Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Martha lill - Något om Sveriges sångfåglar. En bit Ornitologi af T. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
dig mot kakelugnsdörren, yrhätta! Himmelske Gud,
detta är ju vår godsherres förlorade dotter, det kan
ej nekas», och så brast hon i gråt.
»Seså, är det något nytt påfund nu igen?» sade Martha.
Hastigt kom riddaren störtande in i rummet, och han
såg Marthas arm, och han såg på perlan vid hennes öra,
och så igen på märket på hennes arm, och på biten
af den Idäd-ning hon burit då Måns räddat henne från
vargen, och den starke mannen darrade som en vidja,
och tårarna strömmade från hans ögon, och han slöt
Martha häftigt i sin famn och ropade: »Så är du dock
mitt barn, mitt saknade, mitt som dödt begråtna.»
Men följande dag, när den första stormande glädjen
hunnit lägga sig, sade fru Ursula: »Se nu var det
ju ändå
icke så, att Marthas far var Måns ’i Viken och mor
hennes Greta i Viken.»
Martha funderade och sade: »Ja, osannt säd’jag.» Men
så sprang hon fram till en stor spegel och såg sig en
stund deri, skrattade och sade: »Nej, ser fru Ursula,
som en fröken ser jag då inte en smula heller ut. Jag,
som är rund som en bulla och röd som ett äpple,
och alls inte hvit och alls inte fin eller fager.»
»Jo jo», sade fru Ursula med en from suck, »ärlighet
varar ändå längst. Hur välsignadt bra det var,
att Martha höll sig vid sanningen. Hade hon talat
annorlunda, så hade det blifvit idel olycka af.»
»Visst gick allt bra», sade Martha, »men nog är sann
t ändå alltid sannt, också när det går illa.»
om Sveriges ^ång-fåg-lar*.
En bit Ornitolog! af T. H.
, som styrer alla fågelns vägar, har ock velat,
att hans ankomst allestädes skulle harmoniskt passa
in i den öfriga naturens lif. Den längtan efter ett
lyckligare fjerran, som Han nedlagt i dess bröst,
skall icke förblifva otillfredsställd, dess hopp
icke svikas. Men vi känna samma längtan till ett
himmelskt hem; skulle då vår längtan, vårt hopp vara
endast en tom inbillning, en gäckande skuggbild?»
Dessa ord af d:r Georg Hartwig förklara till en
del orsaken, hvarför författaren af dessa rader
alltifrån sin barndom känt ett öfvervägande intresse
af att aktgifva på luftens glada sångare, på deras
fröjder och sorger, deras resor till främmande
länder, deras hemlif, seder och vanor; ty det ligger
onekligen en viss poesi i fågelns hela lif, särdeles
i sångfåglarnas. Tillredandet af hans boning, hans
äktenskap, ingånget för hela lifvet, hans sång,
hans årliga flyttning till söderns varmare länder,
hans sträfvan att återfinna hemmet i norden, der hans
vagga stod - allt detta häntyder på något högre, något
renare, än hvad man finner hos djur i allmänhet. Sång
och karlek äro grundtonen i dessa små varelsers lif,
och derför måste man älska dem såsom gamla bekanta,
såsom representanter af ett ungdomligt lif, som
aldrig synes åldras, ty då man ser samma glänsande
fjädrar stråla i solens ljus, då man hör samma glada
och ömma sånger ljuda hvarje ,vår, så tycker man sig,
fastän sjelf gammal, liksom återföras till sin egen
ungdoms glada dagar; allt är ju lika som då,
naturen talar ju samma språk till vårt hjerta som
då.–––-
Sjelf är man dock förändrad - ja, visserligen, men
man kan älska med lika värme, som då, denna alltid
lika sköna uppenbarelse af Guds godhet och vishet.
Då vi nu vilja i allmänna drag .teckna en bild af
de svenska sångfåglarnas lif, kan det icke vara vår
mening att skrifva en utförlig naturalhistoria om
fåglarna; omfånget för denna uppsats medgifver ej
att deri inrymma flere, än de förnämsta.
Vi skola då börja med den lilla sångare, som spelat
en så framstående roll i alla tiders poetiska
utgjutelser, hvars blotta namn återkallar i vårt
minne alla vår ungdoms skönaste och varmaste känslor,
som med rätta anses för vår verldsdels förnämsta
sångare - Näktergalen. Men, hulda läsarinna, det
är vår sorgliga pligt att genast från början yppa
för dig, det vi, trogna sanningen, måste skingra
en illusion, som du måhända gjort dig, då du hört
talas om Sveriges näktergalar. Den näktergal, som
sjunger i »Italiens nätter» vid Arnos stränder, är
ej densamma, som under sommaren bor i våra boklundar,
till hvilken vi lyssna med förtjusning i södra delen
af vårt fädernesland. Äfven vår svenska näktergal är
onekligen en stor konstnär på sitt instrument, men den
sydeuropeiska är dock en större sångare. Den förre
räknar sina anor från stamfäder i östra Europa på
gränsen åt Asien, den senare tillhör mera Medelhafvets
länder. Våra naturforskare kalla Sveriges näktergal
»Nordlig näktergal» (Lmciola
PMomelaJ den andra arten kalla de »Sydlig näktergal»
(Lusciola LiisciniaJ. Båda äro utmärkta sångare;
den förre har en starkare, fylligare sång, dock mera
afbruten af vissa sqvattrande läten; den senares
sång är mera jemn och melodisk, om än icke så stark,
som hans slägtinges.
Då förf. studerade vid Lunds akademi, hörde det
till de unga studenternas vårnöjen att i Maj månad
besöka en skogslund på skånska slättbygden, benämd
Fågelsång, der man vanligen kunde få höra näktergalar
slå under de vackra våraftnarna långt inpå natten. En
sådan utflygt var också särdeles behaglig. Vi från
mellersta Sverige, som endast i skaldernas sånger
hört från barndomen näktergalen prisas, men aldrig
hört denna klassiska virtuos i verkligheten, vi i
synnerhet gladde oss mycket åt vårens ankomst, då
vi i sällskap med unga botanister och ornitologer
fingo företaga dessa små Utflygter i det gröna och
insupa litet frisk vårluft efter det enformiga
kammarlifvet under vintern. Man intog då efter
vanligheten en anspråkslös sexa hos en skogvaktare
vid Fågelsång, satte sig sedan i gröngräset kring
en butelj punsch, muntert glammande, tills solen
sjönk nedom vestra horisonten och kastade sina sista
gyllene strålar på sundets böljor och Danmarks i
fjerran skymtande boklundar. Då tystnade på en gång
fåglarnas glada sånger och en högtidlig stillhet i
naturen inträdde. De glada studenterna togo äfven
intryck af denna högtidliga tystnad, som den ljusa
vårnatten medförde, och alla lyssnade vi med spänd
uppmärksamhet, om ej ännu näktergalens första
slag skulle låta förnimma sig från de omgifvande
lundarna. Se, der uppgår månen och kastar sin
silfverglaus Öfver skogens lummiga kronor. Tyst! en
långt utdragen flöjtton darrar genom den ljumma
vårnatten; den efterföljes af andra toner, och nu
höra vi näktergalens fulla harmonier strömma fram ur
skogens dunkla sköte. Snart ljuda de erotiska hymnerna
från flere håll. Vi sprida oss sakta och tysta bland
trädens skuggor, för att kunna få uppfånga en blick af
den älsklige sångaren. Författaren lyckades en gång
att försigtigt närma sig det ställe, från hvilket de
hänförande tonerna utströmmade. Utsträckt i gräset
betraktade jag en lång stund en liten oansenlig fågel,
rödbrun till färgen på öfre sidan af kroppen, men ljus
på hakan och de undra delarna; inga glänsande färger
smyckade den lille virtuosen, men hans klara ögon
lyste af eld och mod. Då han utvecklade sin största
styrka i sången, var hans lilla kropp liksom uppblåst;
fjädrarna utspärrades, och i synnerhet rörde sig den
lilla halsen i små vågor.
Naturforskare berätta oss, att näktergalen har sin
stora del af artistisk fåfänga; hållen i fångenskap
tillsammans med andra af sitt slägte, lärer hans
begär att öfverträffa dem i sångstyrka någon gång
förleda honom att anstränga sig till den grad, att ett
blodkärl spränges och han nedfaller död, ett offer
för sin konst, eller rättare för sin stolthet och
täflings-lystnad. Det är denna den lille sångarens
svaghet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
