Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena slott och dess minnen. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
stora tårar rinna utför konungens kinder, då han
stod och talade med drottningen om tilldragelsen i
Vadstena: »icke såsom nu hos honom funnits rädsla och
feghet, utan han ängslades deröfver så svårligen i
hjertat, att talet tryckte honom tårarna ur ögonen.»
- Genom den offentlighet, Eriks tanklöshet gifvit åt
saken, måste konungen uppträda med stränghet, och
grefve Johan hotades med döden. Hotelsen gick väl
ej i verkställighet, men grefven satt nio månader
i fängelse och frigafs först efter de bevekligaste
förböner af sin slägt, sedan han med ed betygat sin
och Cecilias oskuld och lof vät o att icke tänka
på hämd.
Året derefter slutade kung Gustaf sina dagar och
förskonades genom döden ifrån att bli vittne till sin
son Magnus’ glädjelösa lif på Vadstena slott och huru
hans andra söner besköto hvarandra på samma ställe. -
När Johan och Carl förbundit sig att störta sin broder
Erik, blef dennes första åtgärd att Öfverrumpla och
sätta sig i besittning af Vadstena. Slottet återtogs
likväl af Johan och Carl och vid bombardementet
den 12 Juli 1568 led byggnaden betydliga skador. De
begge bröderna öfverlade sedan inom dess murar om
sina vidare planer, och från Magnus togs utan krus
hans bordsilfver att deraf mynta penningar till
krigsfolkets aflöning.
och sina hjeltebragder. Efter lemton års frånvaro
hade han åter beträdt sitt fäderneslands jord,
med halfva riket förloradt, dess invånare utarmade
och tusentals dess söners ben spridda kring Europas
slätter. Under sådana förhållanden var det honom
säkert mindre angenämt att återse hufvudstaden. Han
kallade derför sin syster Ulrika Eleonora, hvilken
tillbragte en del af sommaren 1716 vid Medevi, att på
bestämd dag möta honom i Vadstena. I slutet af Augusti
begaf sig Carl från norska gränsen ginaste vägen till
Hjo. Han ville genast kasta sig i en liten fiskarbåt
och skynda öfver till Vadstena; men vädret var hårdt
och Vetterns böljor brusade högt. Roddarna nekade att
företaga den vådliga färden, men konungens maktspråk,
understödda af några glänsande guldmynt, undanröjde
deras tvekan, och till allas bestörtning lade båten
från land. Efter ytterliga faror och svårigheter
landade farkosten vid Hästholmen söder om Omberg. Carl
skaffade sig genast en häst, red i sporrsträck till
Vadstena och trädde, nedstänkt och våt som han var,
rakt in i prinsessans rum. När de kungliga syskonen
sist sågo hvarandra var Ulrika Eleonora ett barn om
tolf år och Carl en adertonårig yngling. Han hade
under tiden blifvit man och hon en mognad qvinna,
i hvars hufvud redan då ärelystnadens planer vunnit
fotfäste. De begge syskonen sam-
Hertig Magnus’ grafmonument i Vadstena klosterkyrka.
(Teckning af C. S. Hallbeck.}
Den omsorg, Johan såsom konung egnade rikets slott
och borgar, sträckte sig äfven till Vadstena. År
1576 företogs en genomgripande förbättring och
slottet iståndsattes i enlighet med sin ursprungliga
bestämmelse, att vara på en gång en fästning och
en fursteboning. Trettio år senare erhöll Johan
den tredjes son, hertig Johan, Östergötland till
hertigdöme och valde Vadstena till sitt residens. Han
nedlade stora kostnader på slottets försköning och
prydde både dess inre och yttre enligt tidens smak
med statyer och sinnebilder af åtskilliga slag.
Efter Johans frånfälle anslogs Vadstena slott åt
pfalzgrefven Adolf Johan, hvilken likväl afstod
det åt drottning Christina, när, efter hennes
thronafsägelse, Vadstena län ingick som en del i
hennes lifgeding. Carl den tiondes enkedrottning,
hvilken sedermera erhöll Vadstena till lifstids
förläning, innehade det till sin död 1715, men bebodde
aldrig slottet utan hade sitt hof i ett par trähus,
som den tiden lågo på hvardera sidan om bron, som
leder öfver slottsgrafven.
Kort efter hennes död blef den gamla Vasaborgen vittne
till ett märkligt möte. Konung Carl den tolfte hade,
i spetsen för en välrustad armé, innehafvare af en
fylld skattkammare och herrskare öfver ett vidsträckt
rike, år 1700 lemnat sin hufvudstad för att förvåna
verlden med ryktet om sitt namn
talade länge med hvarandra, ända till dagens slut;
men ämnet för deras samtal har förblifvit en hemlighet
för efterverlden. Enligt en berättelse, som dock är
föga trovärdig, skall Carl förebrått prinsessan hennes
deltagande i regeringen under hans frånvaro och med
afsigt nedfläckat hennes kläder och sidenstolar. Huru
som helst blef mötet icke långvarigt. Följande dagen,
som var en fredag, hölls på förmiddagen offentlig
gudstjenst i slottskapellet. På aftonen satte sig
konungen till häst och red söder ut till Skåne,
antagligen mer främmande för sin systers tillgifvenhet
än han någonsin förut varit.
Efter Carl den tolftes död lemnades Vadstena öde och
förföll allt mer och mer. Enligt ständernas beslut
vid 1747 års riksdag, upplåts slottet till boning
för det då nyligen inrättade adliga jungfrustiftets
medlemmar, men beslutet härom kom af brist på
medel aldrig till verkställighet. Sex år senare
upplåts nedersta våningen till en kammarduksfabrik,
för hvilken tvåhundra arbetare införskrefvos från
Flandern. Denna inrättning blef som så många andra
industriela anläggningar endast en drifhusplanta, som
i några år fortsatte sitt tynande lif och derefter
afstannade. Som en qvarlefva deraf kan man anse den
fabrik för drällsväfnader, hvilken länge hade sin
anspråkslösa lokal i en af slottets rundlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
