- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
196

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVI. Carl August Burchard Gyllengranat. H. af Trolle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

196

hyrorna varda befriadt, hvarjemte det gjorde anspråk
på ersättning af skeppets f. d. befälhafvare för de
utgifter det redan måst vidkännas för hemförskaffandet
af skeppets befäl och besättning samt äfven för
den assurans-afgift det erlagt i den öfvertygelse,
att skeppet från New-York afgått till Gröteborg
o. s. v. Skeppets förra besättning väckte äfven
anspråk på utbekommandet af den del af hyran,
för hvilken de i New-York erhållit anvisningar,
och dem handelshuset vägrade infria. Gyllengranats
egendom blef af underrätten dömd att beläggas
med qvarstad. Saken hänsköts till Öfverdomstol,
som förklarade anspråken ogiltiga. Den frejdade
juristen S. L. Theorell förde Gyllengranats talan,
men först år 1835 kunde han meddela sin bekymrade
klient, »att alla dessa rättegångar för honom tagit
ett i allo lyckligt och hedrande slut". Gyllengranat
erhöll sålunda omsider en lysande upprättelse för all
den smälek och alla de orättvisa omdömen han under
de många år rättegången varade fått lida och uppbära.

År 1829 var Gyllengranat chef öfver två bataljoner
kanon-jollar och 1830 på fregatten Eurydice, som till
Kyssland öfverförde h. k. h. kronprinsen. Gyllengranat
utnämdes härunder till riddare af ryska S:t
Annse-ordens andra klass med krona samt erhöll
vid hemkomsten Svärdsorden i briljanter, hvilken
utmärkelse åtföljdes af en högst smickrande skrifvelse
från generaladjutanten för flottorna.

Men äfven historieskrifva-rens lager skulle
räckas honom, måhända den dyrbaraste af alla de
utmärkelser, som föllo på hans lott. Åren 1837 och
1840 utgaf Gyllengranat sina båda berömda verk:
»Sjökrigshistorien i sammandrag» samt »Sveriges
Sjökrigshistoria», likaledes i sammandrag; tvenne
arbeten, som ställde sin författare vid sidan af
de förnämsta skriftställare inom denna gren af den
historiska litteraturen.

Åren 1834 och 1836 var Gyllengranat kommenderad dels
som chef för en af åtta fartyg bestående eskader,
dels som befälhafvare öfver linieskeppet Prins
Oscar. Åren 1837 och 1838 seglade han ombord å
fregatten Josephine, såsom befälhafvare öfver denna
och korvetten

Carl August Burchard Gyllengranat.

Najaden, under expedition åt
Medelhafvet. Blef sistnämda år ledamot af
Kongl. krigsvetenskapsakademien, samt utnämdes 1843
till konteramiral.

Men ett nytt, ännu mera rnaktpåliggande värf skulle
snart blifva honom uppdraget att utföra.

Konung Oscar I hade nemligen 1844 tillträdt
regeringen, och i den nya minister, som nu bildades,
inkallade konungen konteramiral Gyllengranat såsom
statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet,
ett val, som var särdeles egnadt att väcka stora
förhoppningar hos vännerna till vårt sjöförsvar-,
ty amiral Gyllengranat var känd för att vara en, så
teoretiskt som praktiskt, utmärkt bildad sjöofficer,
samt äfven för att ega en klar blick och ljusa idéer.

Den nye sjöministern utarbetade nu en snillrikt
uttänkt plan för ordnandet af Sveriges sjöförsvar,
hvilken vid 1847 och 1848 årens riksdag förelades
rikets ständer. Vid sitt afgifvande af förslaget till
denna plan berör Gyllengranat,

huruledes på grund af de vigtiga förbättringar,
hvilka under senaste åren inträdt inom sjövapnet, »nya
åsigter vid dess organisation måst göra sig gällande»,
och att den vigtigaste af dessa förbättringar vore,
»den ökade säkerheten för krigsångfartygen, som
vunnits med propellerns begagnande». Hans åsigt var,
»att ångfartygen snart nog skulle blifva det egentliga
sjöförsvaret hos alla sjömakter, synnerligast
sedan dessa fartyg, med begagnande af propeller
och maskineriet under vattenytan, icke blifva
mera än seglande eller roddfartyg blottställda för
fiendens kulor». Vidare framhåller han »den betydliga
artillerieffekt, som åstadkommes af bombkanoner, och
som borde föranleda, att dessa kanoner nu måste utgöra
en väsentlig del af bestyckningen på fartyg af nästan
alla certer, och framför allt, att hvart och ett af de
fartyg, som endast föra tvenne kanoner, borde förses
med hvardera en bombkanon». Utrymmet tillåter oss ej
att närmare redogöra för denna plan till organisation
af vårt sjöförsvar. Men förslaget att skaffa Sverige
en ångflotta, denna idé, som vittnade om djup

framtidsblick och verkligt snille, huru blef den
väl emot-tagen? Med glädje och tacksamhet borde så
nationen som fackmännen helsat denna nya morgonrodnad
för svenska flottan; men tyvärr blef detta ej
händelsen. De olyckliga striderna emellan stora
flottan och skärgårdsflottan vaknade till nytt lif;
men denna gång förenade sig de båda medtäflarne att
till en början nedgöra och håna, icke allenast sjelfva
förslaget, utan äfven dess upphof sman. Segelskeppens
anhängare uttalade sitt ogillande på grund deraf,
att förslaget underkände de gamla »ekvallar-nas»
traditionella förtjenster; skärgårdsflottans
försvarare sågo deri en säker tillintet-görelse
af roddfartygen. Inom representationen och
tidningspressen mötte samma motstånd. I statsutskottet
framkallade det nya förslaget skarpa anmärkningar,
och Gyllengranat, måhända den ypperste sjöminister
vi någonsin haft, måste lida den

förödmjukelsen att se sitt vackra förslag falla
igenom. Han begärde sitt entledigande från
statsrådsembetetet. Vid 1857 års riksdag, då inför

rikets ständer en ny plan skulle framläggas till
organiserandet af Sveriges sjöförsvar, den andra i
ordningen sedan Gyllen-granjj,ts afgång ur konseljen,
hade han den tillfredställelsen att se detta förslag
uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
åsigter, han förfäktat. Ungefär en månad före hans
död - den 9 Juni 1864 - samlades på Hakefjorden vid
Göteborg en svensk-norsk eskader af fartyg, alla
med ånga, deri-bland linieskeppen Carl XIV Johan
och Stockholm försedda med hjelpkraftsmaskiner. Den
snillrike mannens idé hade segrat. Det var statsrådet
grefve von Plåten förbehållet att, genom upptagandet
af en sin företrädares grundsatser i afseende å vårt
sjöförsvar, rättfärdiga denne inför nationen.

År 1845 hade Gyllengranat blifvit utnämd till
kommendör af Svärdsorden och 1848 till samma grad
af Nederländska Lejonorden. Samma år blef han efter
sin afgång ur konseljen förordnad till befälhafvande
amiral i Carlskrona och förde befälet öfver en större
eskader i Östersjön. År 1850 inne-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 23:01:51 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free