Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konvolveln. Saga af Thore - Engeln. Ernhold - Sagan om Psyche. Efter Lucius Apulejus, af -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
och vissnad: den stygga tisteln hade med sina otaliga
spjut-beväpnade armar alldeles förqväft honom, och
den långa fina stängeln förmådde dessutom ej mera
ge tillräcklig näring åt blomman, som idkeligen
sträfvat att komma så långt bort som möjligt ifrån
den moderliga jorden. Den lilla blomstersjälen var
flyktad, det stora blåa Ögat för alltid slutet.
Jag såg en vacker sommarqväll
trädgårdsplanket och rabatten och tisteln, - jag
såg konvolvelns vissnade blomma
i tisteltoppen och den långa hårfina rankan hoptorkad
hänga kring tistelns taggiga blad ned genom hålet
på planket och ned till rabatten, der någon okynnig
gräshoppa varit framme och bitit af stängeln vid
roten. Jag satt der länge och såg derpå, men kunde
naturligtvis icke veta något om den lilla konvolvelns
saga och hade icke heller nu kunnat tala om den,
om icke den gamla mullvaden, som bor der inunder,
händelsevis kommit opp i skymningen och berättat den
för mig.
. Thore.
Fridas vagga sitter snällt Den lilla systern, och så
sakta Hon hviskar, under det hon sällt Syns lilla
slumrerskan betrakta: Se, moder, se på Frida, du,
Hvad leenden, hvad underbara! Nej, vacker, vacker
såsom nu Jag nå’nsin ej sett Frida vara!
Stör, snälla barn, ej Kilans dröm, (Så modren) ty
från himlens salar Hon får i den en helsning öm; En
engel visst med henne talar. - En engel, moder? Ack,
jag kan Den sköna engeln ju ej skåda. Säg, älskar
blott min syster han, Yill ej han hålla af oss båda?
Den engel, barn, som kring de små Så vänligt sväfvar
- sköna under! Kan ingen skåda, och ändå Han följer
troget alla stunder. Hur tidt han barnens löje kysst,
Smekt deras tårar bort från kinden Och hviskat om
sin himmel tyst Liksom en fläkt af aftonvinden!
Och, barn, kring hvarje menska här En engel, sänd från
Gud, ju sväfvar, Och när oss sorgen svårast tär, När
själen för sin vanmakt bäfvar, Då står den goda engeln
qvar Och lyser frid uti vårt sinne Och ur vårt bröst
allt missmod tar Och gör så ljust och gladt derinne.
Och går du from din stilla stig Och mot det godas mål
dig närmar, Då följer engeln huldrikt dig Och från
all skada dig beskärmar. Men söker du blott verldens
tack Och bland dess ränker insnärjd blifver, Då engeln
lyfter vingen, ack! Och gråtande dig öfvergifver.
Men när så grafven slutligen Sin tysta fristad dig
upplåter, Då kommer engeln glad igen, Då står han
vid din sida åter, Och leende som barnet ler . Till
hemmet så med dig han svingar Och ömt hos fadren för
dig ber Och skyler dig med sina vingar.
Ernhold.
om
Efter Lucius Api
L
ett visst land lefde en gång en konung och en
drottning, l som hade tre döttrar, af hvilka de båda
äldsta voro ovanligt vackra, men den yngsta hade
blifvit begåfvad med en så utomordentlig skönhet,
att hvarje menskligt språk var för fattigt att
på ett värdigt sätt kunna prisa densamma. Ryktet
om denna ojemförliga skönhet utbredde sig snart,
icke allenast i grannskapet och på de närmaste öarna,
utan äfven i de aflägsnaste länder, och från alla håll
samman-strömmade menniskor för att skåda detta deras
tidsålders berömda underverk. Ingen seglade mer till
Paphos för att se gudinnan Venus, ingen till Cnidos,
nej icke en gång till Cythere. Man offrade icke mer
till gudinnan; hennes tempel förföllo, hennes hyenden
trampades under fötterna, hennes bildstoder stodo
utan kransar, och hennes öfvergifna altaren voro
betäckta med kallnad aska. Man tillbad prinsessan
i all formlighet, och den höga gudinnan anropades
under en mensklig skepnad. Man bringade henne dagliga
morgonoffer, man firade högtider till hennes ära;
då hon vandrade genom gatorna, ledsagade folket henne
i festligt tåg och offrade henne kransar och blommor.
Derigenom att den dyrkan, som tillkom den himmelska,
sålunda egnades en jordisk flicka, väcktes den
verkliga Venus’ vrede. Slutligen kunde hon icke längre
kufva sin harm, utan skakade på hufvudet och sade
för sig sjelf: »Huru! Jag, naturens första moder,
elementernas ursprung och verldsalltets
jus, af -g.
eviga uppehållerska, jag skulle med en dödlig dela
tillbed-jandets ära? Mitt himmelskt rena namn skulle
vanhelgas af jordisk låghet? Ett dödens barn skulle
hafva gemensamma offer med mig? Min bild skulle blifva
liggande på jorden? Min bild? Så hade ju Paris, denne
herde, hvars trohet och rättskänsla den store Jupiter
sjelf skänkte sitt bifall, förgäfves tillerkänt
mig skönhetens pris framför så stora gudinnor! Nej,
hvem hon också är, icke länge skall hon glädja sig
af den ära, hon tillvällat sig. Hon skall snart sjelf
förbanna sin brottsliga skönhet!»
Och strax kallade hon på sin son, denne bevingade,
till-tagsne pojke, som i följd af sin onda natur
föraktar all ordning och beväpnad med lågor och pilar
om nätterna svärmar omkring i de dödligas boningar,
ostraffadt begår de största skälmstycken och öfverallt
anstiftar olycka och förstörelse.
Denne gosse, som redan af naturen är benägen för alla
elaka streck, uppeggar hon ännu mera med ord. Hon
för honom till den stad, der Psyche - så heter
prinsessan –uppehåller sig; visar honom henne;
berättar honom hela historien om Psyches täflan med
henne om skönhetens företräde, och ropar slutligen
suckande och med uttryck af den häftigaste ovilja:
»Vid den moderliga kärlekens band, vid dina pilars
ljufva sår, vid din facklas saliga låga besvär
jag dig, anropar jag dig, skaffa din moder hämd,
fullständig, öfversvinnelig hämd,
Sv. Fam.-Journ,. 1875.
24"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
