Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena slott och dess minnen. II. Herm. H-g. - En färd genom Alperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
årtionden sedan till kurhus och nunneklostret till
dårhus: en förunderlig ödets lek, som nästan ser ut
som en ironi.
Men minnet af hvad der en gång varit historisk storhet
skall aldrig dö. Med vördnad nämner bonden ännu S:t
Birgittas namn, och då natten faller öfver land och
sjö, tror sig fiskaren eller den ensamme seglaren,
som nalkas Vadstena,
ännu se den olycklige konungasonens skugga sväfva
omkring
vasaborgen.
"Då vänder fiskarn ögat bort Och ber lielt tyst en
bön För unge hertig Magnus, Som irrar omkring sjön
Oni dagar och månljusa nätter."
Herm... Ii-
JEQn fäisd g^enom.
var i början af Oktober 1871 som författaren af
den skiss vi här nedan återgifva företog sin färd
genom Mont Genis. En orolig spänning hvilade öfver
alla sinnen.
Sjelfva naturen blir sträfvare, väldigare, så
snart man från Sydfrankrike inträder i Savoyen;
bergen klyfva sig djerf-vare och stiga högre uppåt;
i stället för de mjuka gyllene färgtoner, som hvila
öfver Provences landskap, träda allvarsamma, mörkare
färger 5 högt mot bergen står granskogen och snöbäcken
störtar sitt hvita svall Öfver klipporna. Bruna
barkkojor ligga här och der vid vägen; blott sällan
ser man en by med skuggiga löfträd och betande
hjordar. Det är den kärfva alpverlden, de väderbitna
sardernas gamla jagtområde.
Ju längre vi ila fram, dess trängre, dess vildare
blir täflan; blott en smal gångstig leder ned i
sidodalarna, som öppna och sluta sig, då vi ila förbi;
den kamp, hvarmed menniskohanden här banat sig väg,
röjes af hundra tecken. Stela och vilda rycka oss
bergen till mötes, till dess vägen på en gång tyckes
tillmurad af en klippkoloss - det är icke möjligt
att komma längre.
Lokomotivet låter höra sin gälla hvisselpipa,
jernhjulen knarra - det är Modane, sista stationen
alldeles vid Mont Genis fot.
Här måste tåget göra en timmes uppehåll, en tät
menniskomassa strömmar ut ur de öppnade dörrarna
till första klassens kupéer (endast sådana begagnas
på denna bana), italienare och fransmän, engelsmän
och ryssar - i alla färger, i alla tungomål blanda
de sig om hvarandra. Som gränsen ligger i midten af
tunneln, så är här tullstation: med en förbindlig
åtbörd ombedes man att stiga in i banhallen och öppna
sina kappsäckar. Hvilken trängsel, hvilka brokiga
gestalter! »Prenez garde!» ropa pack-karlarna, som
på låga vagnar rulla in bagaget i banballen. »Sangue
di Christa!» larmar en italienare, som tappat bort
sin hustru; en sångerska, som reser till la Scala i
Milano, har nitton väldiga koffertar och är den sista
som får sina ressaker behandlade.
I allmänhet förfor man dock mycket diskret; utan
undersökning erhöll min lilla koffert det mystiska
krittecknet, utan hvilket ingen får lemna salen.
Jag hade sålunda god tid att se mig om der ute. Modane
ligger i en bergkittel, som knappt har en half mil i
omkrets. De förvittrade klipporna tränga sig nästan
intill skenorna och redan tidigt på eftermiddagen
kasta bergen sina blå skuggor ned i dalen. Här är
ingången till Mont Genis; i denna vildmark, der ett
par smala husrader är allt hvad som finnes qvar af
det förra kantoneringsqvarteret, står nu den väldiga
bangården, som bildar jernknuten mellan Frankrike och
Italien. Tolf till femton vexelspår korsa hvarandra
åt alla sidor, flåsande lokomotiver komma och gå,
med hundratals gods- och passagerarevagnar i följe,
på hvilka soliga svarta figurer klättra, "Korteligen,
det är som en cyklopverkstad midt i vildmarken.
Helt annorlunda blir intrycket, om man nu hastigt
inträder i matsalen, der en lysande table d’höte
serveras strax före tågets afgång. Genom höga fönster
inströmmar det fullaste ljus, väggarna äro beklädda
med ljust trä, möbler och dörrförhängen med tung
grön damast. Öfverallt hänga speglar och taflor,
och uppassarne springa fram och åter med fina
porslins-serviser, som om vi befunne oss i ett
pariser-hotell. Men villan skingras snart, tåget
låter icke uppehålla sig, och hastigt ljuder klockan,
som åter kallar oss ut i
vildmarken. Det ringer för andra gången, äfven den
siste gurmanden reser sig pustande från bordet och
löser sin servet, som han knutit omkring halsen -
det är högsta tid! Nu gå vi öfver Mont Genis.
I stället för det franska tåg, som hittills fört oss,
står nu det italienska på perronen, mörka vagnar med
stora ljusa kupéer, af hvilka en hvar räknar sina
åtta passagerare. Lamporna voro redan tända, ännu en
gång undersökte vagn-vaktarne här och hvar en axel;
det andra lokomotivet, som skulle hjelpa oss på vägen,
kom frambrusande - ett ryck, och vi voro i gång.
Det var dock en feberaktig oro, som nu allmänt
gaf sig tillkänna och som stegrades derigenom
att man ingenstädes såg målet för den allmänna
nyfikenheten. Ingången till den verldsberömda tunneln
ligger omkring tvåhundra fot lodrätt öfver stationen
och banan gör två ofantliga bågar innan hon når denna
öppning. De äro i sanning fasaväckande dessa kurvor;
lokomotivet rullar icke längre framåt, det liksom
stiger uppföre, steg för steg kämpande om marken,
och redan se vi långt under oss de grå skiffertaken
i Modane, till dess de med ens ligga alldeles vid
våra fötter.
En gäll hvissling hörs - lik skriket af en menniska,
som man plötsligt störtar in i mörkret; i vilda
ringlar kröker sig ångan utefter joråen, ännu ett
ögonblicks skymning blott, och det är kolmörkt,
vi äro fångna.
Vi rullade verkligen genom Mont Genis tunnel, och
de flesta af oss voro underliga till mods. Det var
icke fruktan, men en skygg känsla af att man här är
så omedelbart öfverlemnad åt elementarniakterna, att
ingen mensklig hand når oss, om en olycka inträffar
på denna mil af svart mörker. Vi äro ryckta utom
kretsen för all hjelp, och.detta känna vi; hvarje
sten i detta sprängda hvalf är herre öfver våra lif,
och äfven naturen plägar ju stundom of va hämd.
Ljuset i de särskilda kupéerna tycktes glänsande
och fullt, det kom från stora petroleumlampor af
mjölkglas, men de verkade blott på ögonen, icke
på sinnet. Egentligen belyste de blott mörkret, och
derför tycktes de så svaga och eländiga som grufdankar
i denna kolossala, milslånga natt.
Man öppnade fönstren, en varm fuktig luft, som
försvårade andningen, strömmade in. Det var icke
möjligt att kunna se tunnelns väggar eller närmaste
vagn, så fruktansvärd! var mörkret. Man såg blott de
qvällande rökmassorna, som gledo tätt förbi de belysta
fönstren; det låg nästan något demoniskt i dessa
okroppsliga krypande gestalter, som än döko tvärt ned
under hjulen, än hastigt vältrade sig öfver taket,
oupphörligt förflygtande och dock alltid uppväxande
på nytt.
Dånet från lokomotiven var fruktansvärd!, inan
hade nästan en medkänsla af det herkuliska arbete,
som ålåg dem; man hörde dem flåsa och stöna, ty
stigningen i tunnelns inre uppgår ju till mer än
fyrahundra fot. Gång efter annan var det nästan som
om de plötsligt stodo stilla, som om krafterna gåfvo
vika; derpå kom ett ursinnigt ryck och arbetet började
å nyo.
Svetten stod oss redan i pannan - så qvaf var luften,
så tryckande var mörkret.
Jag tog upp mitt ur; det var knappt tio minuter som
vi vistats i detta fängelse, knappt en tredjedel af
vägen var ännu tillryggalagd.
Då ingen utsigt åt något håll erbjöd sig, vände
jag blicken inåt, d. v. s. icke i själen, utan i
kupén, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
