Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. I. och II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
armbågen till långfingerspetsen på en f ull växt
man. Under förutsättning att sådana alnar menas i
bibeln, skulle de der nämda alnar varit kortare än
livad vi kalla alnar.
Då bibeln, denna »»böckernas bok»’, med hvilken ingen
annan bok i något afseende kan jemföras, blifvit oss
gifven till andligt ljus, men ej. till upplysning om
sjöväsendet, hafva vi anfört förestående endast för
att ej förbigå den äldsta underrättelse om fartyg,
som veterligen någonstädes finnes, samt for att
möjligen något klara det begrepp, man vanligen gör
sig om Noaks ark.
II.
Sjöfarten för två till tre tusen år sedan,
"De blåa fälten Förnöja hjelten. Hans kölar gåQ Som
plog derpå."
T-r.
Fenicierna uppgifvas af gamla historieskrifvare
vara seg-lingskonstens uppfinnare, hvaraf man
naturligtvis icke kan draga den slutsats, att de
voro de första sjöfarande, men att de af alla folk,
hvilkas historia man känner, voro de första som
begynte bygga större seglande fartyg och utsträcka
sina resor till aflägsna haf. De anlade många kolonier
vid Medelhafvet och voro en lång tid innehafvare af
verldshandeln. Från deras lilla kustland, sexton mil
långt och tre mil bredt, vid Medelhafvets östra ända,
utgick öfver hela den då kända verlden produkter
af deras berömda handtverkerier. Liksom man nu,
för att angifva ett handtverksarbetes godhet,
åberopar att det är engelskt, sade man då att det
var feniciskt. Indiens skatter fördes med karavaner
till Fenicien, och derifrån på feniciska skepp
till hamnar omkring Medelhafvet och långt utom
detsamma. Fenicierna seglade ända till England,
hvarest de hemtade tenn, och till Östersjöns kuster,
der de fingo bernsten till sina grannlåtsarbeten,
eller enligt hvad några författare uppgifva, ej längre
än till sydöstra hörnet af Nordsjön, dit bernstenen,
som på den tiden ansågs vara af lika värde med guld,
fördes af nordboar. Vägarna till dessa aflägsna
länder höllos af de sjöfarande hemliga, och många
vidunderliga sagor om svårigheten att färdas dit
berättades. Också var det förenadt med stor fara,
att med den tidens skepp och med den ringa kunskap i
geografi och navigation m. m., en skeppare då kunde
ega, våga sig ut på sådana långresor.
Genom den vidsträckta handeln och sjöfarten samlade
fenicierna ofantliga rikedomar, och köpmännen i
Sidon och Tyrus, de förnämsta städerna, täflade
med Österlandets furstar i prakt och slösaktigt
lefnadssätt. Sidon var namnkunnigt redan i patriarken
Jakobs tid, således för mer än tre och ett halft
årtusende tillbaka.
Feniciska skeppsbyggmästare och sjömän voro i högt
anseende för skicklighet i sitt yrke. Judarna, som
sjelfva hade hamnar vid Medelhafvet, använde fenicier
för sin sjöfart; likaså gjorde egyptierna.
Herodotos, den gamle greken, som kallas historiens
fader, emedan han var den förste som skref en
verldshistoria, ur hvilken alla andra historieforskare
hemtat uppgifter, omtalar en kringsegling af Afrika,
som för den egyptiske konungen Nechos räkning (omkring
sexhundra år före Christi födelse) verkställdes af
feniciska sjömän på det sätt, att de seglade genom
Röda hafvet söderut och slutligen återkommo genom
Medelhafvet till Egypten. Herodotos säger: »När det
led sent på året, lade de i land och besådde jorden,
hvarhelst de än befunno sig, och der lågo de stilla,
tills skördetiden kom-, och när de skurit säden,
seglade de af.» De hemkommo på tredje året och
berättade, att de under seglingen omkring landet haft
solen på högra handen, det vill med andra ord säga:
på norra sidan. Fader Herodotos, som var mycket
sanningsälskande och troligen gjort sig till en
regel hvad Tegnér sagt sedan: »men tro ej allt hvad
skeppare förtälja om oerhörda ting, som de erfarit»,
yttrar sig sålunda: »De sade, hvad jag dock icke tror,
men kanske någon annan, att de vid omkring-
seglingen hade solen på höger hand.»» Emellertid är
just den omständighet, hvilken vår hederlige grek
betviflar, det klaraste beviset på att fenicierna
verkligen varit söder om eqvatorn, och således har
efter all sannolikhet kringseglingen egt rum; ett
djerft företag af den tidens navigatörer.
Feniciska flyktingar anlade omkring åttahundraåttio år
före Christi födelse staden Kartago på Afrikas norra
kust, nära intill der Tunis nu är .belägen. Kartago,
som tvenne gånger blifvit i grund förstörd och numera
endast genom ruiner påminner om sin forntida storhet
och prakt, var mer än ett halft årtusen verldens
förnämsta sjöstad. Dess invånare öfverträffade sina
stamförvandter fenicierna i sjöfart och handel, anlade
nya kolonier på åtskilliga ställen vid Medelhafvet
och utvidgade sitt landområde i Afrika. Den stora,
folkrika, lifliga och med största prakt byggda staden
hade tvenne hamnar, en yttre för handelsfartygen
och en inre för Örlogsfartygen. Midt i denna inre
hamn var en befäst holme med boställen för flottans
befäl. Vanligtvis lågo der etthundrafemtio till
trehundra stora krigsfartyg till ankars i hamnen;
stundom ännu flere.
Bland de ställen, till hvilka kartaginenserna sträckte
sin handelssjöfart, var äfven Guldkusten. Det
egendomliga sätt, på hvilket de bedrefvo handeln
der, och som äfven sedermera tillämpats, var
’följande. Emedan kartaginenserna ej förstodo
negrernas språk, och äfven ansågo mindre försigtigt
att på alltför nära håll sammanträffa med dem,
så gingo sjömännen i land, lade sina varor på
stranden och begåfvo sig sedan åter ombord. Negrerna,
som också helst höllo sig på vederbörligt afstånd
från främlingarna, gingo nu fram och lade bredvid
varorna så mycket guld, de ville gifva för dem,
hvarefter de åter aflägsnade sig. Derefter återkommo
kartaginenserna, och om de funno sig belåtna, togo
de guldet och qvarlemnade varorna; annars läto
de alltsammans ligga qvar till dess infödingarna
ditlagt nog guld eller, om de ej voro hågade dertill,
återtagit det redan ditlagda. Något svek kom ej
i fråga, ty begge parterna insågo, att redbarhet
var ett nödvändigt vilkor för handelns framtida
bestånd. De varor, kartaginenserna lemnade i utbyte,
voro väfnader, kärl, betsel, prydnader, m. m.
Under det kartaginenserna skötte sina handelsaffärer
och samlade skatter, hade romarne genom krigiska
bragder uppstigit till ett verldsherrskande folk, som
icke kunde tåla någon annan makt jemte sig. »Kartago
måste förstöras» blef ett romerskt ordspråk, och
en förevändning att förklara krig mot den mäktiga
sjöstaten var ej svår att finna. Härigenom uppstodo
de tre namnkunniga puniska krigen, af hvilka det
första började år 264 f. Chr. och det sista slutade
146 f. Chr.
Romarne voro soldater, men icke sjömän. Då deras
krig med kartaginenserna begynte, hade Rom hvarken
skeppsbyggare eller sjömän. Man hade der icke en gång
begrepp om huru ett krigsskepp var beskaffadt. Då
gjorde händelsen att ett vinddrifvet kartaginensiskt
fartyg strandade på romerska kusten. Detta togs till
modell för en flotta af hundra fartyg, som snart
byggdes. Några af de nya skeppen utsändes, men blefvo
tagna af kartaginenserna, med hvilkas sjömanskap
romarne ej kunde mäta sig. Då uppfann romerske konsuln
Duilius ett sätt att tvinga kartaginenserna strida som
soldater på nära håll. Han inrättade nemligen långa
grofva båtshakar, med hvilka man drog fiendens skepp
till sig, kastade sedan en brygga ifrån det romerska
till det kartaginensiska fartyget, och lät de romerska
soldaterna rycka fram på denna. En sådan strid kunde
kartaginenserna, som voro skickliga manövrister, men
såsom soldater mycket underlägsna romarne, ej uthärda.
Oaktadt det nämda påfundet af romerska konsuln, hade
det väl .svårligen lyckats romarne att i längden
blifva segervinnare på hafvet, hvarför de funno för
godt att använda sina fartyg blott för att öfverföra
trupper till Afrika, och der på kartaginensernas eget
landområde leverera sina bataljer. Detta lyckades
fullkomligt. Kartaginenserna måste sluta fred på
hårda vilkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
