Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. III. Munken Gerhards signet. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anekdoter.
III.
Munken. Oerliarcls signet.
1825 återkom till hemorten Visby-briggen Jakobina,
kapten Göran Ekström, efter flere års fraktfart på
Medelhafvet och andra farvatten.
Eriggen Jakobina var icke särdeles märkvärdig; men
dess kölherre var det så mycket mera. Redan hans
yttre ådrog sig uppmärksamhet: den undersätsiga,
täta gestalten röjde kraft och bestämdhet; hans
sydländska anlete var solbrändt och väderbitet;
den framspringande Örnnäsan, de starkt tecknade
ögonbrynen, den skarpa blicken och det mörka,
små-krusiga håret påminte om konung Carl Johans
bekanta fysionomi. Göran Ekströms hållning var en
gentlemans, och han räknades med rätta bland Gotlands
yppersta skeppare. Dertill kom ett gladt, fryntligt
och hurtigt lynne. På sina vidsträckta resor roade det
honom synnerligen att samla egendomliga naturföremål,
såsom vackra koraller, snäckor, växter och frukter,
sarnt dessutom mynt och andra märkliga saker. Hvad
han på sina långresor insamlat, skänkte han till
Visby då varande gymnasii begynnande museum, och
han var på den tiden, hvad sjökapten Albert VestöÖ
i ännu högre grad blef på en senare - en nitisk och
frikostig befordrare af museets tillväxt.
Då kapten Ekström ofvannämda år hemkom, kom han ej
heller tomhändt. När han medförde fornsaker från
främmande land, plägade han alltid skicka bud efter
sin vän och granne, lektor J. G. Klingvall *), som
var en ifrig antiqvarius, för att af* denne få veta
de hemförda sakernas rätta betydelse och värde.
Och så gjorde han äfven nu.
När Klingvall kommit, framplockade E., bland annat,
några tegel från en af Egyptens pyramider, ett stycke
golfmosaik från Alexandria och åtskilliga grekiska och
turkiska silfver- och kopparmynt. Bland kopparmynten
fanns ett, som var rätt ovanligt, och hvarom E. af sin
fornkunnige vän begärde särskild förklaring. Detta
så kallade mynt var nemligen icke rundt, såsom de
andra, utan spetsigt ovalt: det hade stämpel blott
på ena sidan, och denna stämpel var icke upphöjd,
utan fördjupad, och på den andra släta sidan fanns
det en liten upphöjning,
Klingvall såg genast hvad det var för en sak. Det var
ett signet af brons från Medeltiden. Och på Klingvalls
fråga, hvar och huru denna raritet blifvit funnen,
berättade E., att han en gång med en last af hvete
från Alexandria kommit till den lilla ’staden Athra
på Kandia, och sedan han lossat sin last, hopsopades
i lastrummet och på däcket flere spann smutsigt
hvete, som såldes till några fattiga grekiska qvinnor
derstädes. Dessa betalte med kopparmynt, och han hade
genast, när styrmannen framlemnade liqviden, märkt,
att bland slantarna fanns ett falskt mynt, men detta
såg så gammalt och kuriöst ut, att han mottog det utan
anmärkning. »Jag tänkte strax», fortfor E. leende,
»att dermed skall jag sätta vännen Klingvall i Visby
på prof, när jag en gång kommer hem igen. Men om det
är ett signet, så skall du säga mig, hvad der står
för ett vapen eller inskrift?»
»Får jag ljus och lack och ett förstoringsglas»,
svarade K., »så skall jag se till, hvad jag kan göra-,
men lätt blir det icke, ty bokstäfverna äro så gnetiga
och figurerna så små.»
Signetet blef aftryckt, och med hjelp af ett vanligt
solglas började K. dechiffreringen:
»Innanför en smal omskrift, oval liksom signetet
sjelft, står här bilden af Jungfru Maria med krona på
hufvudet, och med dok, som nedhänger långs kinderna,
och med prydligt draperad klädnad. På venstra armen
bär hon Kristusbarnet, som i sin hand håller ett litet
kors. Framför henne ligger en munk knäböjande och med
knäppta händer; hans kapuschong är tillbakaslagen,
och öfver hans hufvud synes eri stjerna. Under
fältet, hvarpå dessa figurer befinna sig, synes en
annan stjerna, sexuddig liksom den förra. Jag tar
för afgjordt», fortfor K. under det han gnuggade
sig i ögonen efter ansträngningen, »att det \arit en
munks signet, och att det nog är sina goda femhundra,
kanske sexhundra år gammalt.»
E., som med uppmärksamhet lyssnat till denna
beskrifning, uppmanade nu K. att förklara inskriften.
Klingvall, hvars antiqvariska anseende stod på spel
inför den vetgirige skepparen, vred och vände på
sigill-aftrycket, och höll det mot dagen än upp än
ned, för att iå de små bokstäfverna alt framträda
i riktig belysning. Slutligen gjorde han ett nytt
aftryck, i hopp att detta skulle bli tydligare.
Skepparen smålog af förnöjelse Öfver’det synbara
bryderi, hvaruti han hade satt sin lärde vän och
granne.
Denne blef alltmer och mer otålig.
Men ändtligen, huru länge Klingvall studerade och
stafvade och lade stafvelserna tillsamman och för
sig sjelf mumlade för E. obegripliga ord, utbrast
han plötsligt:
»Kors för tusan, Göran! Din gamle sjö-orre, du
anar ej, du, hvad det är för en dyrbarhet, som du
tillmånglat dig der nere på Kandia!»
»Dyrbarhet!» utropade E., i högsta grad nyfiken. -
»Stopp och belägg! Hvad är det du säger? livad kan
det väl stå i det der lilla signetet?»
Med mycken högtidlighet förkunnade nu K., att
der stod i tydliga, ehuru efter forntidens sed
delvis förkortade ord, att signetet tillhört
en munk - frän Gotland, en munk af predikare-
eller ’ dominikaner-orden, hvars kloster i Vibby
längesedan! blifvit förstörd!, men hvars stora
klosterkyrka, .S:t Nikolaus, qvarstår såsom en
majestätisk ruin, och att munkens namn var Geihardus,
eller Gerarardus, såsom det står, troligen genom ett
skriffel af sigillgravören. »Han har bott häruppe i
Norder-rotan, der du och jag bo», tillade K. leende,
»och hans signet skulle du få fatt i, på en ö långt
nere i Södern! I en framtid skall kanske mången anse
alltihop för en skepparhistoria. Men den här gången
är Göran Ekström skepparen, och jag vet, att man kan
lita på hans ord.»
Det gamla sigaetet blef, jemte allt det andra, som
Ekström den gången hemfört, föräradt till läroverkets
samlingar, och är der fortfarande en liten klenod
i den numera lika antiqvariska afdelningen**). Af
gymnasiets då
*) Klingvall, lektor i matematik och fjrsik vid’Visby
gymnasium 1821–1842; sedan kyrkoherde i Roma; död
1866 såsom senior i Visby stift. Biand hans utgifna
skrifter må nämnas: "Försök till TJranographi",
med plancher, Sthlm 1810; "Fornlemningar- i Visby",
2 h:n, text och taflor, Sthlm 1822-24; "Geografi
öfver Sverige och Norge, geometriskt konstruerad",
Sthlm 18..; "Menniskans pligter", Visby 1856. -
lian erhöll 1825 Kgl. Vitterhets-, Historie- och
Antiqvitets-akademiens stora medalj, och var ledamot
af Kgl. Nord. Oldskriftselskabet i Kiöbenhavn.
**) Signetet, hvilket, såsom nämdt, är af brons, är l
Vi tum långt, något öfver r’/4 tum bredt öfver midten;
metallplatten är 3/s t. tjock, och den på öfra sidan
befintliga, smala och genomborrade tappen V-± t-
hög*. Den spetsigt ovala foi*menovar här i Norden,
mot slutet af 1200-talet, vanlig för de andliges
signet: den påminte om den mystiska fiskformen (på
det lärda språket kallad "vesica piscis", egentl.:
iiskblåsa), hvilken fiskform ansågs ega en helig,
symbolisk betydelse, emedan det grekiska ord, som
betyder "fisk", är sammansatt af fem bokstäfver,
hvilka utgöra begynnelsebokstäver till de grekiska
ord, som betyda "Jesus Christus, Guds Son". Den på
öfre sidan uppstående tappen begagnades såsom handtag,
för att kunna fasthålla stampen, medan den trycktes
på vaxet. Hålet i detta lilla handtag tjenade till
att der anbringa en rem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
