Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägaren och hans hustru. Finsk saga. - För Svenska Familj-Journalen af W. - Flickan och lärkan. Ernst Wallmark - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Martha lill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
med en vacker bondflicka, som han länge tyckt om,
och de lefde lyckligt och väl; men hustrun tyckte,
att mannen var ibland mycket underlig. En dag stod
han vid ett öppet fönster och såg en mängd sparf var
slå ned på hans kornåker; de började plundra på sitt
vis och plockade kornen, som fallit ur axen ned på
marken. Då sade en liten sparf, som var klokare än de
andra: »Äten hvad som fins i toppen, det är jägarens,
och det kör han snart in i sin lada; det som ligger på
marken deremot är vårt, och det kunna vi hemta sedan.»
Då brast jägaren i skratt; ty han tyckte det vara
för mycket klipskt taladt af en sådan liten fågel.
»Hvad skrattar du åt?" frågade hans hustru, som stod
vid spisen och lagade mat.
»Åh, jag kom att tänka på någonting löjligt», svarade
han undvikande; men hustrun bad så enträget att han
skulle säga henne sanningen. Han sträfvade emot både
länge och väl och försäkrade henne att det skulle
bli hans ofärd.
Det hjelpte ej.
Att det skulle bli hans död.
Det hjelpte ej.
Hon bara tiggde och bad.
»Tag hit min dödskjorta», sade slutligen mannen. Ja,
hustrun traskade efter den och mannen iklädde sig
densamma samt lade sig på soffan med armarna i kors
som ett lik.
Dörrarna stodo Öppna, och tuppen med sina höns gick
derutanför på gården och plockade.
»Kykeliky!» skrek denne, »husbonden är en narr;
han har bara en fru och kan icke styra den; jag har
tjugo, jag, och kan styra er alla med min minsta klo»,
skröt han och slog i detsamma med vingarna och gol
till så eftertryckligt att det gungade i löftet, och
alla hönorna skreko himmels-högt och blefvo så rädda,
att de icke visste till sig. Detta allt hörde mannen
der han låg lik. Han reste sig genast upp och började
kränga af sig svep skjortan.
»Hvad gör du, gubben min?» frågade hustrun, som stod
och väntade på det lofvade förtroendet.
»Bry dig aldrig om det du, gumma lilla», svarade
hennes man, »utan gå du och sköt ditt!» och hustrun
gick snopen till spisen igen och började syssla
med middagen, lika fastande på nytt som förut. Men
jägaren gick ut på förstugu-qvisten och strödde en hel
grabbnäfve med ärter och korn bland hönsen, tänkande
ömsom på sin hustru, ömsom på ormen, hvars gåfva
räddat honom från döden, såsom utlofvadt var; och han
log för sig sjelf öfver hur knipsluga en del små djur
stundom kunna vara och öfver sparfvens och tuppens
illistiga samspråk med de sina, den ene vållande honom
lifsfara, den andre räddning derutur, och han tyckte,
att det hela var en verklig orma-gåfva, men hustrun
höll han sedan kort, ty han kunde aldrig glömma att
hon så behändigt hade räckt honom dödskjortan.
oeli l
illa lärka», sade flickan, »Du som sväfvar der i
rymden. Bär mitt budskap till min älskling! Säg
att honom här jag väntar, Yäntar sedan arla morgon,
Att jag plockat många blommor, Att af dem en krans
jag binder, Som hans hufvud lätt skall smycka, Att
jag sitter här vid stranden Drömmande och full af
oro! Skynda, lilla lärka, skynda! Yäntan blir mig
alltför lång.» - »Yackra flicka», s vårte lärkan,
»Har ej tid ditt budskap bära, Får ej hvila på min
vinge, Får ej dröja uppå vägen, Måste bort till
fjerran länder, Bort till Nordens dunkla skogar. När
jag kommer, vårens härold, Helsas jag med fröjd och
jubel. Mig i spåren följa troget Söderns ljumma,
ljufva vindar. Drifvan smälter, bäckens böljor Skaka
af sig silfverbojan,
Dansa lustigt ned i dälden För att vattna grönklädd
tufva. Trädens alla knoppar svälla, Blommor vakna,
fåglar qvittra Och l hvarje menskohjerta Högre dallrar
känslans sträng! Ser du, flicka, derför bara Att jag
skall med ilbud fara, Derför har jag sådan brådska,
Törs ej dröja på min färd. Men när jag mitt mål
har hunnit, När jag, gömd i björkens krona, Sitter
hvilande på grenen, Sjungande min glada sång, Och jag
då i lunden skådar Liten mö i ljusa lockar Drömmande
och blid som du, Hör jag hennes hjerta klappa Liksom
ditt af namnlös oro, Liksom ditt af kärleks längtan -
Då, du söderns varma tärna, Yill jag fram till henne
föra Syskonhelsningen från dig!» -
Ernst Wallmark:.
oeli
Af -a -g»
Martlia, lill.
artha lill satt på stenen vid vägen och grät, ty hon
egde ej hem, ej huld eller skydd. Men vägen fram red
en riddersman, en herre stolt. Och på vägdikets kant
gick stultande fram den gamla från Häckleberget. Hon
sade: »Herr riddare, hvad vill du ge mig för ditt
barn? Hvad vill du ge mig för henne, som du saknat
i åtta runda år, se’n den lilla gick vilse i skogen
och försvann?»
Och riddaren stannade sin apelgrå häst och höjde sin
hand och sade: »Yid Gud, hur led du än är, jag vill
hylla dig som en moder kär och skänka dig skatter
och guld och
ära och makt, om du kan ge mig en vink hvar min dotter
är, den sörjda.»
Och till stenen, der Martha lill satt i sin sorg,
fram-stultade hexan och lade sin hand på den lillas
hand och sade: »Martha lill, gråt icke du, den
stolte riddaren der på sin apelgrå häst,, han tar
dig som dotter till sitt gyllene slott. Tig och lyd
mig, och du blir en fin fröken och hög prinsessa.»
,,
Martha lill såg upp, och ögonen stodo helt runda i
hennes hufvud af förvåning; men hon svarade: »Icke
är jag fröken
ST, Fam.-J<mrn. 1875.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
