- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
256

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. - Logogryf. Lea - Rebus. Af And. Er. S. - Uttydningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

256

infallet såg man ett blixtsnabbt öfvergående sken
af glädtig-het öfverfara det magra anletet, men då
snarare liknande en spasmodisk ryckning än ett löje.

Polle Hakonsson deremot var det personifierade
godmodiga leendet. Man kunde omöjligen se hans frodiga
vänliga anlete med de gladjeplirande himmelsblå
ögonen, utan att sjelf småle mot den, som tycktes
tigga om kärvänliga miner. Skrattade ingen annan
åt hans infall eller anekdoter, så gjorde han det
sjelf, och det i så komiska drillar och rulader,
att den trumpnaste ovilkorligen blef smittad af hans
medfödda munterhet.

"Jag lär ha slagit till ett gapskratt just som
presten steg fram för att döpa mig, påstod min salig
farmor. Tja-tja! Det får ni ursäkta mig, go’ vänner,
jag tyckte visst att det var roligt att komma hit på
den här planeten.»

Denna ursäkt brukade Polle Hakonsson ofta framföra
till sina åhörare, då han händelsevis sjelf fann sitt
sedvanliga hjerteskratt liten smula omotiveradt,
hvarefter han merendels tillade: »Mamertus Fyrsten
deremot ser då ut som om han smuglat sig hit i
lifvet, blifvit utkörd öfverallt och så klämd i
dörren till på köpet. Har man nånsin sett ett ansigte
mera likt en etta? Eller obelisken på Stockholms
slottsbacke? Tja-a! Det får du verkligen ursäkta mig,
min hedersbror !»

Mamertus teg, snusade, och deklamerade:

"Långt hellre vill jag då behålla ett ansigte,
en etta likt; det är dock mera värderikt, än det,
som liknar blott en nolla."

»Herre min glade Gud!» skrattade Polle. »Han
kommer ihåg sina födelsedagsverser till mig under
upsalatiden. Tja-a! Det är icke så lätt att förgäta
sina storverk. Också jag har varit qyiek en gång,
sa’ dumbom, fast ingen begrep mig. Håhå! Låt gå!»

»Håhå! Låt gå U var en favoritterm hos
tullförvaltaren, likasom »Tja-a» och »Tja-tja!»
l stället för »Ja» och »Ja ja».

De gamla vännerna, som längesedan börjat uttömma sina
egna pilkoger i skärmytslingen med hvarandra, hade på
äldre dagar hufvudsakligen slagit sig på samlandet och
spridandet af anekdoter. Det öfverensstämde dessutom
alldeles förträffligt med borgmästarens sinne för
sparsamhet, att lägga sig till sådant som ingenting
kostade, då hans vänner deremot litet hvar blifvit
gripna af lusten att ega mer eller mindre dyrköpta
samlingar, en åtrå icke så ovanlig i smärre samhällen,
der umgänget blir något enahanda och der man behöfver
fördrifva tiden på hvad sätt som helst.

Så samlade den ene snäckor, den andre mynt, den tredje
insekter, den fjerde postmärken, den femte sigiller,
den sjette almanackor, den sjunde tobakspipor, för
att icke tala om käppar, bålar, gamla sommarhattar,
ringar, skodon, piskor, bössor, mineralier, snusdosor,
kopparstick och andra mer eller mindre dyrbara saker,
hvilka vid toddysamqvämen kunde förevisas och gifva
näring åt den hungrande sqvallerlusten.

Mamertus Fyrsten samlade uteslutande anekdoter.

Men huru skulle Polle Hakonsson berga sig, om hans
motståndare oupphörligen bemäktigade sig och bibehöll
ordet i vänkretsen? Naturligtvis vände han sin rika
samling af dryckeskäril och bålar ryggen, och slog
sig på att samla anekdoter, också han.

De båda anekdotvurmarne hade sina ordentliga strids-
och räkenskapsdagar två gånger hvarje vecka och
sammankommo då med några vänner af stadens manliga
notabiliteter på en källare, som förr i verlden efter
vaksamhetens sinnebild på skylten helt enkelt kallats
»Tuppen», men som på senare tiden blifvit adlad till:
Stadshotellet.

Till venster i portgången i »de enskilda
privatrummen» - såsom källarmästaren, en artig,
f. d. hufvudstadskypare, be-nämde dem, hade dessa
vänner och småstadsnotabiliteter sina sammankomster,
vid hvilka den ekonomiske borgmästaren alltid
aflägsnade sig, då man skulle soupera, för att
undvika den dermed förenade öfverflödiga utgiften,
alldenstund han hade den vida sundare maten -
gröt och mjölk - hvarje afton i sitt enklingshem.
(Förta.)

Logogryt.

lag är ett leende efter tårar,

’Om man poetiskt mig fatta vet. Ett löfte äfven i
mig man spårar, Så säger skriften - I kännen det. Med
mjuka armar jag famnar jorden, Hvars barn med glädje
mig alltid se, Ty gammal re’n är vår vänskap vorden,
Så gammal nästan som jag och de. Jag alltid praktfullt
mig uppenbarar Och plötsligt äfven, men tyst ändå; Mot
mig i glans ingen furste svarar, Hur han i purpur sig
hölja må. Men tyst och fort, som jag kommit, går jag,
Ty ingen varaktig stad jag har. Dock ej jag sörjer,
ty nog förstår jag Ett vackert minne att lemna qvar.

Af åtta bokstäfver är jag danad, Af hvilka mycket
man bilda kan. Hur var den stigen för målet banad, På
hvilken hastigt man detta hann. Ett vapen, starkare
visst än döden, Då gudahänder det förde blott. Det,
hvartill skulden väl mest var nöden, Men ’hvilket
likväl ju var ett brott. En himlens skänk allt ibland
till jorden, Som denna mottar med öppen famn. Hvad
fiiis i Södern så väl som Norden Och skiljes åt genom
höjd och namn. Två "stånddrabanter", som icke gerna
Man är förutan i "lifvets strid".

Hvad lätt hon hade, den unga tärna. Som skötte
husliga värf med id. En staf som grönskar i våra
dagar, Precist som Arons det gjorde förr. Hvad våra
krafter allt mer försvagar, Tills sist vi stå invid
grafvens dörr. Hvad nog är skäl att försigtigt pröfva,
Förr än man gagnar sig derutaf. Hvad flickan gjorde,
att väl sig öfva, Förrän i sällskap hon sig begaf. En
stilla vandrare, som vi känna, Med klarblått öga och
Ijuflig sång. Hvad vida klokare är än ränna, Och helst
om vägen är något lång. Ett gift, som ofta har kostat
lifvet För den som oaktsamt det förtärt. Pronomen,
tåldt när man ser det skrifvet, Men som i tal man ej
skatta lärt. Hvad ej vi stå på, då än vi lefva, Den
saken tror jQag är ganska klar. Hur luften, är, då vi
seglen refva Och stormen vildt öfver hafvet far. Hvad
jorden bär till vår stora nytta, Så vidt vi ge henne
nödig ans. Hur bör man göra hyarenda bytta Med lust
och ifver, liksom en dans. Så sist hvad substantiv
väl kan vara, Men räkneord och artikel med. Precist,
mitt herrskap - liar ingen fara! Att gissa rätt var
ju jemt er sed.

Lea.

l

Af And. Er. S.

bro väg

Lösning af Rebus i föregående häfte, sid. 224:
Vi hindra

Gerda vid porten.

Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 224:
Graflax. Stockholm, C. E. Gernandts BoktrySeHTSTST"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free