Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Republikanfågeln - Lilla Rödlufvan. Saga efter Jacob Grimm. (Med illustration af Paul Meyerheim.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
263
och inuti stommen, så att dennas öfre yta bildar ett
åt alla sidor sluttande tak, som skyddar smånästena
mot regnvatten.
Hvarje näste har tre eller fyra tums diameter, hvilket
lemnar tillräckligt utrymme åt fågeln, men allesamman
vidrörande hvarandra med en stor del af deras yta;
de tyckas för Ögat bilda en enda massa och kunna
icke skiljas från hvarandra på något annat än ett
litet rundt hål, som bildar ingången till nästet och
understundom till tre särskilda nästen, af hvilka
ett i midten och de båda andra på sidorna.
Detta bo, som var ett af de största jag sett,
innehöll trehundratjugo bebodda smånästen, hvilket,
under antagande att hvart och ett beboddes af ett par,
en hane och en hona, lät förmoda att kolonien bestod
af sexhundrafyrtio medlemmar. Denna beräkning torde
emellertid icke vara tillförlitlig. Man
vet, att det finnes fågelarter, hos hvilka en hane är
gemensam för flere honor, emedan honorna äro mycket
talrikare än hanarna. Detta är äfven förhållandet
bland republikan-fåglarna. Hvarje gång jag skjutit
någon större mängd af dessa fåglar har jag alltid
dödat tre eller fyra gånger flere honor än hanar.»
Dessa så väl byggda bon blifva ofta föremål för
andra fåglars afund, såsom skatorna, mesarna och
framför andra vissa små papegoj-arter. Så omtalar
Le Vaillant att han sett en flock af dessa senare
belägra en koloni af republikanfåglar, anfalla dem
med näbbarna och inom mindre än några minuter göra
sig till herrar af deras bostad, hvilken de likväl
några ögonblick senare sjelfva blefvo tvungna att
öfverlemna åt nya eröfrare.
Lilla Rödlufvan.
Saga efter Jacob Grimm.
(Med illustration af Paul Meyerheim.)
et var en gång en liten flicka, som bodde i en by
långt bort på landet; hon var så söt och snäll, att
alla menniskor höllo af henne, men allra mest hennes
gamla mormor. Denna visste ej hvad hon skulle gifva
barnet allt. En gång skänkte hon henne en liten lufva,
som hon sömmat ihop af några röda sammetslappar. Den
lilla flickan tyckte så mycket om denna hufvudbonad,
att hon jemt och ständigt bar den, och deraf fick
hon namnet Lilla Rödlufvan.
En dag sade hennes mor till henne:
»Här har du ett par färska bullar och en butelj vin,
som du skall bära till mormor; hon kan behöfva något
att stärka^ sig med, sjuklig och svag som hon är,
stackars gumma; men låt nu se att du är min snälla
flicka, som uträttar ditt ärende ordentligt, och
spring icke från vägen, för då händer det att du råkar
i något äfventyr, och så får sjuka mormor ingenting.»
Lilla Rödlufvan lofvade att på bästa sätt utföra sitt
uppdrag och begaf sig å väg. Men mormodren bodde på
ett litet torp ut i skogen, en fjerdingsväg från
byn. Och då Rödlufvan gått ett stycke mötte hon
vargen, som hon kände till namnet, men för öfrigt
visste hon icke hvad han var för ett djur och* var
således icke det minsta rädd för honom. »God dag,
Rödlufva», sade vargen. »Tack skall du ha, varg»,
svarade den lilla flickan. »Hvart skall du gå så
tidigt, lilla Rödlufva?» frågade vargen. »Jag skall
gå och helsa på min mormor», sade flickan. »Hvad har
du der i korgen?» frågade vargen vidare. »Ett par
färska bullar och en flaska vin, som mormor skall ha
att stärka sig med», sade flickan. »Bor din mormor
långt härifrån?» frågade vargen åter. »Ännu en half
fjerdingsväg in i skogen, under de tre stora ekarna,
der står hennes koja med nöthäckarna, det lär du väl
veta», sade Rödlufvan.
Vargen skulle gerna velat äta upp den lilla flickan
med detsamma, men vågade icke tillfredsställa sin
elaka lystnad af fruktan för några vedhuggare,
som arbetade i närheten af det ställe, der flickan
och vargen mött hvarandra. Således vandrade han en
stund helt vänskapligt och fredligt vid den lilla
flickans sida under det han i sitt sinne funderade
på huru han skulle bära sig åt för att få henne i
sina klor. Plötsligt utropade han: »Nej se, Rödlufva,
sådana vackra blommor der står in i skogen, och hör
hur vackert fåglarna sjunga!» Rödlufvan slog upp
ögonen, och då hon såg huru solstrålarna lekte mellan
träden och att hela marken var Öfvertäckt med blommor,
tänkte hon vid sig sjelf: »Om jag plockar en bukett åt
mormor, skall hon säkert tycka mycket derom; det skall
snart vara gjordt.» Dermed sprang hon in i skogen och
började sammanplocka de skönaste blommor hon kunde
påträffa. Och när hon hade brutit en, menade hon att
ett stycke derifrån stod en som var ännu vackrare,
och så sprang hon allt längre och längre in i skogen.
Men vargen gick raka vägen till mormodrens stuga och
tassade på dörren.
»Hvem är det?» hördes gummans röst inifrån
stugan. »Det är jag, Rödlufvan», svarade vargen,
härmande den lilla flickans röst; »jag har med
mig ett par färska bullar
och en flaska vin åt dig.»
»Tryck på klinkan», sade mormodren; »jag är så matt,
att jag inte orkar stiga upp.»
Vargen tryckte på klinkan, inträdde utan att säga ett
ord, gick rakt fram till mormodrens säng och slukade
upp henne. Derefter insvepte han sig i hennes kläder,
satte hennes mössa på sitt hufvud, lade sig i sängen
och drog sparlakanen för,
Rödlufvan hade under tiden sprungit omkring efter
blommor, och då hon fått ihop så många att hon ej
kunde bära flere, fortsatte hon sin vandring. Vid sin
framkomst till mormodrens stuga fann hon dörren öppen,
hvilket mycket förundrade henne, och när hon trädde
in i rummet såg der så sällsamt ut, att den lilla
flickan blef helt ängslig till mods. Hon skyndade
fram till sängen och förde sparlakanen tillbaka,
och då tyckte hon att mormodren, som dragit mössan
djupt ned Öfver ansigtet, alls icke var sig lik.
Vargen kastade en skelande blick på henne och yttrade
med svag röst, härmande mormodrens stämma: »Ställ
ifrån dig din korg, och kom och lägg dig hos mig,
mitt barn; du kan behöfva hvila dig litet efter
vandringen.»
Lilla Rödlufvan gjorde som mormodren bad henne
och kröp till henne i sängen; men gummans utseende
föreföll henne allt underligare, ju mer hon betraktade
henne.
»Nej, mormor», sade hon, »hvad du har fått stora
öron!»
»Det är», sade vargen, »för att jag bättre skall
kunna höra dig, mitt barn.»
»Och hvad du har fått stora ögon!»
»Det är för att jag bättre skall kunna se dig,
mitt barn.»
»Och hvad du har fått stora händer!»
j
»Det är för att jag bättre
skall få tag i dig, niitt barn.»
i
»Och hvad du har fått för en förskräckligt stor
muiii!»
»Det är för att jag lättare skall kunna äta upp dig.»
Och som vargen sagt detta, kastade han sig Öfver 4ei1
stackars Rödlufvan och uppslukade henne.
Sedan vargen sålunda fått sitt lystmäte, sträckte
han ut sig i sängen, insomnade och började öfverljudt
snarka. Jägaren gick i detsamma förbi och tänkte vid
sig sjelf: »Hur kan gumman snarka på det viset? jag
får lof att.se efter hur Aet står till med henne.»
Dermed trädde han in i stugan, ©ch då han kom fram
till sängen fick han se vargen, som låg och sof
der. »Dig har jag länge sökt», sade han och tänkte
lägga an med sin bössa, men då föll det honom in,
att vargen måhända slukat upp mormodren och att hon
möjligtvis ännu kunde räddas, hvarför han lade ifrån
sig bössan och tog en sax, med hvilken han klippte
upp buken på den sofvande vargen. När han klippt ett
par snitt, såg han den lilla röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
