjärne - Qvistrum. A. B. S. - Enkans hem. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

        SISTA FÖRENADE
        SVENSK-FINSKA KRIGSHÄREN
        UPPLÖSTES OCH HEMFÖRLOFVADES
        HÄR
        DEN 8 OKTOBER 1809
        AF
        FRIHERRE
        GEORG CARL von DÖBELN.

*



DE TAPPRES MINNE DET LEFVER*)

På baksidan af monumentet ser man v. Döbelns
sköldemärke. Den omgifvande sluttande kullen
prydes af en gräsmatta, här och der afbruten
af blomstergrupper. Kring det hela går en bred
sandgång, hvari den stora promenadplatsens gångar
från fyra sidor utmynna. Sittplatser på bänkar och
soffor äro här beredda åt dem, som vilja betrakta
monumentet. Unga hvitstammiga björkar med sina
ljusgröna blad rista här öfver betraktaren sakta sina
kronor, medan den gjutna minnesstoden talar om ett
af de fordom förenade Sveriges och Finlands sista
och ädlaste hjelteminnen.

Rudolf Hjärne.

*) Detta tänkespråk påminner om slutorden i Geijers
dikt Vikingen: "Den tappres minne, det blifver".
Skalden A. A. Grafström, kyrkoherde i Umeå, skall
haft väsentlig del i denna inskrift.

*



Qvistrum.

Anblicken af en vestanstorm – en enda ofantlig
bränning som kokar längs skärbandet, tornhöga vågor
som dåna och slungas tillbaka för att lemna rum för
andra lika vreda – förklarar bäst den bistra uppsyn,
som yttersta strandbygden i Bohuslän företer. Emot
dessa väldiga svall behöfdes väldiga hinder för
det inre landets skydd, och härtill synes naturen
i en förhistorisk tid hafva uppvällat en kolossal
bergmassa, hvilken derunder splittrats sönder och
småningom formats i jättestora baljor (bassänger),
som alla stå i förbindelse med hvarandra, ehuru genom
trånga öppningar, samt i det inbördes förhållande,
att bottnen höjer sig öfver hafsytan och med rik
vegetation i samma mån som bassängen är fjerran
derifrån.

I en sådan bassäng är Qvistrum beläget, hvars namn
fordom skall ha varit Tveström efter de tvenne
strömmar, som här sammanträffa. Vid Kärnsjön norrut
i länet upprinner nemligen en större ström, medan
en mindre har sin källa helt nära på Ödesköldsmoar i
Dalsland. Båda äro på väg åt hafvet, men först efter
en mycket besvärlig färd genom oländiga nejder,
efter många villostigar och vådliga fall träffas
de 1/4 mil nära målet och synas der liksom andra
barndomsbekanta, hvilka länge varit skilda, fröjda
sig öfver återseendet, åtminstone föra de ett oändligt
sorl. De stolta, högresta fjellen lyssna derpå och
lundarna deruppe på krönet tyckas susa ett vänligt
bifall till föreningen. Ej underligt då att detta
natursköna läge skaffat Qvistrum en plats äfven
inom romanens granntyckta område. Det är nemligen
här som fru Carlén låter »Skjutsgossen» åka fram
såsom hjelte. Hvem känner dessutom icke passet vid
Qvistrum, der i forntiden »tolfhundrede skotter blev
knusede som lerpotter», der Ascheberg såsom alltid
med sina bedrifter hedrat våra häfder, samt så många
andra nappatag egt rum emellan brödrafolken.

I denna romantiska och minnesrika nejd har äfven
industrien letat sig väg och slagit ned sina prosaiska
bopålar till ett storartadt bruk med smedjor, såg-,
qvarn- och pappersverk. Munkedal, som bruket heter,
ligger så djupt ned i
dälden, att toppen af dess högresta skorsten nätt
och jemt når att titta upp till den på fjellet gående
landsvägen, och sysselsätter omkring 200 arbetare. Den
kraftigaste arbetaren är dock strömmen, som utför det
170 fot höga fjellet ilar åstad eller rättare stupar
ned i verkstäderna till sina många förrättningar. Sedd
ifrån de omgifvande höjderna gör anläggningen ett
egendomligt intryck, ty ortens vilda natur är icke
utplånad, blott lämpad efter konstens kraf och blickar
ännu hotande ned på den djerfve inkräktaren.

Två norrifrån kommande vägar gå igenom Qvistrumsdalen till dess de nere vid bron öfver
strömmen förenas på stråten söder ut, derunder
bildande formen af ett Y, hvars yttre kanter äro
prentade med väldiga fjell. Vid sjelfva grenet
klämmes strömmen, som hittills slingrat så rymligt
mellan y-ets armar, in i dess fot, hvars bredd är
knappast 100 alnar. Just här är det ock, som ruinerna
efter »Kung Carls skansar» erinra om ingången till
det beryktade passet. Men det är icke blott minnet,
som här talar till åskådaren, ty uppe från skansarna
erbjuda den forsande strömmen med sina yppigt bevuxna
stränder och små holmar, den lummiga parken, den
ståtliga bron och de vackra åbyggnaderna, omgifna
af trädgårdar, alltsammans i en djup däld, omsluten
af stela, hotande fjellväggar – i sanning en tafla,
hvars skönhet just bildas af den rikaste mångfald i
skaplynnet. I denna trånga defilé, der Ascheberg haft
så mycket att beställa i lifvet, påstår folksägnen
att han ännu någon gång vid midnattstimmen åker fram
efter ett svart vrenskande spann för att besöka sitt
forna älsklingsställe, Saltkällan.

Åbyggnaderna tillhöra gästgifvaregården, hvilken,
för sitt natursköna läge, sin af minnets och sägnens
genier vid hvarje steg omsväfvade nejd i förening
med den gammaldags hjertliga gästvänlighet, som der
utöfvas af den åldrige värden, ofta bebos af målare
och turister. Sedan ångbåt sistlidne sommar öppnat
förbindelse mellan Uddevalla, Lysekil och Saltkällan,
har Qvistrum, som är beläget 1/4 mil från sistnämda
ställe, blifvit lättare tillgängligt för lustvandrare.

A. B. S.

*



Enkans hem.
Skiss af Marie Sophie Schwartz.

S** kyrka i Helsingland har blifvit uppförd vid Ljusneelfvens
utlopp i Bergviken och är omgifven af höga, mörka
berg, hvilka helt högtidligt resa sina furuklädda
toppar upp mot skyn, inneslutande den stora dalgång,
der kyrkan, byn, de leende löfdungarna, de blomstrande
ängarna, de böljande sädesfälten och det glittrande
vattendraget gifva lif och omvexling åt det poetiskt
vackra natursceneriet.

En bred, lång bro öfver Ljusnan förenar östra och
vestra stranden. När man kommer från den sistnämda,
har man kyrkan strax till höger, och då man passerat
förbi den lilla kyrkogården, ligger, inbäddad i björk
och al, en liten
gård, kallad »Enkans hem», och om den är det vi hafva
en enkel sannsaga att förtälja.

För några tiotal af år tillbaka bodde der kyrkoherden
Sjöstedts enka, fru Aurora. Hon hade efter mannens
bortgång flyttat dit och framlefde med sina tvenne
barn och en fosterson ett indraget, arbetsamt och
stilla lif.

Fru Aurora var en klok och bildad qvinna, som af
hjertat älskade sin Gud, sina barn, sitt hem och sitt
arbete. Hon egnade också sin själs bästa krafter åt
barnens uppfostran och de tillväxte och förkofrade
sig äfven i både andligt och kroppsligt afseende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free