Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små taflor och berättelser ur Sveriges folklif. Af Herm. H-g. III. Kloka Marie - Hoburg på Gotland. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den nye brukaren af Karby var ingen elak karl,
men en evinnerlig slarf, som icke kunde komma utom
gårdsgrinden utan att supa sig full, och som i fyllan
höll på att förstöra både sig sjelf och hvad han
hade om händer. Det hade till och med inträffat,
att han återkommit från staden med ett par gamla,
utkörda krakar i stället för de unga, vackra hästar,
med hvilka han rest hemifrån, utan att han visste om
han sjelf varit med vid detta dåliga byte. Vid gjorda
efterspaningar hade affärsmännen på skojarbacken
med tjugo vittnen intygat, att Lars Peter fått flere
hundra riksdaler i mellangift. Sjelf kunde han hvarken
bejaka eller förneka detta påstående; några penningar
hade likväl ej funnits i hans fickor.
På det sättet hade det nu fortgått i nära fyra år,
sämre och icke bättre för hvarje sådant, Karin räknade
efter sin bröllopsdag. I början hade föräldrarna lagt
sig emellan, men detta var att gjuta olja på elden,
och hustrun lemnades snart ensam att föra striden
med sin oefterrättlige man.
Men härvidlag råkade hon välja ett stridssätt, som
var sämst utaf alla. I stället för att med kärlek
och vänliga föreställningar återföra honom till
sig sjelf och ett bättre lefnadssätt, bemötte
hon honom med ovänlighet och förebråelser,
på samma gång bitterheten slappade hennes
arbetshåg och framkallade denna oordning, som
gjorde hemmet ännu otrefligare för dem båda.
(Forts.)
Hoburg på Gotland
Turisten, som på Gotland söker märkliga naturföremål
och vackra, storartade taflor, och som för sitt
ströftåg genom öns fagra bygder och på hennes vilda
stränder väljer riktningen från norr till söder,
skall utan allt tvifvel komma att få det bästa till
allra sist. Ty sedan han i norra, mellersta och södra
delarna af ön beskådat herrliga tempelruiner, väldiga,
fast delvis förstörda befästningsverk, präktiga
kyrkor, leende ängar, tvärbranta strandklippor,
sönderbrustna bergsryggar, djupa grottor och höga,
förunderliga »stenjättar» – så möter honom slutligen,
längst i »storsödret» och just på yttersta udden af
ön, ett bergsparti, hvars romantiska vildhet på en
gång griper och förtjusar.
Detta bergsparti är det sagofirade Hoburg, beläget i
Sundre socken, hvars namn (i handlingar från början
af 1300-talet skrifvet »Syndra») tillfyllest påminner
om det sydliga läget.
Äfven sjelfva bergets namn är betecknande. På
gotländska allmogens språk »Haugburg», i gamla danska
skrifter »Hoffborg» och i tyska »Hochburg», betyder
det: den höga borgen. Berget gaf redan i äldsta tider
sitt namn åt det sydligaste af landskapets tjugo ting,
och i senare tider har ett af nationalbeväringens
trettio kompanier deraf fått sin benämning. I Hoburgs
ting idkades mycken handel med marmor och sandsten,
och de danska kungliga förordningarna på 1500-talet
tala ofta om »de stenhuggare, som ligga på Hoburg». Då
den förnämsta delen af Hoburgska bergstrakten ännu
af allmogen kort och godt kallas »Burg», så är det ej
otroligt, att den, på endast en mils afstånd norrut
belägna, genom sin lifliga sandstensexport märkliga
hamnen Burgsvik deraf erhållit sitt namn.
Sedan man, förbi flere vilda klipphöjder, som bära de
ålderdomligt ljudande namnen: »Häus-rygg» (Husrygg),
»Marbade-häue» (M.-hufvud), »Triburg» (Tredje Hoburg)
och »Annburg» (Andra Hoburg), kommit fram till
det sydligast belägna »Burg» eller det egentliga
Hoburg, och på en smal stig – den enda som finnes –
hunnit upp på bergets alldeles släta och nakna plan;
så öfverraskas man här af den lika storartade som
egendomliga utsigten: man ser sig omgifven af det
oändliga hafvet på trenne sidor; från trenne håll
hör man bränningarnas brus; och blickar man utför
bergets nästan lodräta (på flere ställen nedtill
urgröpta) väggar, ser man på den smala strandremsan
ofantliga klippblock, liksom af jättehänder kastade
om hvarandra. Och hafvet erbjuder, under hela den
tid, som sjöfart kan idkas, ett ståtligt navalorama
(skepps-skådespel), ty små och stora ångare med sin
mörka rök, små och stora farkoster i hvitglänsande
segelskrud ila dagligen förbi, i olika riktningar
och på försigtigt afstånd från här utskjutande ref
och grund. För dem, som komma söderifrån, är Hoburgs
höga, hvitgråa klippa den första »känningen» af
Gotland. Hoburg är för denna ö ett »Cap Finis terræ»
– det gotländska »landets slut». – »En admirabel
prospekt, en veritabel theater!» – utropade (på
1740-talet, på ett ställe i sina handskrifna samlingar
till Gotlands historia) superintendenten Jöran Wallin
om detta berg. – »Hoburg» – yttrar Carl von Linné i
sin »Gotländska Resa» – »är ett af det märkvärdigaste,
som naturen formerat på hela Gotland, och det ligger
här till en oändlig höjd, såsom ett det skönaste
kastell, på alla sidor perpendikulärt, der berget
icke, nere vid roten, på flera ställen är smalare.»
Höjden är dock icke »oändlig», men man tycker så,
der man står framför den oändliga utsigten af himmel
och haf. Hoburgs platå ligger 125 fot öfver hafsytan,
samt har i norr och söder en utsträckning af nära
400 samt i öster och vester af vidpass 145 steg.
Går man ned på den smala, sluttande strandremsan,
ser man brokiga marmorblock, af hvilka flere äro så
stora, att, enligt Linnés ord, »tjugo par oxar ej
skulle mäkta att röra ur stället något af dem». Dessa
kringströdda jätteblock hafva ofta alldeles rätliniga
konturer och de likna än en talaretribun (en sådan
klippa kallas ock »Predikstolen»), än ett altare,
än söndersprängda fästningsmurar. Man ser talrika
grottor, genombrutna klippor (en af dessa kallas
»Porten»), samt af vågorna svarfvade, utåt kupiga
partier, hvarpå synas talrika, vågräta linier,
i hvilka man läser historien om de aflagringar,
hvarigenom berget i forntiden blifvit småningom
bildadt.
De ofvan nämda mindre »burgarna»» hafva ock mot vester
många grottor, minnen af vågornas forntida strid med
och delvis vunna seger öfver kalkstenen. I «Triburg»
finnes den största af dessa grottor: den liknar en
hvälfd kammare, som sträcker sig långt in i nordlig
riktning, och kallas »Hobergs-gubbens sängkammare». I
närheten deraf har naturen åt en uppskjutande klippa
lekfullt gifvit likhet med ett kolossalt menniskohufvud.
Det är en verklig bröstbild med berget till piedestal:
sedd från en viss punkt, har denna bild panna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
