Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. III. Munken Gerhards signet. C. J. Bergman - Mars och Venus. (Grupp i bränd lera af Sergell.) Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249 ___
varande rektor författades en kort uppsats om
siguetets fyndort och gif var e.
En teckning af signetet, bifogas här:
T latinska medeltids-versaler har signetet följande
inskrift: -f S’ FR’IS GERARARDI DE GOTLA’DIA ORDI’S
P’DIT’
(Förkortningstecknen, som här äro utsatta med
apostrofer (7), äro å signetet utmärkta med små
streck i yttre perlkanten, öfver de abbrevierade
stafvelserna.)
Fullständigt utförd blir inskriften följande:
»Sigillum fratris Gerarardi de Gotlandia ordinis
pra?dica-torii» - det är: Brödren Gerhards af Gotland,
utaf predikare-munkorden, sigill.
Huru hade den gotländske munkens signet kommit
till Kandia?
Hade Gerhardus varit skickad från dominikanerklostret
i Visby till påfliga kurian i Rom, och under färden
blifvit vinddrifven till nämda ö? Eller hade han,
stadd på pilgrimsfärd till den Heliga Grafven,
kommit att stanna på denna ö, och der förlorat sitt
signet? Eller hade någon annan händelsernas underbara
lek fört det lilla signetet från ön i Östersjön till
ön i Medelhafvet?
Ingenting är visst, utom det, att en gotländsk man
kom på Kandia öfver signetet, och hemförde det,
utan att ana dess gotländska betydelse.
I allt öfrigt står fältet vidöppet för gissningar. Men
det går en romantisk tråd genom den enkla händelsen,
och Emilie Carlén, som gjort »»Jungfrutornet» i Visby
så namnkunnigt, skulle kunna skrifva en förtjusande
novell om den gotländske munkens rese-äfventyr och
om fyndet på en fjerran strand af hans vackra signet.
C. J. Bergma.n.
ooli "Venus.
(Grupp i bränd lera af Sergel!.)
mindre det varit oss svenskar förunnadt, att med
afseende på de bildande konsternas verldshistoriska
utveckling deltaga i de stora kulturfolkens arbete,
desto mera bör det vara oss en kär pligt att hålla
fast vid ett konstnärsminne, hvars verldshistoriska
betydelse, menskligt att se, uppoffrades för dess
nationella.
Då de bildande konsterna i slutet af
sjuttonhundradetalet återvände från barock-
eller perukstilens förvillelser till det antika
skönhetsidealet, skedde denna återgång visserligen
förnämligast i Italien, den moderna konstens
hemland, men de män, som först på fornforskningens
och den estetiska vetenskapens väg återupptäckte
det förlorade Hellas, voro födda norr om Alperna,
liksom äfven de fleste och den främste bland dem
som i ler och i marmor gåfvo det återuppståndna
idealet form och lif. Liksom svensken Ehrensvärd
var en af de första och högst begåfvade anhängarne
af Winckelmanns konstfilosofi, så var svensken Johan
Tobias Sergell den förste som i bild skapacle så som
den nya filosofien tänkte.
Då Sergell af Gustaf III kallades att i hemlandet
verka vid det nationella kulturarbete, som med
sjudande ifver be-drefs i denna väckelsens tid,
gick han förlorad för den allmänna europeiska
konstutvecklingen, och i den kyliga, ännu icke
nog framskridna nordiska våren lade sig frosten
öfver de friska skott, som Hesperiens sol lockat
till lif. Men Sergells verk från hans yngre och
lyckligare tid vittna ännu om huru han förmått att
skapa i antikens stil redan innan Canovas mejsel
väckt verldens beundran och innan Thorvaldsen, den
hyperboreiske hellenen fullbordat återgången till
antikens renare form och upphöjdare anda.
Om ock den allmänna konsthistorien mindre än
rättvist vore aktar på denna förstling inom den
andra renässansen, en debutant som försvinner i
prologen och dermed afstår från en hufvudroll i det
stora dramat, så må vi dock lägga märke till att
icke blott Sergells verk inför oss vittna om hvad
han redan var och hvad han kunnat blifva, utan att
äfven bland hans samtida i främmande land funnos de
som fattade och erkände hans stora snille och hans
höga kallelse. Gottfried Schadow, den nyare tyska
historiska monumentalskulpturens fader, talar om sin
vän och studiekamrat Sergell såsom en föregångare till
honom och Thorvaldsen, med dem jemnbördig i snille,
ehuru hans bana afbröts genom hans återvändande
till norden.
Svenska- folket har i sin ego de verk som främst
betyga denna Sergells höga kallelse. Hans Faun*) i
marmor har väl knappast hos de moderna folken blifvit
Öfverträffad i fråga om sjelfständig, liffull och ädel
formbehandling i antikens anda och stil, och hans Amor
och Psyche står jemte Rafaels takmålningar i Farnesina
såsom den renaste skapelse som framgått ur denna myth,
hvilken, lik en poetisk aftonstämning, betecknar
antikens sjunkande sol och som framför alla andra
synes hafva blifvit den moderna konstens älskling.
Utom hvad vårt nationalmuseum sålunda eger i marmor
(vi tala icke här om den moderniserade Venus
Kallipygos, ett syndafall, som äfven är af senare
datum än den period, med hvilken vi här företrädesvis
sysselsätta oss), hafva vi i modellkammaren en
mängd mer eller mindre utförda, större och mindre
utkast och modeller, mest i bränd lera. Det är af
synnerligt intresse att här steg för steg kunna
följa utvecklingen af den plastiska idéen i en grupp
sådan som Amor och Psyche, och äfven den grupp,
hvaraf vi här meddela en afbildning, förekommer i
en gradvis fortgående utveckling från det ena lilla
utkastet till det andra, innan verket möter i en
fullt utarbetad grupp i bränd lera nära ll/2 aln
hög. Liksom Otbryades, den spartanska krigaren,
som döende ristar ordet »Seger» på sin sköld här
förekommer endast i bränd lera medan konsthistorien
ännu icke utredt frågan om dess utförande i marmor,
så hafva vi ock Mars och Venus endast i lerans, det
är lifvets form, medan marmorn, det är uppståndelsen,
hör till de obesvarade frågorna.
Ämnet för det Sergellska konstverket återfinnes i
Iliadens femte sång, som förnämligast skildrar den
grekiske hjelten Diomedes’ bedrifter.
Under pågående strid hade den bålde tydeiden blifvit
sårad med en pil af Pandarus, men Minerva, Diomedes’
skyddsgudinna, läkte genast detta sår, och uppmuntrade
honom att tryggt draga emot den trojanska hären i
det hon meddelade honom gåfvan att skilja mellan
gudar och dödliga menniskor. Mot de förra förbjöd
hon honom att bära vapen, endast Venus skulle han
få gifva ett sårande styng, om hon blandade sig i
striden. Om Diomedes förut brunnit af begär att
kämpa med trojanerna, betogs han nu af trefald
lust dertill. Ursinnig sprang han emot dem, dödade
Astynoos och Hypeiron, Polyidos och Abas m. fl.,
fällde vidare Pandarus
*) En replik, nyligen slumpvis funnen hos
en konsthandlare i Paris, eges nu af Finska
konstföreningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
