Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena slott och dess minnen. Herm. H-g. - Stundens barn. Freja - Konvolveln. Saga af Thore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Under frihetstiden, då den »allmänna nyttan» var
dagens lösen, uppläts öfra våningen i slottet till
spanmålsmagasin. Rikssalar, drabantsalar och gallerier
belamrades med sädesbin-gar och spanmålslårar och
i praktgemaken, der ståtliga riddare trådde dansen
med högättade tärnor och hviskade kärleks-ömma ord
i fönstersmygarna, hålla nu tusentals råttor sina
nattliga lekar.
Omsvallad af Yetterns böljor gör Vasaborgen med
sina massor ett mäktigt intryck på den känslofulla
åskådaren. Men för att vara rätt tilltalande bör denna
anblick njutas en afton, då månen strör sitt silfver
öfver vattnet och slottets tornspiror afsticka sina
smäckra former mot en stjern-klar himmel. En sådan
syn låter sig lättare tänkas än
beskrifvas.
Herm H-g.
barn.
L
åren nalkas, Febi fålar Springa högt på blåa banan,
Dagen skönt i strålar klädes, Ljum är luften, fåglar
qvittra, Vinden genom rymden ilar Full af friskhet,
lif och ljufhet, Och en stämma mäktigt skallar
Öfver fält och berg och skogar, Öfver bäckar, sjöar,
floder: Vaker upp, står upp, I döda! Lefven, grönsken,
växen, blommen, Rören Er i glans och frihet! Fröjdens,
smycken Jordens anlet, Tanden fröjd i menskors hjertan
Att en enig lofsång höjes Upp från allt, som lefver,
andas I naturens stora kyrka, Och i sången skönast
klinge Lof och fröjd från frälsta andar.
IL
Menskolifvet är en ständig vår, Skåda på dess vida
mark och se, Späda stänglar skjuta opp alltjemt, Nya
knoppar komma ständigt fram, Växa hastigt under sol
och regn, Gömmande inom de slutna blad Framtidshopp
och blomning, vissning, död. Menskolifvet är en
ständig höst Till förgängelse och sköfling dömd;
Härjarn går på fältet hvarje dag,
Fäller sköna träd och mogna ax, Fäller blommor i sin
sommarskrud, Fäller äfven många knoppar små, Räddar
många grafvar hvarje stund.
III.
Sommarqvällen drar sin lätta slöja Öfver grönskande
och tysta nejder, Rymden fyll’s af doft och ljuflig
svalka, Vinden öfver fälten andas sakta, Och en trast,
som lätt på grenen gungar, Sjunger aftonsången för
de fria Lif, som röras, växa, bo och näras Under
himlens tak, det vida höga, Och de stilla, sköna
nattens gäster, Himlarymdens klara, blida stjernor
Samlas åter och från höjden skåda Mildt högtidligt ned
på jordens hvila. Du, som står och skådar qvällens
ljufhet, Stilla, drömmande och mäktigt tjusad, O,
hvad är som rör sig i ditt sinne? Hvadan denna blick,
som hänryckt lågar? Denna tår, som smyger fram och
darrar? Denna suck, som ur ditt hjerta höjes? Längtar
du ifrån ett lif, som tynar I den granna verldens
qvalm och oro? Från begären, ärelystnad, flärden Och
från villorna och konstlad glädje Till de enkla,
stilla, gröna bygder, Till en glädje, frisk som
fågelns glädje, Till förnyadt lif af tro och fromhet
Bland Guds verk, de ljufva, ständigt unga?
af Thore.
"Hvarför skall just jag vara så liten och nqdgas krypa
utmed jordytan? Känner jag icke inom mig något, somo
tvingar mig uppåt, ständigt uppåt ... uppåt liksom
svalan, fast jag icke har vingar!"
ett hörn längst bort i trädgården, alldeles intill det
gråmålade planket, som skiljer rabatten från allmänna
landsvägen, stod der en liten blå konvolvel *). Han
var knappt ett par veckor gammal, det späda förståndet
låg ännu i sin linda och han kunde icke nog förundra
sig öfver allt det herrliga han~ såg omkring sig, -
från det gyllene klot, som om dagarna sväfvade öfver
honom högt i det blå, och ända ned till de oansenliga
gröna mossplättarna, som här och der hade fäst sig på
de grå plaukbräderna i närheten. Hans stora blåa öga
stirrade oupphörligt omkring sig, och på allt ville
han naturligtvis ha förklaring, - nåja, det fick han
nog också af grannarna till en början, men inom kort
begynte de finna den lille nykomlingens frågvishet
besvärlig, och snart var der ingen, som gitte svara
på hans frågor vidare.
*) Åkerbinda, Convolvulus arvensis.
Så hände sig en dag, att en svala satte sig der på
trädgårdsplanket och sjöng, - sjöng, om hur herrligt
det är att sväfva fritt omkring högt i skyn och då
och då få hvila de tröttade vingarna på de väldiga
furorna i skogen.
»Skogen? Hvad är det för något?» passade vår lilla
vetgiriga konvolvel på att fråga midt i en lång
konstpaus mellan tvenne drillar.
»Vet du inte det? Vet du inte det?» q vittrade svalan
vänligt, »»jo, skogen ligger här på andra sidan om
planket och är också ett slags trädgård, men med
furor i, växter liksom du, fast de äro mycket större.»
»Inte kunna de väl vara större än den stora stockrosen
på rabatten här näst intill?»
»Jo, många, många gånger. De äro så höga som . . . ja,
nästan som pyramiderna.»
»Pyramiderna?» - se, det var något, som vår lilla
konvolvel heller aldrig hört talas om; »pyramiderna,
hvad är det?»
»De äro stora, ofantligt stora svalbon, ser du, som
hyggliga menniskor byggt opp åt oss och der vi kunna
få husrum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
