Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 –
figurerna med sina raka tunna näsor föremål för alla
gryende tecknaretalangers ritöfningar inom det lilla
samhället.
Det oerhörda inträffade emellertid en vacker
vinterdag att både borgmästaren och hans fru stodo
i hela sin "längd utan bredd» - för att använda
definitionen på en matematisk linie –och med
träffande likhet afritade en på hvardera lykt-pålen
vid rådhustrappan. Borgmästaren och hans fru, som
förde ett mycket regelbundet lefnadssätt, och som
gjorde sin sedvanliga promenad, för att hemhemta sina
portioner frisk luft, af hvilka de sedan skulle lefva
hela dagen inom den hermetiskt ombonade våningen,
stannade i all oskuld på torget, betraktande de
nyfikna och skrattande grupperna vid lyktstolparna.
»Hvad ha de så roligt åt, Sabina lilla?» sporde
Mamertus.
»Inte vet jag. Låt oss se efter, Mamertus lille!»
svarade Sabina,
Men hade munterheten förut varit högljudd hos
åskådareskaran, blef den nu ett halfqväfdt jubel, då
man, vördnads-fullt helsande på stadens styresman,
gaf plats åt honom och hans fru för deras - sjelf
betraktelser, såsom man kan kalla det i dubbel mening.
Fnissandet och hyssjandet öfverröstades af några
skällande skrattutbrott hos en hop skolpojkar. Alla
aflägsnade sig emellertid skyndsamt för att icke störa
det akta paret och icke utsätta sig för misstanken
att ha skrattat på deras rygg. Mamertus och Sabina
stodo ensamma arm i arm framför ena lyktpålen.
»Ska detta kanske vara jag, Sabina lilla?» sporde
borgmästaren högtidligt och med rynkade ögonbryn.
»Jag fruktar att så är den skamfulla meningen. Men
du ser då bra mycket bättre ut, söte min Mamertus.»
»Jag skall uppspana bofven, om han också dolde sig
i jordens innandömen!» hväste den förorättade och
förde sin fru till den andra lyktpålen.
En ny skrattsalva aflossades af skolpojkarna bakom
närmaste knut.
»Detta skall säkert föreställa din bild, Sabina;
karrika-turer begge två, inte gjorda utan
talang. Alltid en ledning vid ransakningen!»
»Åh, Herre Gud! Ser jag så lång och tanig ut?»
suckade fru borgmästarinnan, som verkligen var
åtskilligt kortare än lyktpålen. De båda figurerna
intogo emellertid lyktpålarnas hela längd, hvarigenom
karrikaturen blef så mycket mera löje-väckande,
i synnerhet som ansigtslikheten trots öfverdriften
var särdeles träffande.
»De skola veta hvem de stungit. Här ska ransakas,
här ska utan uppskof och misJmnd ransakas!»
Med dessa åskdigra ord aflägsnade sig borgmästaren
jemte sin fru, sedan han tillsagt rådhusvaktmästaren
att noggrannt tvätta bort kritbilderna och hålla ett
vaksamt öga på de båda lyktpålarna.
Men inne på skolgården icke långt derifrån hissades
af kamraterna en vacker, fetlagd, rödkindad pojke
på omkring tolf år såsom en byllningsgärd åt hans
ovanliga anlag som karrikaturritare. »Lefve Edvin
Hakonsson!» jublade den glada skaran af skolpojkar.
»Tyst, tyst era galningar!» varnade Edvin, smickrad
men orolig. »Om farbror Fyrsten får veta att det är
jag som ritat af honom, sätter han bå’ mig och er
alla i stocken om söndag utanför kyrkporten.»
Stockstraffet var ett spöke, som Edvins rika fantasi
framkallade, ty i hela samlingen fanns ingen af
medbrottslingarna, som icke var minderårig och sålunda
befriad från den vanära, som häftade vid det nesliga
straffet, hvilket dessutom redan ett tiotal af år
var afskaffadt, ehuru sjelfva tortyrredskapet ännu
låg qvar och ruttnade bort på kyrkogården.
»Hu! Sitta i stocken!» hviskade de förskräckta pysarna
i chorus.
»Viljen I svära, kamrater», deklamerade Edvin
patetiskt, som då han spelade sina rof vareroll er,
»viljen I svära att obrottsligt tiga med hvem, som
ritat af borgmästaren och hans smala fru, också om
det skulle bli allmän strykmarsch i skolan?»
Det gick en rysning öfver allas ryggar, men man
sträckte modigt upp pekfingrarna såsom man nyligen
gjort det i röfvar-pjesen, hvilken Edvin Hakonsson
sjelf författat och jemte kamraterna på hösten
afspelat i en förfallen och öfvergifven gammal brunns
salong strax utom staden.
»Svärjen I på bibeln, kamrater? Det här gamla
Schen-bergs lexikon, som jag har i bokremmen, kan
föreställa bibeln - s värj en I att tiga, tiga, tiga
som muren, som grafven, och att den är en fridlös bof,
en hvars mans niding, som förråder mig?»
Vältalaren hade knipit sin publik med en fras ur
röfvar-pjesen: »De sammansvurne på Uggleborg". Alla
lade fingrarna på Schenbergs lexikon.
»Svärjen då och eftersägen som jag förestafvad Jag
- hvar och en säger sitt namn! Nu börja vi! Jag-
lofvar och svär att aldrig förråda Edvin Hakonsson,
så sannt jag inte vill anses som en hemsk, ryslig bof,
bli sparkad af alla hederliga kamrater och dragen
vid näsan med en röd eldtång tio hvarf kring stora
skolsalen, samt derefter utan näsa med skam och nesa
betala en riksdaler till vår teaterkassa!»
Sedan eden var afgifven, lofvade Edvin Hakonsson i sin
ordning att hvarje dygn en hel månad, huru mycket än
vaktmästaren tvättade och spionerade, måla två nya
figurer på lyktpålarna, om han ’också skulle smyga
sig upp och ut midt i natten.
»Ser ni, gossar och kamrater!» fortsatte den
öfvermodige, »farbror Fyrsten har förolämpat er
röfvarhöfding och anförare. Han gaf mig två örfilar
och hans fru två luggar för att jag helt oskyldigt
ryckte några fjädrar ur stjerten på hans granna tupp
till plymer i våra röfvarhattar. Han har förolämpat
hela bandet, tycker jag, eller hur, rof varekamrater?»
»Ned med borgmästaren!» ropade man i chorus, men
halfhögt och försigtigt efterseende om man hade några
oinvigda lyssnare.
»Nej, inte ned med honom!» rättade den fyndige
röfvar-chefen. »Upp med honom, upp på lykt- och
skampålen!»
4.
IBn
lefnadLsöden»
Ja, dervid blef det. Alla höllo sin ed trogna som
spartaner. Förgäfves upprörde borgmästare och råd
hela småstadssamfundet, förgäfves ransakade och
hotade rektor och kolleger. Brottslingen dolde sig
troligen djupare än i »jordens innandömen», hvarstädes
Mamertus Fyrsten ju inför sin fru utfäste sig att
uppspana honom.
Ack, hvad förmådde en rådhusvaktmästares sömniga
skarpblick mot de lifliga ögonen hos de små
sammansvurne, hvilka alla täflade om att för Edvin
ange lämpligaste stunden för borgmästarens placerande
på »skampålen». H var enda dag syntes det värda paret
Fyrsten i ny, men ändock evigt samma skepnad uppträda
för de skådelystna, endast med den förändringen, att
näsorna för hvar. gång gjordes allt längre och längre,
sannolikt en anspelning på de fruktlösa forskningarna.
Borgmästaren rasade, hans fru fasade.
Så mycken elakhet och så mycken fyndighet att undgå
det rättvisa straffet.
»Vet du, söte Mamertus!» bedyrade fru Sabina en
morgon, då hon från sina fönster ånyo observerade en
folkskockning kring lyktpålarna, »jag har beslutat
mig för’ att sjelf vaka hela nästa natt, ty om natten
och i månskenet måste de der figurerna ritas. Våra
pigor, som befallts att spionera, ha säkert somnat
på sin post liksom rådhusvaktmästaren. Jag har mina
aningar att det är Edvin Hakonsson, den tuppjägaren,
som är den brottslige. Han lär ha högsta betyget
för ritning i skolan, och hans pappa skryter så ofta
öfver sonens talang.»
»Omöjligt, Sabina! Teckningen röjer en öfvad hand
och ingen skolpojkes.»
»Men en skolpojke, som oupphörligen öfvar sig, får ju
också en öfvad hand», invände fru Fyrsten. »Säkert
är, att vi förbjuda allt umgänge mellan vår lilla
Potentia och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
