Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konvolveln. Saga af Thore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
hur många svalfamiljer som helst. De äro så gamla,
att inte ens min farfar har hört, när det var de
byggdes. Men att de blifvit byggda för vår räkning,
det är då säkert.»
"Och hvar finnas de? Här i trädgården?»
»Nej du, långt på andra sidan om planket här,
bortom skogen till och med . . . långt ner i den
varma södern, der jag och mor och far ha varit hela
vintern på resa och dit jag också skall ge mig i väg
i höst med min lilla gumma.»
»Ack, ta mig med!» bad konvolveln ifrigt.
»Du lilla stackare! Inte kan du komma nå’nstans, som
sitter fast vid din torfva så länge du lefver. Du
kan ju inte ens komma öfver planket här, om du
ville aldrig så gerna. Du har inga vingar, du. Annat
är det med mig, ser du, jag har fått vingar, jag,
och kan derför flyga vidt omkring, vidt ... vidt
. . . qvirivitt . . .», - och så lyfte svalan på
vingarna och flög.
»Jag har inga vingar, jag», suckade konvolveln, då
han blef ensam, »men hvarför har inte också jag fått
vingar som svalan?»
Han sänkte sitt hufvud och grubblade på det myckna nya
han fått höra, på allt det märkvärdiga, som funnes
der bortom trädgårdsplanket, på den höga skogen och
de ofantliga svalbona, och på svalan, som fått vingar
men inte han. Och när han morgonen derpå öppnade sitt
blåa Öga, sam der en stor kristallklar droppe: - folk
sade, att det var morgondaggen, men jag vet säkert,
att det var en tår, för det bar mullvaden försäkrat
mig, den gamla allvarsamma mullvaden, som bor under
rabatten och från hvilken jag har hela historien.
»Den som ändå bara kunde se öfver planket, om jag
också inte kan flyga Öfver det som svalan!» tänkte
konvolveln, »ack, om jag vore så hög som stockrosen
derborta! Hvad hon måste vara lycklig! Och så många
ögon hon har! Hvad hon måtte kunna se och veta
mycket! . . . Hvarför skall just jag vara så liten
och nödgas krypa utmed jordytan? Känner jag icke inom
mig något, som tvingar mig uppåt, - ständigt uppåt
. . . uppåt liksom svalan, fast jag icke har vingar!»
Och så tog han ändtligen mod till sig och frågade
trädgårdsplanket, om det hade något att berätta om
skogen och pyramiderna.
Men planket stod der och teg och bara såg grå ut
i synen. »Nå, han är nu också temligen träaktig»,
påstår mullvaden.
»Bry er inte om att fråga efter sådant skräp!» mumlade
daggmasken, som just nu krälade förbi, »jag har varit
i skogen flere gånger och känner den mycket väl,
jag har en slägting som bor der, det är en snigel,
- han är husegare han, men generar sig inte ändå för
sin fattiga slägt ...»
»Men skogen?» frågade konvolveln otåligt.
»Skogen? Ja, den växer här i diket bortom planket,
det är en hisklig hop groblad och kardborrar,
alldeles for-fasligt stora. Men ge er inte dit! Der
är så fullt med stora otäcka grodor, som bara göra
er illa .... breda, klumpiga varelser för resten,
som inte ha en aning om, hur en kropp skall se ut
för att vara smäcker. Tvi!» och dermed sträckte han
ut sig så långt han kunde och spottade föraktligt
efter sig, »nej, vill ni flytta till ett ställe,
der man kan trifvas, så följ med mig!»
Konvolveln stirrade förvånad på daggmasken, som nu
kröp ned i jorden: det der var en väg, som han inte
kunde förstå. Det föreföll honom omöjligt, att någon
kunde frivilligt gräfva ned sig i den svarta mullen,
när man har Guds fria himmel öfver sig och fullt
utrymme att sträfva upp mot ljuset.
Han vände sig till grannarna på rabatten och bad
dem hjelpa honom öfver planket, men öfverallt fick
han nej.
Den stackars konvolveln sänkte hufvudet och sörjde.
»Yar inte ledsen, lilla blomma!» tröstade en stor
grön kålmask, som nu kom krypande ned för planket
och sköt belåtet sin granna rygg i höjden-, jag
känner till ett hål häroppe på planket, som nog är så
tillräckligt vidt, att din magra ranka och blomman
med kunna komma derigenom. Kunde du bara nå ditopp,
så kan du nog se allt hvad du
vill, om du tittar ut, - ja, d. v. s. om du talar
vackert med den der argsinta tisteln, som står der
alldeles utanför och skymmer alltihop, och kan få
honom att maka på sig en smula. Jag kan inte säga,
hvad hans många otäcka taggar genera mig, h varenda
gång jag kryper genom hålet. Han är afundsjuk på
mina vackra färger och vill åt mig, den styggen,
men jag vet nog att löna honom efter förtjenst.»
Yår lilla blomma blef så hjertans glad och ville
tacka, men kålmasken hörde ej derpå, utan fortsatte
att skjuta ryggen i krum, tills han försvann.
Konvolveln vände nu sitt blåa öga opp mot hålet,
som kålmasken visat på, men det satt gunås för högt,
- hur var det möjligt för honom att nå ditopp?
»Åhjo, det kan väl kanske finnas bot för det också»,
yttrade fru Spindel, en bedagad ärbar matrona, som
dag och natt bara sysslade med sin spanad. »Jag tycker
nu just inte om att se nyfiket folk», predikade hon,
»och allraminst bland de unga; det vore mycket bättre,
att du tänkte på att lära dig spinna eller något
annat nyttigt göra. Inte lefver du af att titta på
skogen och de der andra konstiga tingestarna du talar
om. Men det är synd om dig, stackars kräk, och jag
vill se till, om inte jag kanske kan hjelpa dig.»
Hon hade ett stort nät uppspändt strax bredvid
mellan planket och en stor häggbuskes grenar. Från
detta spände hon nu en hop trådar opp till hålet
på trädgårdsplanket, så starka hon möjligtvis kunde
spinna dem. Det gick icke i brådkastet att få ihop
så många som behöfdes, och det såg sannerligen icke
heller ut, som om de kunde bära opp konvolveln, men
hans stängel var så späd och smärt och dessutom sökte
han i ifvern att göra sig så fjäderlätt som möjligt,
då han nu med sina små fina fingrar varsamt fattade
tag i spindeltrådarna för att klänga sig opp. Det
lyckades också och snart kunde han sticka sitt lilla
nyfikna hufvud ut genom hålet.
Men icke ett tecken såg han till någon skog och än
mindre till några pyramider: en jättestor tistel
stod der, som kålmasken mycket riktigt hade sagt,
och skymde alldeles utsigten.
»Ser ni skogen?» frågade konvolveln så ödmjukt som
möjligt.
»Visst gör jag det», brummade tisteln vresigt till
svar.
»Ser ni kanske pyramiderna också?»
»Ja, det är klart»
Tisteln ljög, som vi höra, - och det var fult, men det
är heller icke något godt gry i den plantan. Man får
dock icke begära några synnerliga dygder hos dessa
växtrikets landsvägsriddare.
»Ack, den som vore så lycklig!» suckade konvolveln,
»vill ni hjelpa mig opp litet, så att jag också
får se?»
»Det kan kosta ditt lif.»
»Gerna, bara jag får se skogen och pyramiderna. Får
jag inte det, kan jag icke heller lefva.»
»Är du inte rädd för mina taggar då?»
»Ack nej.»
»Nå, slut dig då till mig så tätt du kan och slingra
dig om mig, så högt du kan komma! Men det säger jag
dig,- skyll dig sjelf!»
Konvolveln lydde gerna. Allt högre och högre klängde
han sig småningom opp, - han märkte icke, hur rankan
allt mera försvagades, ju längre blomman aflägsnade
sig från den närande jorden, - han tänkte icke derpå,
han ville blott uppåt.
Och uppåt kom han.
Snart såg han ändtligen skogen. Hans stora blåa öga
stirrade förtjust på de höga furorna, som han så
länge drömt om. Men dermed var han snart icke belåten
längre: nu ville han se pyramiderna också.
Och han slingrade sig allt tätare kring tisteln, de
hvassa taggarna sargade honom oupphörligt, - men hvad
brydde han sig derom? Allt högre och högre klängde
han uppåt, utan hvila, utan ro, - tills en morgon,
då solen gick opp, den lilla blomman sågs hänga der
helt nära tistelns topp, hopfälld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
