- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
243

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krokaviken. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Gör ingenting», förklarade Per och närmade sig
kammardörren. "Jag vill likväl än en gång se min lilla
tös», tillade han; »Gud allena vet när eller om jag
någonsin återser henne.»

Han gick in till barnet. Sven och Gusta sutto qvar ute
i stugan. När Per åter trädde ut till dem uttryckte
hans ansigte endast undergifvenhet och mildhet.

»Lären henne älska Gud, arbete och detta enkla hem»,
sade han till brodren och systern. »Tala ofta med
henne om mig och om huru kär hon var mig; men låt
henne lefva i okunnighet om att modren öfvergaf oss
båda för att blifva en rik mans hustru. Skulle den
dag komma, då Malin, tärd af ånger och drifven af sin
moderskärlek, fordrar åter sitt barn; må hon då få
sin lilla Elin tillbaka, till tröst och hugsvalelse
i sin pröfning.»

»Men, kära Per», inföll Sven, »du kommer väl åter
hit innan du ger dig af ut till sjös?»

»Nej, det gör jag ej; var du, Sven, en far för
flickan. Och du, Gusta», tillade Per vänd till
systern, »älska den lilla öfvergifna. Gud vare med
eder, kära syskon!» Gusta kastade sig gråtande till
brodrens bröst; men han lösgjorde sig från henne,
tryckte Svens hand och skyndade ur stugan.

Bort från Kroka, ut på det stormiga haf kryssade Per
med Svens båt, och med bleka matta strålar lyste
solen ned på den vågsamme seglaren, som snart var
bortom skäret och ej vidare syntes för de på stranden
stående syskonen.

Dagen skred framåt. Vid middagen lade sig stormen
och solen sken nu med all sin gyllene glans.

Svens son Arvid satt på förstugutrappan med den
treåriga Elin på sitt knä. Han förtäljde en saga om
hafsfrun och den lilla hon lyssnade derpå.

En båt, som förde en annan i släp, lade i land vid den
lilla Krokaviken. Några fiskare kommo upp till stugan.

»Är Sven hemma?» sporde de. Sven trädde i detsamma ut.

»Vi föra med oss din båt», sade en af dem. »Vi funno
den med kölen upp här ute vid skäret.»

»Min båt!» utropade Sven och störtade ned till
stranden. Der låg samma båt Per lånat då han på
morgonen for från Kroka. Sven såg på den med tårar
i ögonen, han visste nu att Per aldrig skulle vända
åter.

När han kom tillbaka till stugan sin, tog han Elin
på sina armar, pekade utåt hafvet och sade:

»Barn, der ute är din faders graf! I de svala
böljorna har han funnit ro och glömska. Gud fröjde
hans redliga hjerta!»

*



Vågorna sjöngo sin brusande sång kring Krokavikens
klippor och skär; men från en af landtuddarna sjöng
en klar och frisk barnröst så gladt och så muntert,
accompagnerad af skogens och böljornas sus.

På bergshällen, der sjöboden stod, satt ung Arvid
och lagade sina skötar. Stund efter annan höll han
upp med arbetet och lyssnade. När sången till sist
tystnade, höjde ynglingen sin röst, liksom till svar,
och återtog derpå med ifver det afbrutna arbetet.

Lätt som en fågel, med håret fladdrande för vinden
och de små bara fötterna knappast vidrörande marken,
kom en flicka springande utåt stranden från udden
och hoppade ljudlöst som en and upp på klipphällen
der Arvid satt. Hon stod bakom honom, utan att han
märkt henne. Hon lade sina händer öfver hans ögon
och utropade:

»Gissa, hvarför jag är här hos dig!»

»Du kunde väl icke vara längre ifrån mig», svarade
Arvid, vände sig om och satte flickan på sitt knä.

»Det var nog något annat som hade mig hit»,
förklarade Elin, lade sina armar om Arvids hals och
tillade hviskande: »Det var den främmande frun från
herrgården; hon som alltid vill klappa mig. Jag
är rädd för henne!» Elin kastade en orolig blick
åt skogen.

»Är du en landtkruka, Elin lilla?» sporde Arvid
gäckande.

»Ej är jag rädd, då jag med dig och far ’ilar fram
på skummig våg’», sjöng Elin, »men....»

»I land är du en liten vildand, som flyr undan
jägaren.» Arvid förde sin hand smekande öfver
hennes hår.

»Icke just det heller.» Elin blickade utåt hafvet
under det hon talade. »Jag är rädd för den fina frun
derför att hon vill locka mig till sig och lofvar att
jag skall få granna kläder och se så mycket vackert om
jag vill följa henne. Det talet gör mig orolig, Arvid,
jag får liksom lust till att blifva en fin flicka.»

»Jaså, Elin, du får lust att blifva ett
herrskapsbarn», sade han leende, »men dermed skulle du
ej trifvas länge, eftersom du ändå i själ och hjerta
är en fiskarflicka.»

»Du har nog rätt, Arvid. Jag älskar hafvet och
kan ej lefva skild derifrån; ty der slumrar far,
och med vågen, som rullar mot stranden, sänder
han mig mången helsning. Här vill jag lefva, här
vill jag dö, som en glad och hurtig fiskarflicka.»

Elin log nu så gladt och nickade vänligt åt de
hvittoppiga vågorna.

*



Trött låg vinden och hvilade på trädens toppar, lugn
och spegelklar utbredde sig vattenytan, öfver hvilken
aftonrodnaden utströdde all sin färgprakt. Det var en
afton full af skönhet, frid och poesi. Raska årslag
störde stillheten; glada röster hördes från sjön,
och hemåt rodde Arvid med friskt mod.

På berghällen utanför sjöboden sutto ett par herrar,
tre damer och en flicka om tretton år. De följde med
ögonen den hemåt vändande båten.

»Är hon med?» frågade en af damerna, som hade ett
blekt och lidande utseende.

»Ja, min vän», svarade en medelålders herre vid
hennes sida.

Utanför stugan på förstugubron stod Gusta och blickade
utåt sjön. Då hon fick sigte på båten, skyndade hon
ned till den och helsade de återkomna med att hviska
till dem:

»Herrgårdsfruns svägerska är nu här igen och vill
tala vid Elin.»

Flickan, som genast bemärkt de främmande, hade krupit
bakom ryggen på Sven, för att gömma sig.

»Såå», svarade Sven, klappade Elin och tillade med
en suck: »Gå nu med Gusta, och låt frun tala vid dig;
jag vill det.»

Elin kröp fram, blickade oroligt på de främmande och
hoppade derefter i land. Spak som ett lam följde hon
Gusta upp till det fina sällskapet, och då hon stod
midt ibland dem, utropade de alla på en gång:

»Hvilket vackert barn!»

Elin rodnade, log och såg på en gång belåten och
besvärad ut.

Den bleka frun, major Kronborgs hustru, drog Elin
till sig och frågade:

»Skulle du på några dagar vilja komma till mig?»

»Det vill jag icke», svarade Elin tvärt, blickade på
sina bara fötter och sin grofva kjortel och sneglade
sedan på fröken Alfhilds eleganta klädning och
nätta kängor.

Fru Kronborg uppfångade den jemförande blicken och
återtog vänligt:

»Om jag ger dig lika vackra kläder som Alfhild har,
vill du då komma till mig?»

Elin böjde ned hufvudet och teg. En strid uppstod
i den trettonåriga fiskarflickans inre. Nog tyckte
hon det skulle vara roligt att bli lika fin som lilla
fröken; men att gå bort från Gusta, far och Arvid, det
vore ändå alltför svårt, för att hon skulle vilja det;
och att lefva utan att få sitta vid stranden och höra
hafvets sång, det vore rent af omöjligt. Slutligen
såg Elin upp.

»Jag vill gå till far», sade hon.

»Genast; men först måste jag tala vid dig», genmälte
fru Kronborg och klappade henne ömt. »Sven har lofvat
mig att du sjelf skulle få afgöra om du ville följa
mig eller icke.»

Elin teg och såg utåt hafvet. Högt ropade en röst
i barnets hjerta: »Gå ej, stanna!» Men i detsamma
föllo Elins

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:43 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free