Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Enkans hem. Skiss af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fostersonen, Ivar Berg, var äldst. Föräldralös
redan vid späda år, blef han af sin aflidne faders
ungdomsvän, kyrkoherden Sjöstedt, upptagen såsom eget
barn, och då denne dog, delade fru Aurora kärlek och
arfvedel lika mellan Ivar och hennes egna barn.
Ebba, fru Auroras dotter, var sex år yngre än Ivar,
och vid tidpunkten för vår berättelses början en
fager, blåögd tärna, som älskades af alla. Glad
som fågeln i skogen sjöng Ebba dagen i ända vid
sitt arbete och kände sig obeskrifligt lycklig i
medvetandet att vara ung, frisk och rik på allt som
eger förmåga att fröjda själen. Hon tillbad sin moder,
höll af broder Carl och älskade högst af allt sin
fosterbroder. Den lilla blomstergården vid foten
af boningshuset var hennes förlustelse, och hennes
dyrbaraste skatter voro en myrten, den Ivar dragit
upp, och en liten fågel i bur, som hon fått af honom
på sin sextonde födelsedag. Ej för all verldens
herrlighet hade Ebba velat byta bort dessa skatter.
De gladaste festerna i Enkans hem firades vid jul och
midsommar, då gossarna kommo hem. Huru träget arbetade
ej mor och dotter under de månader deras älsklingar
voro borta, för att vid deras hemkomst kunna bereda
dem någon glad öfverraskning, och huru njöto de ej,
dessa hängifna varelser, då deras gåfvor beredde
fröjd åt emottagarne.
Ebba hade sedan sitt femtonde år ökat sina
arbetstimmar på dagen. Hon hade en framtidsdröm,
som skulle förverkligas, och dertill erfordrades
att hon förtjente rätt bra med pengar. Hon spann de
finaste trådar, väfde de vackraste väfvar och så sålde
hon sina händers verk och gömde pengarna. När summan
blef stor nog, skulle den användas till att inreda en
gafvelkammare uppe pä vinden, och i den skulle Ivar
bo, – Icke gick det an, att han, såsom "magister och
vigd prest", delade rum med Carl; nej, han måste hafva
sin egen lilla kammare, der han i ostörd ro skulle
få arbeta på sina predikningar, och denna helgedom
måste hafva nya möbler och vara så fin och så vacker
som möjligt, med utsigt åt kyrkan och kyrkogården.
En solljus dag i början af Juni fäktade Ebba och
fejade i gossarnas rum, för att få det pyntadt och
prydligt, och under bestyret härmed drömde hon så glad
i sin håg om den dag då hon skulle få föra Ivar upp
till det nyinredda gafvelrummet. Huru sälla skulle
de då icke blifva båda; och sedan, ja, sedan hade
lifvet idel glädjeblomster för dem, det visste Ebba
på förhand.
När aftonen kom, satt Ebba på verandan och hvilade
efter dagens mödor. Med strålande blickar betraktade
hon den granna tafla, som låg utbredd framför
henne. Den hade för hvarje år hon framlefvat blifvit
vackrare och vackrare, så tyckte hon, och ändå var
den sig lik, sådan hon sett den från barnaåren.
Plötsligt träffades hennes öron af glada röster inne i
salen. Ebba sprang upp och skulle in, men hejdades på
tröskeln af ett par starka armar, som omslöto henne,
i det en frisk, munter stämma utropade:
"Icke ur fläcken, min flicka, här skall du stanna",
och ett par varma läppar trycktes mot hennes och
ett par trofasta ögon skådade in i hennes.
Fågeln i buren uppstämde en sång och myrtenträdet
lyssnade derpå; men Ebba och Ivar de glömde för
stundens fröjd allt, utom lyckan att ega hvarandra.
*
Hastigt flydde tiden i Enkans hem, der kärleken,
lyckan, sommaren och det närvarandes poesi gaf
den vingar. Huru många gyllene luftslott byggde ej
de unga! Här på denna lilla fläck af jorden ville
de framlefva sitt hela framtida lif, han såsom en
varmhjertad och samvetsgrann själasörjare, hon såsom
en värdig och menniskovänlig prestfru.
Att Ivar skulle blifva ett ideal bland prester och komma
att älskas och äras såsom få, det var Ebba förvissad
om, och Ivar hade det klart för sig, att en så vacker,
älskvärd och utmärkt presthustru, som hans Ebba skulle
blifva, icke någonsin trampat jorden. Och de kommo öfverens om att
aldrig flytta från S**, utan der skulle de lefva och
der skulle de dö. Så drömde dessa unga.
Ferierna började emellertid att lida mot slutet och
fru Aurora sömmade dagen i ända för att få allt i
ordning åt gossarna till dess de skulle återvända
till Upsala.
En söndag, då Ivar predikat i S** kyrka, och den
lilla familjen uppbyggd och lycklig återvände till
hemmet, låg der ett bref till Ivar, hvilket anländt
med posten. Det var från herr U–, fader till de
gossar Ivar det senare året haft under sin uppsigt
i Upsala, och innehöll det förslaget att Ivar, med
den äldsta sonen, hvars bröst var klent, skulle resa
till Italien och stanna der ett år. Till ersättning
för den uppoffring af tid, Ivar dervid gjorde,
förband sig herr U– att vid Ivars återkomst bestrida
utgifterna för fortsättningen af hans studier, så
att Ivar besparades att, under den tid han läste,
sjelf gifva lektioner åt andra.
Anbudet var mycket fördelaktigt för den fattige
ynglingen, som, sedan han blef student, sjelf måst
arbeta för att förtjena till sitt uppehälle. Fru
Aurora och Carl röstade genast för att han skulle
antaga det; men Ebba teg. För första gången flög
ett moln af sorg öfver hennes ansigte. Modren såg,
men låtsade ej märka det, utan sade, vänd till Ivar:
"Hade jag medel att understödja dig vid akademien,
så att du slapp gifva lektioner, skulle jag afråda
dig att i utlandet förspilla ett år af din dyrbara
tid; men nu är den hjelp jag kan gifva dig så ringa,
och derför säger jag: antag anbudet; ty du är ej
stark nog att fortsätta arbeta så som du börjat. Din
stackars far dog vid endast några och tjugo års ålder
till följe af ett dylikt dubbelarbete, som det du
måst underkasta dig. Lyd din mors råd och mottag den
hjelp Gud sänder dig.»
"Ack, mamma, jag måste först tala litet med Ebba
och sedan sjelf öfverväga", svarade Ivar, vinkade
åt Ebba att hon skulle följa honom och gick ut i
blomstergården.
"Min älskade flicka", sade Ivar och slöt hennes
händer i sina, "det hvilar ett sorgens moln på din
panna, vill du ej att jag reser? Säg, kommer denna
skilsmessa att göra dig sorg, då afstår jag genast
derifrån. Jag vill ej och kan ej köpa mig någon
fördel på bekostnad af din glädje; hellre då dubbelt
så träget arbete, som det jag hitintills haft.»
Ebbas ögon voro fulla af tårar. Ett år och kanske
mera skulle förgå, utan att hon fick återse honom. Han
skulle fara så långt, långt bort, att hon ej hann till
honom, om han träffades af någon olycka. Kunde hon
uthärda detta? Ebba blickade in i hans kärleksfulla
ögon. Det låg i dem en så egendomlig glans, att den
liksom återkallade i hennes minne modrens ord:
"Din far dog vid några och tjugo år till följd af
ett dylikt dubbelarbete."
Skulle hon, som älskade Ivar så högt, döma honom
till samma öde? Tårarna återvände till sina källor;
Ebbas blick lyste ånyo klar och leende, då hon lutade
sig till hans bröst och hviskade:
"Res, min älskling. Jag skall hoppas på återseendet
och bedja Gud för dig.»
Och Ivar reste, och Ebba gret och kysste sitt
myrtenträd och tänkte:
»Det kommer att dröja, innan du får pryda min hjessa.»
I detsamma uppstämde fågeln i buren en glad sång,
och den ljöd så frisk och så full af hopp, att Ebba
aftorkade tårarna och log mot sin bevingade älskling.
*
»Mamma», ropade Ebba, från öfversta steget på
vindstrappan, »kom och se huru Ivars rum tager sig ut.
Nu är det i ordning!»
Fru Aurora hörsammade genast kallelsen och steg uppför
trappan. Ebba fattade hennes hand och förde henne
med stor skyndsamhet in i den nyinredda kammaren.
»Hvad tycks?» sporde hon och såg helt stolt ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0175.html
