Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ziguenerskan. Ernst Wallmark
- Enkans hem. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut från sid. 174.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Der Indus kastar sin bölja
I väldiga forsars språng,
Der jorden har evig grönska
Med solljus och fågelsång,
Der lifvet blott vällust andas
Ur blomdoft från elfvens strand
Der var uti fordomtima
Vårt herrliga fädernesland.
Men roflystna grannar sågo
Med afund vår fredliga nejd
Och kommo som lejon att gripa
Sitt byte i mördande fejd.
Då, hellre än smäleken lida
Att fjettras i träldomens band,
Vi drogo med fäder och fränder
På vandring till okända land.
Vi ströfva se’n dess kring all verlden
Och fritt slå vi opp våra tält
I nordens uråldriga skogar,
På söderns solbrända fält.
Hvad mer om vi hånas och hatas
Af folken hvarthelst vi gå fram?
Det lönas dem lika med lika
Af Sintes förkastade stam! –
Med spådom, med drömmarnas tydning.
Vi gäcka dem, gammal och ung,
Och locka med svikande löften
De lättrognas guld i vår pung.
Vi fira vår orgie om qvällen
Vid sprakande eldars glans
Och skaka med fröjd tamburinen
I takt till vår lifliga dans.
Vi tro ej på något, men lefva
Helt sorglöst för dagen allen’
Och skratta åt munkarnas funder,
Åt kyrkorna som åt moskén.
Ej bryr oss ett lif efter detta,
Hvem sörjer den kommande stund?
Man lefver så länge man njuter
Och sedan man dör som en hund!» –
Så sjöng hon, Ziguenarflickan,
Och ögat sin eldsblick sköt,
Der nu efter dansens möda
Hon aftonens hvila njöt.
Till sist med den höjda handen
Hon gaf tamburinen en smäll
Och, kyssande gladt på fingret,
Hon flydde lik en gazell.
Ernst Wallmark.
*
Enkans hem.
Skiss af Marie Sophie Schwartz.
(Forts. och slut från sid. 174.)
Söndagen derefter predikade Ivar för första gången
såsom vigd prest i S** kyrka. Den var full af
folk från nära och fjerran. Alla ville höra
honom, som de känt sedan hans spädaste barnaår.
Denna predikan, som han arbetat ut i den boning
kärleken inredt åt honom, andades också en innerlig
och varm kärlek till Gud och nästan, samt en ödmjuk
tacksamhet mot den Högste. Orden utgingo från den
unga prestens högt klappande hjerta och banade sig
derför väg till åhörarnes. Ebba gömde dem troget
i sin själ och de blefvo frön, som skulle utveckla
sig till en sann undergifvenhet och aldrig slocknad
menniskokärlek.
*
I Enkans hem stodo, efter hemkomsten från kyrkan,
Ivar och fostermodren allena i salen.
»Gud löne dig, moder, för allt hvad du varit för det
föräldralösa barnet», sade Ivar med rörd röst. »Hvad
jag är, det är jag genom din godhet, och ändå, du
goda, har jag en bön till dig, min sista; ty med den
äro mina jordiska önskningar fullbordade; skall du
bevilja mig den?»
Fru Aurora skådade upp i fostersonens bleka, aftärda
ansigte. Deras ögon möttes. Det var ett stumt, men
ändock talande utbyte af tankar. Fru Aurora lutade
sig till fostersonen och hviskade:
»När du önskar det, skall jag uppfylla din begäran.»
»Gud löne dig för dessa ord.» Hans läppar vidrörde
hennes panna.
*
Veckor fulla af kärlek, frid och leende
framtidsdrömmar flydde hastigt för Ebba. Ivar njöt
i fulla drag af stundens rena fröjd och kunde ej
medgifva att Ebba ens för korta stunder skilde sig
ifrån honom. Han talade med henne om sin kärlek till
Gud och den lycka, som för honom låg i vissheten,
att när anden befriades från jordhyddan, skulle
den återförenas med sitt himmelska ursprung. Ebba
bevarade hans ord i sitt hjerta. Då han talade om
pligterna mot nästan, om huru vi böra lefva för att
lindra de lidandes qval och blifva de värnlösas hjelp,
då tänkte Ebba:
»Jag vill hädanefter så lefva, som Ivar lärer.»
Ibland uppstod hos henne en öfvergående oro öfver,
att han fortfarande var lika klen och aftärd; men om
hon då klädde den i ord, sade han:
»Plåga dig icke med oro öfver mig, min älskade, jag
har aldrig känt mig bättre än nu», och dervid log
han och såg så lycklig och nöjd ut, att alla Ebbas
farhågor försvunno.
De väcktes likväl till fullt lif den dag då fru
Aurora sade:
»Ebba, jag reser till doktor G– för att få något
stärkande åt Ivar, som på senare tiden förefaller
mycket klen.»
Blodet försvann från Ebbas ansigte och med färglösa
läppar stammade hon:
»Mamma, är Ivar sämre, och jag, som ej märkt det,
utan hoppats och trott på hans förbättring. O, huru
sjelfviskt af mig, att endast njuta af min lycka och
förbise hvad du sett.»
»Det är ju möjligt, mitt barn, att jag ser skuggor,
der icke några finnas», svarade modren, »men bäst att
G– kommer hit», och dermed lemnade fru Aurora rummet.
Ebba nedsjönk på knä med de sammanknäppta händerna
höjda mot skyn. Sanningen, den dystra, bittra
sanningen hade nu visat henne sitt stränga ansigte.
*
Följande dag anlände doktor G– och stannade länge
uppe hos Ivar. Ebba satt på nedersta trappsteget,
med hufvudet lutadt i händerna, och afvaktade G–s
aflägsnande från patienten. – Efter tvenne ändlösa
timmar kom doktorn utför trappan. Ebba stod upprätt
framför honom.
»Farbror, svara mig ärligt, som stode farbror inför
Gud, är Ivars sjukdom lifsfarlig?» sade Ebba med
onaturligt lugn röst.
»Barn, öfver lif och död råder en högre makt än min»,
genmälte läkaren.
»Kan då intet göras?» sporde Ebba och fattade med
konvulsivisk häftighet om hans arm.
»Jo, gör hans dagar glada och fridfulla», svarade
G– allvarligt, »oroa honom ej med dina farhågor,
utan låt honom i ostördt lugn få njuta den lycka han
nu eger.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0182.html
