- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
193

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVI. Carl August Burchard Gyllengranat. H. af Trolle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett fosterländskt bildgalleri.

XLVI.

Carl August Burchard Gyllengranat.

Den tid, då vårt älskade fosterland bland sina
försvarsmedel räknade ett stort och starkt
örlogsvapen, sjunker allt mer och mer i glömskans haf,
och snart återstår från denna storhetstid icke annat
qvar, än minnet af de store män, hvilka derunder
lefvat och verkat för fäderneslandets välfärd, samt
minnet af deras bedrifter. Men detta minne skall,
oberoende af dagens skiftande meningsbrytningar,
fortlefva så länge svenska folket är ett fritt
och sjelfständigt folk; och allt som för framtiden
upplifvar detta minne skall egga till efterföljd.»

Dessa värdiga ord uttalades den 3 Juli 1871, årsdagen
af svenska flottans genombrytning vid Viborg för
81 år tillbaka, af Kongl. örlogsmanna-sällskapets
ordförande, när dess medlemmar ofvannämde dag stodo
samlade omkring det stoft, som en gång omslöt en
stor hädangången ande. Det var nemligen vid den,
af linieskeppet Dristighetens spillror förfärdigade
sarkofag, hvilken omslöt den kista, som gömde PuJces,
den store sjömannens stoft, som dessa ord blefvo
uttalade, och hvilka utgjorde inledningen till det
anslående tal, som örlogsmanna-sällskapets ordförande
framsade vid detta högtidliga tillfälle.

De anförda orden ega sin fullaste tillämpning äfven
på den man, vid hvars minne vi denna gång vilja
dröja. Namnet Carl August Burchard Gyllengranat lyser
nemligen inom vår flottas annaler såsom en stjerna
af första storleken.

Gyllengranat föddes i det land, hvilket en hänsynslös
politik 1809 lösryckte från det blödande, till branten
af sin undergång bragta Svea. Det var i Finland som
han, den 7 Augusti 1787, skådade dagen. Föräldrarna
voro kaptenen friherre Arvid Gustaf Gyllengranat samt
dess hustru Aurora Elisabeth Taube. Ättens stamfader
var öfverstelöjtnanten Gustaf Hansson, hvilken, sedan
han först tjenat som simpel artillerist under den
store Gustaf Adolf i tyska kriget och sedermera följt
Carl X:s segerhöljda fanor, blef, som major, under
Carl XLs omyndiga år, hugnad med adlig värdighet, då
han antog namnet Gyllengranat. Dennes sonson Gustaf
Gyllengranat tjente äfven vid artilleriet, utmärkte
sig under Carl XLs och Carl XILs krig, och blef fången
vid Pultava, men återkom 1722 till fäderneslandet,
hvarest han dog 1749 såsom generalmajor, chef för
artilleriet, friherre och kommendör med stora korset
af Svärdsorden.

Enligt tidens sed, hvilken tillät ynglingar eller,
rent af gossar, när de voro söner till ansedda
personer, att, utan tjenstgöring, bereda sig ett
slags anciennetets- och befordrings-

rättvoch stundom draga lön för tjenster, dem de ej
bestridde, blef Gyllengranat vid omkring sju års
ålder inskrifven som sergeant vid Vestmanlands
regemente. Vid krigsakademien fullbordade han
sedermera såsom kadett sina studier, och ut-nämdes
1804 till underlöjtnant vid armeens flotta. Han var
då sjutton år. En medfödd, brinnande böjelse hade
bestämt honom för sjömannabanan.

Vid denna tidpunkt stod England på höjden af sin
maritima Öfverlägsenhet. Britiska amiraler, sådana
som Nelson, Howe, Pocock, Kempenfelt, Callingwood
och Jervis m. fl., hade i grund krossat Frankrikes,
Spaniens, Hollands och Danmarks flottor samt höljt
Englands flagga med oförvissneliga lagrar. Under denna
flagga längtade den unge Gyllengranat att få förvärfva
sjömannaskap och erfarenhet i sitt mångsidiga yrke. År
1807 sökte och erhöll han tillstånd att ingå i britisk
örlogstjenst. Försedd med hedrande rekommendationer,
lyckades han vid ankomsten till England att som
midsnipman vinna anställning ombord å den ryktbare sir
John Warrens flaggskepp, 74-kanonskeppet Swiftsure,
hvilket låg färdigt att utgå till den Nordamerikanska
stationen. Gyllengranat hoppades, icke utan skäl,
att under sir Johns flagga få deltaga i krigiska
bardalekar. Detta hopp kom dock ej att uppfyllas^

År 1808 hade Gyllengranat blifvit befordrad till
löjtnant i armeens flotta. I nära fyra år fortfor
hans anställning, dels som midshipman, dels som
masters mate i den britiska marinen, hvarunder
han icke allenast förvärfvade sig en hög grad af
sjömannaduglighet och praktisk samt teoretisk insigt
i sitt yrke, utan äfven sina förmäns aktning och
kamraters vänskap. Kriget mellan Sverige och Kyssland
hade emellertid utbrutit, men först i slutet af 1808
erhöll Gyllengranat derom bestämd underrättelse. Gerna
hade han skyndat återvända hem, för att deltaga i
försvaret af det land, som varit hans vagga, men han
förutsåg att kriget redan skulle vara slutadt innan
han uppnådde fädernejorden. Snart utkämpades också
denna hjelte-modiga strid. Auras land var redan i
September 1809 under Ruriks forna välde.

I Mars 1811 lemnade Gyllengranat den britiska
örlogs-tjensten, och i Maj återsåg han den
älskade fosterjorden. Han var dä ej längre svensk
officer. Det betydelselösa kriget mellan Sverige och
England hade nemligen, utbrutit under hans vistelse i
Storbritanniens tjenst och han hade i anledning deraf
ansett sig förpligtad att begära sitt entledigande ur
svenska flottan. Vid sin återkomst till fäderneslandet
sökte Gyllen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 23:01:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free