Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena slott och dess minnen. II. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
@lo~tt; ooli
IL
onung Gustaf den förste hade i sitt testamente under
den äldste Erik såsom länsherre gifvit sina Öfriga
söner ärftliga hertigdömet Hans afsigt härmed var,
som bekant, att göra medlemmarna af sin ätt mäktigare
än dessa herreslägter, hvilkas afund och fiendskap
mot konungamakten han under sin långa regering
alltför kännbart pröfvat. Magnus, Gustafs andra son
med Margareta Leijonhufvud, erhöll till hertigdöme
Östergötland vester stan g (vester om Stångån),
med Finspånga län, Ydre och Kinds härader i Småland,
Sundbo härad i Nerike, Kåkinds i Västergötland och
grefskapet Dal. Vid konungens hans faders frånfälle
var Magnus på sitt nittonde år och hade året förut
tillträdt sitt hertigdöme.
En af hans första omsorger här blef att
inreda Vadstena slott till en honom värdig
fursteboning. Borgen pryddes ut- och invändigt. Bland
minnen, som ännu finnas qvar af hertigens bygnadssmak,
är den särdeles vackra infattningen af slottets stora
inkörsport. Öfver portalen är svenska riksvapnet
tillika med hertigens namnchiffer uthugget och
derofvanför hans valspråk: Auxilium meum a Domino. *)
Det gick på den tiden ett tal att vansinnet vore en
ärftlig sjukdom inom vasafamiljen. Historien nämner ej
huru härmed förhållit sig i de äldre generationerna
af slägten; men i ätteledet närmast efter konung
Gustaf sannades sägnen på ett alltför sorgligt sätt
och först med hertig Magnus.
I början af hans vistelse på Vadstena kunde ingen
förmärka någon sinnesrubbning. Han var häftig och
het såsom alla kung Gustafs söner, och älskade ett
Porten till Vadstena slott.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
tyst och ensligt lefnadssätt; men var i allt redig,
ehuru ett synbart vankelmod oftast uppenbarade sig
i hans beslut och handlingar.
Rättegången och blodsdomen öfver hertig Johan
framkallade det första utbrottet af galenskap. Ehuru
vek och eftergifvande hade Magnus i det längsta
motstått konung Eriks och Göran Perssons
öfvertalningar att sätta sitt namn under Johans
dödsdom. Men den kunglige rådgifvarens fruktan och
hat till hertig Johan voro alltför starka att han
skulle lemna något medel oförsökt. På Göran Perssons
inrådan lät Erik öfverflytta arfsrätten till kronan
från Johan till Magnus, ordnade hans hofhållning på
det präktigaste och smickrade
*) Min hjelp kommer från Herren.
honom med hoppet att en dag sluta den sköna Maria
Stuart som brud i sina armar. Sålunda tubbad och
lockad vacklade han i sin ståndaktighet och förmåddes
i ett Ögonblick af svaghet att teckna sitt namn under
brödrens dödsdom. Men knappt stod namnet på papperet
förrän hans själ bestormades af samvetskvalens alla
furier. Utom sig af fasa förklarade han sitt namns
underskrift vara utan giltighet och fordrade att få
den tillbaka. Härtill ville dock hvarken Erik eller
Göran Persson lyssna. Den olycklige fursten bad,
hotade, rasade, men allt förgäfves. Under flere dygn
irrade han
från rum till rum i sitt praktfulla slott, skälfvande
för hvarje ljud och stirrande på hvarje inträdande
som på en hämnare.
Efter en tid lade sig stormen i hans själ, men blott
för att lemna rum åt ett stilla vanvett. Dag och
natt satt han vid ett af slottsfönstren, blickande
utåt Vettern, på hvars böljor han tyckte sig se
en underskön hafsj ungfru gunga för vinden. Med
förföriska sånger lockade hon den bleke drömmaren
till sina perlesalar och bod honom svalka sin
brännande panna vid hennes barm. En sommarafton, då
den underbara synen, som vanligt, tedde sig för hans
själs ögon och hans väktare händelsevis aflägsnat sig,
kunde den vansinnige icke motstå förtrollningen utan
störtade med ett djerft hopp genom fönstret. Utom
sig af förskräckelse skyndade väktarne till hans
hjelp och funno honom oskadd i slottsgrafven. Då
han blifvit uppburen i sina rum, omtalade han huru
hafsfrun emottagit honom i sin famn och vredgades
på sina räddare, som ryckt honom ur den förtjusande
villan, hvarjehanda medel för
Hans anförvandter försökte
att skingra hans drömmar. Han flyttades från det ena
stället till det andra: från Vadstena till Kungsbro,
från Kungsbro till Norrbyhus och från Norrbyhus
åter till Vadstena; men ingenting ville hjelpa. Han
lyssnade blott på hafsfruns sång, log och sörjde,
utan att bekymra sig om eller ens fatta hvad som
tilldrog sig omkring honom.
Så förrunno åren. Strider hade utkämpats mellan hans
närmaste fränder; broderblod hade flutit, och Erik,
den som lockat till sig hans namn och släckt hans
förstånds ljus, hade försonat sina fel med döden i
fängelse. Men den olyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
