- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
242

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husaby. Herm. H-g. - Krokaviken. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den förstes och Carl den niondes tid, förargelse
och källan blef på befallning af erkebiskopen
Laurentius Petri igenfylld med sten. Längre fram, när
reformatorernas nit något svalnat, blef källan ånyo
upptagen och folket bibehöll för den samma vördnad som
förut. Ur sandstenskullen ofvanför källan uppskjuter
en gammal rönn sina smärta telningar och beskuggar
det heliga vattnet med sitt löfverk. – 1741 lät
kyrkoherden Johannes Aling på backen ofvanför källan
uppresa en minneshäll, som har någon likhet med en
svensk milstolpe. Man finner på densamma i svensk
vers och prosa fromma betraktelser öfver ställets
märkvärdighet: Olof Skötkonungs dop genom den helige
Sigfrids hand jemte konungens förmenta döpelseår 1020.

Fördjupningen i marken, der källan framspringer,
har genom en klockare Johan Widgrens försorg
formats till en liten fyrkantig bassin, hvars sidor
och botten äro beklädda med släta stenskifvor;
bottenhällen försedd med ett rundt hål för vattnets
framsläppande. Öfver bassinen har legat ett dess
form motsvarande brunnskar, med i midten en rund
öppning, omgifven af följande inskrift: »Utan en
varder född af vatten och anda kan han icke ingå i
Guds rike.» När denna brunnsbetäckning under tidernas
lopp blef förstörd, ersattes den af en ny med samma
inskrift, men hvilken rönt samma öde som den äldre;
fragmentcrna af båda ligga på sidorna om bassinen,
som för närvarande år obetäckt.

S:t Britas källa, vester om kyrkan, framväller äfven
ur ett mäktigt sandstenslager, men har klarare vatten
och ett vida ymnigare tillflöde än den nyss beskrifna.

Det kloster, som enligt någras mening legat
vid Husaby, har säkerligen icke varit annat
än en kyrkskola för bildande af prester och
religionslärare. De murar, som man trott vara
qvarlefvor af klostret, äro lemningar efter det
palats, som i slutet af 1400-talet uppfördes af
Skarabiskopen Brynolf Gerlacksson, hvilken liksom hans
företrädare räknade Husaby bland sina presterliga
domäner. Biskopsgården, eller, såsom den ännu af
folket kallas, Bisgården, ligger på säteriet Hellekis
mark, och slottet strax ofvanför den nyss omnämda S:t
Britas källa. Visserligen finnes nu ej mycket qvar af
den stolta prelatborgen, knappast mer än ett stycke
af södra gafveln; men hvad som är låter oss ana,
att byggnaden varit stor och efter tidens sed mörk
och obeqväm. Slottet ansågs dock, när det stod i
flor, såsom ett mönster af adlig prakt, både ut- och
invändigt. I en af salarna hade Brynolf låtit uppsätta
porträtt af alla sina föregångare på Skara biskopsstol
och under alla konterfejen anbringa svenska rim,
som hade afseende på det märkligaste i hvar och ens
lefnadsöden. Naturligtvis saknades i en så lysande
samling ej hans egen bild och under densamma lästes
en bön till jungfru Maria, som slutade med dessa ord:

        Här hafver du dina nycklar igen.
        Gud låte mig evinnerligen blifva din vän,
        Att jag måtte så mina saker vända,
        Att jag kan glädjas förutan ända.

Herm. H-g.

*



Krokaviken.
Skiss af Marie Sophie Schwartz.

På stranden, någonstädes långt ut i vår skärgård,
låg fiskar Pers stora, nya stuga med dertill hörande
trädgårdstäppa, åker och äng. Den låg der så vackert
och fridfullt mellan bergen. Nu röt likväl stormen
kring dess knutar, böljorna brusade och svarta tunga
moln jagade fram öfver himlen.

Vid ett af fönsterna inne i stugan stod den unge
fiskaren och hans fagra hustru. Det låg ej frid och
lycka öfver deras ansigten. Han såg förkrossad ut,
hon åter ängslig.

»Du står således fast i ditt beslut att skiljas vid
mig, Malin?» sade han.

»Så gör jag, Per», svarade Malin. »Mitt sinne passar
ej med ditt; min håg är en annan.»

»Och du vill äfven skiljas från vår lilla Elin?»
Per såg ned på sin ovanligt vackra hustru med sorgsen
blick.

»Gusta blir en vida bättre mor för Elin än jag»,
stammade Malin, »och du vet af min bekännelse hvad
det är som drager mig bort från eder.»

»Jag vet det.» Han vände sig in åt rummet och tillade
med fast röst: »Kläd på flickan, så ger jag mig af
med henne.»

»Per, du ämnar väl aldrig.....»

»Jag ämnar fara öfver till bror min», inföll Per. »Jag
har förberedt Sven och Gusta på att jag skulle komma
att lemna flickan till dem, så framt du stod fast
vid att skiljas. Nu vill jag genast fara öfver och
sedan återkomma för att föra dig till hans mor.»

»Men, men du kommer icke till Öfverö i denna storm.»

»Nå, hvad mera? Du blir enka och konsistoriet slipper
allt bråk.» Han förde handen öfver pannan.

»Per», bad Malin, med sammanknäppta händer, »jag vet,
att jag handlar illa mot dig, men jag har likväl ej
bedragit dig, och du får icke vara hård mot mig. Tänk
på barnet, och gif dig icke af i qväll!» Malin gret.

»Gråt ej», sade Per mildt. »Vinden är god, vägen är
kort och jag skall föra Elin välbehållen öfver till
Öfverö. Förläng ej min plåga, jag måste bort», tillade han då Malin
öppnade läpparna för att göra invändningar.
Malin teg och gick att hemta barnet.

Med storm i seglet och på hög sjö flög Pers lilla
båt öfver vågen och emot Öfverö-landet.

Tårar störtade utför Malins kinder, när hon såg efter
båten. Hon sträckte armarna efter den och ville ropa
till man och barn:

»Jag afstår från rang och rikedom och blir hos eder!»
men ropet dog på hennes läppar och stormen förde
båten allt längre bort.

*



Det var i skymningen, samma stormiga afton. Sven på
Kroka var på väg från sin sjöbod och upp till stugan,
men hejdades af ett rop från sjön. Sven vände om
ned till stranden och spejade utåt de mörka brusande
vågorna. En mörk punkt dref mot land och åter hördes
samma rop, men tydligare. Man kallade på Sven. Han
sprang till sin båt för att skjuta ut den. I detsamma
rullade en våg, högre än de andra, fram och slungade
den mörka punkten högt upp på land. Det var en båt
och Sven högg ett raskt tag i den, för att hindra
det tillbakakastade vattnet att föra farkosten med
sig. En man, hållande ett barn i sin famn, reste sig
upp från båtens botten, i hvilken ett par af plankorna
lossnat af den våldsamma stöten mot klippstranden.

»Sven», sade han med sorgsen röst, »här är jag nu med
barnet mitt. Tag flickan och bär henne till Gusta.»

»Det har då gått derhän, stackars Per!» sade Sven
bedröfvad.

»Jo, derhän har det gått.»

Sven tog barnet och de gingo tigande upp till stugan.

Der inne brann en munter brasa och vid spisen sysslade
en ung qvinna. På en pall satt en tioårig gosse och
slöjdade då de båda männen inträdde.

»Ah, är det du Per och.....», utbrast Gusta, men
sade ej mera och tog barnet i sin famn och brast
i gråt.

*



När morgonen grydde, stod Per upp och sade till Sven:

»Nu är tid jag ger mig af, du lånar mig väl din båt?»

»Men stormen rasar ännu lika vildt», svarade Sven och
såg ut genom fönstret. De tre syskonen hade
suttit uppe hela natten och språkats vid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free