Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
klandervotum öfver gamla herras alltför stora
korpulens och alltför tropiskt solnedgångsröda näsa.
Dock, hvad ha vi med den att göra, då vi egentligen
ännu icke kommit ifrån dygdädla fröken Potentias fina
och liljehvita?
Vi försäkra och bedyra att den unga damen, med
undantag af uttrycket under hennes allvarligaste
stunder, hade ett verkligen intagande ansigte, trots
den der fjerdedels verktummen. Gud bevare oss för
decimaltum, då det gäller näsor. Hennes småleende
föreföll oemotståndligt och hennes öga - såsom vi
nämt - själfullt och strålande. Figuren var smärt och
medelstor, håret mörkt, böljande och vid hjessan -
eget nog i dessa tider - sannskyldigt fastsittande,
hand och fot så små, att Edvin en gång förklarat dem
utgöra ett undantagsförhållande i skapelsen. »Jag
har aldrig sett dem växa sedan du var liten flicka,
min Potential» bedyrade han lika patetiskt som
sanningsenligt, ty de hade egentligen vuxit under
hans ofta förekommande bortovaro.
Emellertid liknade Potentia under nyss antydda
allvar-stunder, tack vare näsans då i ögonen fallande
längd, icke så litet dessa anleten vi skåda på
den konvexa långsidan af en silfvermatsked, och
under sådana ögonblick hade hon, om just icke något
frånstötande, dock något mindre tilldragande i sitt
blida anlete.
»Bort med konvexen, Potia lilla!» brukade då Edvin
skämtande varna, i det de strålande blickarna från
hans glada runda blå ögon, i förening med qvinnans
medfödda behagsjuka, ögonblickligen förändrade
Potentias ansigte såsom genom ett trollslag. Den fina,
långa, raka, klassiskt formade näsan blef i en hast
nästan romersk från att vara grekisk, och gaf genom
sin bugtning samt de små tillfälliga rynkorna kring
dess sidor åt det jungfruligt stränga anletet en
skalkaktighet, om hvars tillvaro man förut icke hade
någon aning.
Edvin kallade sin flamma merendels för Potia, »till
undvikande af en dyrbar tids onödiga förslösande genom
upprepandet af ett tre våningsnamn», såsom han på sitt
nonchalanta studentspråk uttryckte sig. För öfrigt
bidrog han icke så litet just genom sitt alltför
sorglösa studentlif att hos Potentia stereotypera
»långkatekesminen», och bevisa tidens värde genom
att förslösa det dyrbara kapitalet.
»Hvad sneglar du så ifrigt efter, Potentia lilla?»
sporde borgmästaren och riddaren Mamertus Fyrsten
plötsligen sin häpnande dotter. »Är det någon extra
ögonförplägning på torget?»
»Ett par hästar, som nödvändigt ville upp på
rådhustrappan», diktade skön jungfrun, rodnande för
sina oförmodade diktanlag.
»Är det inte nog med ok förut på den stråten?»
replikerade gubben kort och spetsigt, i det han några
sekunder efteråt af löste sin strängt allvarliga min
med ett komiskt grin, men så blixtsnabbt öfvergående
att det omöjligen af någon tecknare skulle kunnat
ertappas, långt mindre återgifvas. Ett lika kort
fnissande blef det ytterligare intyget på att
borgmästaren trodde sig ha sagt en qvickhet.
»Men hvarför hade han ett så konstigt namn som
Ma–mertus?» frågar kanske den ärade läsaren, »och
hvarför hette dottren Potentia?»
Vi skola genast afgifva en förklaring på de båda
gåtorna, ty de förtjena verkligen sitt särskilda
kapitel.
2. Hvarför borgmästaren studerade almanackan’*
Mamertus Fyrstens salig pappa hade varit en ytterst
punktlig embetsman, känd i sin ort för sin alltför
stora hus-hållsaktighet och sin vackra hopsparade
förmögenhet. »Tid är pengar», var det ena af hans
valspråk. »Namns- och födelsedagar äro ett otyg, som
bara ge anledning till slöseri ined tid och pengar»,
hette hans andra maxim.
Följaktligen döpte han sin ende son med det namn, som
almanackan uppgaf såsom tillhörande sonens födelsedag
den 11
Maj, för att af sparsamhet sammanslå de båda
festdagarna till en. Mamertus i sin tur gjorde precist
detsamma med sin dotter, som föddes den 19 i samma
blomstermånad. Hon fick - trots modrens alla protester
- heta Potentia. Hade hon skådat lifvet den 11 skulle
hon sannolikt fått heta Mamerta eller Mamertina, ty
borgmästaren var i tid beredd på att maskulinisera
eller femininisera den blifvande arfvingens namn, i
den mån födelsedagen gjorde det nödvändigt, och han
studerade derför almanackan med en ifver, som fullt
motsvarade den stora frågans lösning.
Bland de namn som gjorde den studerande stora bekymmer
voro: Knut, Seth, Esbjörn, Svante, Moses och Lueas, i
fall han nämligen skulle få en dotter född på någon af
dessa dagar, och man hörde honom derför en tid under
svåra grubblerier öfva sin tunga med namnen: Knuta,
Setha, Esljorninna, Svanta, Mosesina och Lucasina
eller Lucasia.
Emellertid fogade ödet så lyckligt för Mamertus
Fyrsten, hvilken i allt ville hedra sin faders minne,
att hans dotter föddes på en dag, som bar namnet
Potentia.
Mamertus och Potentia Fyrsten hade följaktligen
den sällsynta lyckan att en och hvar få fira sin
födelse- och namnsdag på samma gång. Den ekonomiske
borgmästaren hade dock helst sett om hans flicka
blifvit född den 11 Maj, då man kunnat fira en
fyrdubbel fest med ett enda litet kalas, och då,
såsom vi nedan antydt, hans dotter ovedersägligen
blifvit döpt till Mamerta.
»Sneglar du nu igen?» återtog herr borgmästaren, då
han efter en paus ånyo ertappade sin dotter med halsen
utsträckt och kinden tätt vid rutan, för att vidga
sitt synområde. »Jag ska väl se på oken, jag också.»
Följande Potentias exempel lade också fader Mamertus
sitt öga tätt till rutan, och, långsynt som han
var, upptäckte han genast föremålet för sin dotters
lifliga intresse.
»Ja, si jag talte inte om ö/c förgäfves!» fortsatte
han under synbart vredesmod. »Står inte det
kräket derborta och helsar och kysser på fingret
bakom hölasset, som glömt att skymma backharen
tillräckligt.»
»Kräket och backharen!» fnyste Potentia, till hälften
gråtande. »Pappa kunde dock välja vackrare namn,
om pappa också inte tycker om den stackars gossen.»
»Skampålsriddaren, skandalritaren! tycker du det
låter bättre?»
Potentia svarade ingenting, hon tryckte bara
linnesömmen, som hon hade i händerna, mot sina
tårfyllda ögon och sprang in i sin kammare strax
bredvid fadrens skrifrum.
»Går öfver, går öfver, som alla små regnskurar!»
puttrade borgmästaren och följde sitt offer med på
en gång stränga och milda blickar, eller, rättare
sagdt, först stränga och sedan milda fadersögon, ty
hans vrede var visserligen stundom ganska stormande,
men solen sken så mycket klarare efteråt, och man
hade aldrig hos gubben observerat någon egentligen
ihållande ovilja mot någon annan menniska än mot unge
Edvin Hakonsson.
Men medan Potentia gråter i sin kammare och Mamertus
puttrar, röker och läser tidningarna i sin, torde
vi för läsaren få förklara meningen med de skarpa
uttrycken: »skam-pålsriddaren» och »skandalritaren»,
uttalade med det hväsande ljud, som hos herr
borgmästaren alltid antydde höjden af vredesmod.
3.
Om lyltt- ocli skamp&lar*
Fore gaslysningens införande i den småstad, öfver
hvilken Mamertus Fyrsten såsom fru Justitias högsta
målsman herr-skade, hade två svartmålade stadiga
stolpar, uppbärande hvar sin argandska lykta, lika
två skildtvakter postat året om vid rådhustrappan. Nu
ville ödets förunderliga nycker att, såsom vi haft
äran omnämna, både borgmästaren och hans äkta hälft
voro utrustade med särdeles långlagda ansigten,
af hvilka den förres ytterligare förtunnades genom
långt fram på kinderna växande kortklippta mörka
polisonger. Också voro de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
