Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVII. Bengt Erland Fogelberg. Axel Krook - Republikanfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Cuxhaven den 17 November och natten derpå strandade
vid östra sidan af Sandön, der skutan sönderslogs och
statyn nedbäddades i hafssanden. Här upptogs han som
strandfynd och såldes till Bremen, der han nu pryder
en af de öppna platserna. Först några år derefter
kunde en nygjuten stod resas på det af Göteborgs torg,
som nu bär bjeltekonungens namn.
Detta skedde år 1854, då Fogelberg för andra och
sista gången återsåg fäderneslandet. Detta hans besök
i hemmet var ett verkligt triumftåg, hvarunder han
fick njuta glädjen att sjelf vara med om resandet
af de trenne sistnämda stoderna. Först aftäcktes
Birger Jarls-statyen den 21 Okt.; derefter följde
på föreningsdagen den 4 November aftäck-ningen
af Carl XIV Johans staty i hufvudstaden. Det var
en dag som få i en konstnärs lefnad; och visst
är att nyfikenheten efter att få se den frejdade
Fogelberg då var den mest lefvande känslan i de vid
denna festlighet närvarandes bröst. Konung Oscar
hade först ämnat vid aftäckningstillfället förära
Fogelberg Nordstjerneorden, men lät i stället denna
gunst vederfaras honom efter ceremoniens slut. Från
Stockholm, der Fogelberg utnämts till professor vid
Konstakademien, begaf han sig till Göteborg, der han
var tillstädes vid Gustaf Adolfs-statyns aftäckande,
i denna stad, från hvilken han utgått så ringa och
obetydlig, och som nu yfdes öfver att kalla honom
sin son, föremål, liksom öfverallt i Sverige, för
den hjertligaste hyllning.
Den 23 November lemnade Fogelberg Göteborg och begaf
sig på väg tillbaka till Rom - men sjelfva juldagen
ingick från Wien ett telegram, att han den 22 December
plötsligen aflidit af slag i Triest. Han hade anländt
dit redan den 11, då han kände plågor i under lif
vet, hvarför han lät tillkalla en kirurg. Men i
öfrigt var hans helsotillstånd godt, liksom hans
lynne; ännu dagen före hans död fann läkaren honom i
fullkomligt lugnande tillstånd. Han intog på aftonen
med god aptit sin vanliga qvällsvard och rökte derpå
sin cigarr samt hördes ännu klockan 11 gå af och an
i sitt rum. Men på morgonen fann man honom i sängen
död, träffad af nervslag. På lutherska kyrkogården
nedsattes liket i ett tyst grafställe, men bördades
sedan tillbaka af födelsestaden, der det den 6 Juli
1857 jordades högst på kullen å Nya Kyrkogården,
hvarest en af Molin utförd bröstbild angifver det af
alla vördade stället. Konstnärens mejslar och andra
yrkes-tillhörigheter förvaras nu i Göteborgs museum,
som äfven eger i gipsafgjutning hans kolossala
Odinshufvud.
Fogelberg umgicks under sista tiden af sin lefnad med
stora planer om att framställa våra stora Gustaver
och Carlar, liksom han på beställning utfört i marmor
en som mästerverk i och för sig beundrad kolossal
bildstod af Carl XIII. Af dessa stora planer blef
tyvärr intet, men de mest som eskisser efterlemnade
arbetena i ateliern blefvo genom inköp af Oscar I
hemlandets egendom, liksom hans rikhaltiga brefvexling
inrymts bland Hammers samlingar i Stockholm.
Om Fogelbergs ädla, anspråkslösa personlighet meddelar
hans vän Beskow: »Den sällsynta förening af nordisk
anda och hellenisk bildning, som utmärkte Fogelberg,
afspeglade sig i hela hans väsen genom en blandning
af nordbons redbarhet och allvar med den intagande
förbindlighet, som tillhör nutidens mest odlade
romare. Hans samtal vittnade om vidsträckt beläsenhet,
skarpsinnigt omdöme, finhet i anmärkningar och behag
i framställningen. Hans yttranden vunno ett ökadt lif
genom ständigt vexlande själsrörelser, af känslans
värme, inbillningens flygt eller öfver-tygelsens djup,
alltid framskymtande, äfven om det någon gång till
hälften doldes af det attiska skämtets blommor. Ingen
kunde i umgänget vara mer underhållande och intagande,
ingen i lifvets allvarliga förhållanden mer vänfast
och pålitlig, ingen som menniska mer deltagande, mer
öm och omsorgsfull om sina närmaste. För egen del utan
behof, af antik enkelhet och spartansk oegennytta,
använde han det lilla han ärft eller förvärft åt
konsten, - ty för sina arbetens värdiga utförande
var han frikostig som en furste, - och derefter till
välgörande ändamål.»
Han var ytterst flärdlös och sökte ifrigt att
undandraga sig all den offentlighet, pressen ville
egna honom. Då en vän önskat af honom uppgifter om
hans lefnadsförhållanden och verksamhet till införande
i en tidskrift, svarade han: »Att skrifva om mig
sjelf eller mina förehafvanden, huru kan jag det?»
Nåväl, ej behöfver den man lofsånger i trycksvärta,
som sjelf lefver i sina efterlemnade verk i marmorn
eller bronsen - verk, hvilka äro honom och hans land
till evärdelig berömmelse, på samma gång de tälja på
nytt den i vår Nord ej sällsynta sagan om ringemans
son, som genom den egna kraften, parad med snillets
gudagnista, underlägger sig en hel beundrande verld,
utan att derför sjelf förlora ett grand af ursprunglig
enkelhet, ädelhet och godhet. Hvad är menskligt stort,
om ej detta?
Axel Krook.
hafva, på tal om fåglarnas byggnadskonst, påpekat
flere rön, som tyckas vittna om något mera än
instinkt, någonting af verkligt skarpsinne och
förstånd hos de befjädrade byggmästarne. Så nämde
vi (1874, II, s. 50) huru svalorna småningom
förbättrat konstruktionen af sina bon och huru en
art sommargylling städse begagnar sig af materialier
lånade från den menskliga industrien, såsom snören,
urkedjor och dylikt, som han finner lämpliga för sitt
bygge. Vi skola denna gång göra bekantskap med en
fågelart, som till sitt byggnadssätt helt och hållet
afviker från andra af sitt slägte, hvilka i allmänhet
äro enbyggare; här se vi de små vingade varelserna
i tusental bygga och bo under ett och samma tak och
med verklig republikansk medborgareanda uppgifva sin
egen individualitet för att arbeta på den gemensamma
koloniens styrka och bestånd.
Eepublikanfågeln (PMotcerus sociusj påminner genom sin
form och färg om vår svenska gråsparf, endast att han
är något större. Hans fjäderklädnad är enfärgadt grå
med en svart ring omkring näbben och svarta fläckar
på sidorna om hufvudet. Han bebor mellersta Afrika
och trakten kring Cap.
Det är dock hufvudsakligast genom sina ofvan antydda
sällsamma vanor, som dessa fåglar fäst naturforskarnes
uppmärksamhet. De förena sig i talrika skaror för
att lefva tillsammans och gemensamt arbeta på att
hopsätta ett enda
ofantligt bo, i hvilket hvarje par tager hvar
sin lilla kammare i besittning. Naturforskaren Le
Vaillant har lemnat intressanta beskrifningar öfver
dessa beundransvärda byggnader.
»En för mig alldeles ny anblick», säger han, »var ett
ofantligt näste, som upptog större delen af ett stort
och kraftfullt träd, och som, sammansatt af en stor
mängd småceller, tjenade till boningsplats för en
ofantlig mängd fåglar af en och samma art. I hvarje
ögonblick utflögo derifrån fåglar, som spridde sig på
slätten, under det andra återkommo, bärande i näbben
de materialier, som de behöfde för att tillbygga en
ny cell eller för att reparera de gamla. Hvarje par
hade sitt bo i den gemensamma kolonien; det var en
verklig republik.
Jag lät en dag slå ned ett sådant näste för att öppna
massan och undersöka byggnaden ända till de minsta
detaljer och skickade några karlar med en kärra för
att hemta det. När nästet blifvit hemforsladt, lät
jag sönderhugga det med yxa och öfvertygade mig om
att sjelfva hufvudmassan eller stommen var en utan
något klibbämne åstadkommen kompakt sammansättning
af ett slags gräs, som kallas loschjesman, men så
tät och så väl hopkommen, att den var fullkomligt
ogenomtränglig för regnvatten. Det är med denna
stomme som byggnadsarbetet börjar, och det är under
detta gemensamma tak, som hvarje fågel fäster sitt
särskilda lilla kryp-in. Alla nästena äro byggda under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
