Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten vrå bland bergen. A.-E. - Vid vattenfallet. C. P-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13n liten vrå bland.
^ill man med någon möda och litet besvär betala
njutningen af naturtaflor, i storartad och ständigt
vexlande skönhet öfverträffande allt hvad drömmen
eller fantasien förmå framtrolla för själens öga,
då bör man ej försumma - om man för Öfrigt är på resa
stadd för att se sig omkring i verlden - att göra en
tur genom Tyrolen.
De flesta resa, om de genom Tyrolen skola till eller
komma från Italien, på jernbanan förbi Insbruck och
öfver de verldsberömda Brennerpassen, och en mer
storartad väg kan man knappt passera. Men man får
dervid ej stort mer än se en skymt i förbigående
af den väldiga alpbyggnaden. De olika bilderna och
Utsigterna vexla så hastigt, att man knappt medtager
ett samladt intryck af hvad man sett.
Annat är förhållandet om man t. ex. afviker från den
stora stråkvägen och färdas med den anspråkslösa
diligensen eller på annat sätt på mindre befarna
vägar till mindre besökta ställen. Då ställer man
sin kosa hvart man vill och ser hvad man önskar. En
sådan tur, den behagligaste och njutningsrikaste som
kan tänkas, erbjuder sig om man t. ex. från Insbruck
uppsöker floden Lechs dalgång, som slingrar sig på
ett underbart sätt genom den väldiga fjellgrunden
och i hvars botten floden yster, vild och sorlande
hoppar från brant till brant.
Drager man framåt i flodens riktning, d. v. s. mot
norr, kommer man snart till gränsen af Bajern, Öfre
Bajern, det gamla schwabiska landet, och till den
lilla staden Fiissen, som utgör så att säga nyckeln
till ett vigtigt pass på gränsen, mellan Tyrolen och
Bajern. Bergmassorna sammantränga sig nemligen der och
bilda liksom en port på sluttningen mot slättlandet.
Oändligen skönt och vida berömdt är det natursceneri,
som här utbreder sig för åskådarens blickar.
Från flodbäddens afgrunder, från Lechs eviga brus och
stoj, der han från svindlande höjd i svindlande fart
skyndar från tvånget af bergväggarnas omedgörliga
omfamningar till ett friare lopp genom fruktbar
mark, öppnar sig utsigten Öfver det bördiga och
tätt bebyggda bajerska slättlandet långt inunder och
långt fjerran. I den rena fjelluften blandas de friska
ångorna från täta skogsdungar; fjelitrakternas tystnad
och ogästvänlighet förbytas i en bygds rörligare lif
och blidare drag; den lilla stadens invånare, vänliga
menniskor, betrakta nyfiket främlingen, och i deras
snart öppnade krets röner man det mäktigaste intryck
af det majestät, som naturens herre här utvecklat.
En timmes väg från Fiissen Österut, och när man
minst anar det, träffar man på en af dessa borgar,
hvarpå sydliga Tyskland är så rikt, ett örnnäste,
bygdt på en skogbeväxt bergås invid en förtjusande
sjö. Naturen tyckes här i sin öfverväldigande rikedom
vara försjunken liksom i en ständig slummer, så
stilla och fridfullt, så tyst och orörligt är allt,
och detta slott - dess namn är Hohenschwangau och
bilden å sid. 237 anger ganska bra dess utseende
och belägenhet - kan då betraktas som en glad
drömbild. En verläiglwt är det dock, en mänga sekler
gammal verklighet af granit och murbruk. Slottet,
i början af 1830-talet återstäldt i sitt nu-
varande skick från hundraårigt förfall, höjer sina
gyllene tinnar öfver en praktfull omgifning - och en
gång sedt, kan man nog förstå den tjusningskraft detta
ställe och denna natur på ett af Alpernas utsprång
skall utöfva på ett så egendomligt konstrueradt
sinne, som den nuvarande konungens af Bajern - denne
»kung Ludvig», som omstrålas af ett visst romantiskt
skimmer och äfven gör allt för att ej synas lik andra
menniskor och minst lik andra regenter.
De inånga sagor och legender från medeltiden, och
ändå längre bort ifrån, hvilka äro förknippade med
den gamla borgen, ha nästan helt och hållet trängts
undan af de romantiska berättelser om kung Ludvigs
vistande derstädes, som gå från mun till mun och
utgöra de goda bäjrarnes älsklingsämne .för samtalet
mellan ölklunkarna. Hohenschwangau är nemligen hans
favoritslott, der han den blidare årstiden gerna
uppehåller sig - en liten fridfull vrå bland bergen,
dit han drar sig undan från regeringsbestyren,
från de politiska partistriderna, från bångstyriga
oppositionsmän, från oroliga ministrar och från det
bullrande lifvet i Mtinchen.
Kung Ludvig har ej namn om sig att ega något
synnerligt hufvud för politiken. Hans håg leker åt
de sköna konsterna, åt musiken i synnerhet, och hans
förhållande till Richard Wagner är verldsbekant. Väl
ha de nu blifvit skilda åt, de som aldrig skulle
skiljas från hvarandra, men konungen är dock ej mindre
»öfverspänd» för det.
Ej sällan händer det, för att anföra ett af de många
bevisen på hans excentricitet, att han, bäst man tror
honom vara i hufvudstaden, plötsligt försvinner. Ingen
menniska, utom en förtrogen kammartjenare, vet att han
är borta, ej ens denne hvart han rest. Då går han och
drömmer i de drömmande lunderna kring Hohenschwangau
eller ock sitter han der i sitt arbetsrum, med
en utsigt som söker sin like i verlden, och diktar
sonetter eller skrifver en teaterpjes, gör musik eller
dylikt. Under den Wagnerska vänskapstiden tillbringade
han här med denne veckor i den största afskildhet och
det påstods, att den berömde musikern i sjelfva verket
regerade mer än kungen. En gång, det är ej mer än
ett par år sedan, fick konung Ludvig det infallet att
spela sina ministrar och sin omgifning ett grundligt
spratt. Han försvann som vanligt. Men mot vanligheten
träffades han ej i sin lilla vrå bland bergen och ej
heller på något annat af sina lustslott. Saken kunde
ej hemlighållas. Oron blef allmän. Bäjrarne liknade,
en bisvärm utan vise. Så en vacker dag fick man höra
att kungen invandrat i Tyrolen och tillfredsställt
en okuflig längtan att befara Brennerbanan.
Till det, som naturen gjort för Hohenschwangau,
har konsten fogat, man kan väl säga, allt hvad hon
förmått. Mtinchens konstnärer ha här täflat med
hvarandra, och ensamt frescomålningarne äro vida
berömda. Äfven andra konstskatter af betydligt värde
äro här samlade, men största dragningskraften för
resande har dock slottet i sin herrliga belägenhet,
hvartill för bäjrarne kommer den omständigheten,
att det är kungens älsklingsställe, hans stilla,
undangömda, romantiska lilla vrå bland bergen.
A.-E.
vatteiifallet*
om, sätt dig här att hvila
mossbelupen bänk Och hör på fågelns qvitter Och se
på solens glitter Mot vattenfallets stänk!
I prismafärger bryter Det hvita solljus sig, Ett
regnbågsskimmer kastar
Hvarenda våg, som hastar Utför sin branta stig.
Den lilla muntra bäcken’ ^ Är nu så glad och fri-^
§ Från sten till sten han hoppar Och stänker tusen
droppar .Och jublar mig förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
