Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Martha lill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
>»Nå, så kan du ändå säga att du såg honom, du vet
ju att din husbonde är oskyldig, skulle du ej vilja
rädda den, som gjort dig så mycket godt? Kanske kom
han också till kapellet se’n du gått derifrån, och
så säger du ingen osanning. Käddar du ej honom, så
fäller kungen dödsdomen Öfver den, som varit dig som
en far, och du får hans död på ditt samvete. Skynda,
kom med mig nu, och var icke orimlig. Låt se att
du gör som jag säger, eller skall du ångra dig»,
och dermed öppnade han dörren till en stor sal. Der
satt kungen med sin krona på hufvudet, och der voro
många herrar, som lyste i purpur och guld, och Martha
1111 blef helt förvirrad af allt hvad grannt hon såg.
»Nå, menniskor lär det väl vara ändå», tänkte Martha.
Men den förnäme herrn, som infört Martha, steg
fram inför konungen och sade: »Nådigste konung,
se här är ett vittne, som kan intyga min frändes,
riddar Germunds oskuld. Hon är väl blott ett barn,
men hon vakade i graf kapellet just samma olyckliga
lördagsnatt då man beskyller riddar Germund att
hafva begått nidingsmord på en riddare. Och der såg
hon riddar Germund då, som ofta annars, bedja vid
sin hädangångna, i lifstiden högt älskade gemåls
grafmonument. Hon kan sålunda bevittna att riddar
Germund var flere mil aflägsen från stället, der
mordet skedde.»
Och konungen sade: »Kärt vore mig, om jag kunde
få bevis på att en riddare, som jag hedrat med
min ynnest, icke med nesligt dåd tagit en af mina
högtvärderade herrar afdaga. Med nåd skulle jag anse
den, som kunde bevisa hans oskuld. Nå, flicka, du vet
således att riddar Germund är oskyldig till det brott,
hvarför han beskylles.»
»Ja, visst vet jag det», svarade Martha, och höjde
beslutsamt hufvudet.
Och biskopen steg fram och lät Martha svära att hon
skulle tala sanning.
»Hvad skall det tjena till, visst talar jag sanning»,
sade Martha.
Och konungen höjde nu sin röst och frågade: »»Välan,
säg, såg du riddar Germund den omtalta lördagsnatten
i kapellet?»
Väntande och tysta stodo alla, och riddar Germund,
som stod nederst vid dörren omgifven af vakt, nedslog
blicken, och hans stolta hufvud syntes böja sig. Men
Martha teg.
»Frukta icke att konungen vredgas, konungen skulle
glädjas öfver att få fridöma en ädel riddare», sade
konungen med uppmuntrande röst, »säg derför högt och
rent: Såg du riddaren den omtalade natten i kapellet?»
Men icke hurtigt som vanligt, utan med helt låg och
darrande röst svarade Martha ett nästan ljudlöst:
»Nej.»
Konungen1 såg sig omkring med vredgade blickar och
sade: »Hvarför besvärar man oss med att i fåvitsko
höra eri tiggarunge? Låt piska henne och jaga bort
henne, om hon se’n ännu har lif.*»
Men den förnäme herrn, som infört Martha, böjde knä
och sade: »O konung, värdes ännu vara nådig. Flickan
är uppskrämd och bäfvar inför konungens höga
anlete. Hon vet ej hvad hon säger. Tillåt mig.att
fråga henne.»
»Välan, vare det så!» svarade konungen.
Och den förnäme herrn hviskade till Martha: »Svara
fort, så som jag sagt, du hör hvad dig annars
förestår.»
»Skulle jag säga osannt, för att rädda mig sjelf,
då jag icke ens gjorde det för riddarn?» sade Martha,
men blek var hon och talade så sakta, att den förnäme
herrn ej hörde hvad hon sade; men han tordes ej
mera tala enskildt vid flickan utan troende henne
nu beredd att vittna som han ville, sade han: »Unga
flicka, tala ut och förklara din herres och välgörares
oskuld. Visst har du ju sett honom i kapellet bedja
vid sin frus graf?»
»Ja», sade Martha raskt, »det har jag sett.»
Triumferande såg herrn upp. »Nå, han bad der således
lördagsnatten?»
»Kanske», sade Martha saktar e.
»Tala tydligt, flicka, det duger icke att säga
kanske. Nå, visst bad han ju lördagsnatten i
kapellet?»
»Jag vet inte», sade Martha sakta.
»Du såg ja honom der då? Svara rent ja, och krångla
icke, flicka.»
»Ack, icke såg jag honom den natten», sade Martha
och brast i gråt.
Nu blixtrade konungens ögon i vrede, och han kastade
en blick på en man, som stod vid en öppen dörr,
hvilken ledde ut till slottets tinnar; och mannen
grep Martha och kastade henne med samma tag utöfver
tinnarna, så att hon flög tvärs öfver slottets
borggård och blef der liggande.
Men med flammande blick såg konungen sig omkring och
sade: »Hvad hindrar oss att genast till döden döma
den brottslige riddaren? Och dock, vi ville gerna
hafva fulla bevis, på det ingen må beskylla oss
att orättvist hafva gjutit ädelt blod, en riddares
blod! Finnes ingen, som vet något i denna sak?»
Då steg en riddare fram och sade: »Litet nog är det
jag vet, men en gammal, stygg qvinna, de kalla henne
hexan på Häckleberget, stod vid min väg, då jag kom
hit; och hon lyfte sin hand, och då min häst stegrade
sig vid hennes åsyn, ropade hon: »Hvarför söker ingen
bevisen mot riddar Germund i Svartinge skog? Visst såg
skogvaktaren honom korsa sin klinga med den mördade
riddaren på lör-dagsqväll?»
»Välan», sade konungen, »så upplöser jag denna domstol
till i dag en vecka till. Den mannen i skogen skall
hit-hemtas och förhöras. Det skall ingen säga att
konungen lättsinnigt gjuter ädelt blod.»
Och nu tänkte i sitt sinne den förnäme herrn, som
införde Martha, att det väl föga skulle båtat riddar
Germunds sak, om än Martha svurit på att hon sett
honom i kapellet.
När riddar Germund blifvit återförd i fängelset och
fångvaktaren hade läst dörren, gick han tillbaka
öfver borggården och såg huru Martha låg der på
några mattor, som blifvit utkastade för att vädras;
och när han såg, hur bio den strömmade ur ett sår i
hennes hufvud, mumlade han: »Nej, se hur den nedsölar
mattorna», och så ropade han åt en qvinna, som stod
vid brunnen och tvättade hundarnas matkäril, att hon
skulle skaffa bort flickan.
Men qvinnan såg sig om, lyfte upp Martha och sade:
»Der är lif i barnet ännu. Men bär jag henne ända
hem till mig, så dör hon under vägen. Käre Guttorm
fångvaktare, låt mig lägga henne på golfvet näst
innanför er dörr, så kommer jag i morgon och hemtar
henne.» Guttorm murrade bara i stället för att svara,
men qvinnan lade ändå Martha ner inom dörren och
bredde sin trasiga kofta under henne, och förband
hennes hufvud med en bit af trasan, som hon tvättade
hundfaten med.
Slutligen vaknade Martha, men var då så yr i hufvudet,
att hon alls icke visste reda på huru det var fatt
med henne, och så föllo hennes ögon åter till och hon
somnade, och qvinnan gick bort, och Guttorm lade sig
i sin säng och somnade äfven.
Mot morgonen vaknade Martha åter och undrade storligen
hvar hon var. Men månen lyste in, och hon såg en man
med styggt utseende och svart skägg, som sof i rummet,
och bredvid honom på bordet stod ett stop med vatten,
och Martha kände en brännande törst, och hur rädd hon
än var för den fule mannen, så smög hon sig dock till
bordet och drack. Och under det hon drack, kastade
hon åter en rädd blick på den fule mannen, och då
såg hon, att hans hufvud-gärd skridit litet åt sidan,
och att handtaget af en nyckel stack fram derunder.
Martha kände en stark frestelse att bemäktiga
sig densamma, men vid det hon ställde ifrån sig
vattenstopet rörde fångvaktaren på sig, öppnade ögonen
och morrade i sömn-yrseln:o »Nå, hvad nu?»
»Åh, jag tog mig bara en dryck vatten», sade Martha
darrande.
»Fördömda unge, låt bli mitt drickstop och laga
dig att dricka ur hon vid brunnen», morrade
Guttorm. Martha skyndade ögonblickligt på dörren.
28*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>