- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
266

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gillehuset i Forssa. Gubben Noach - I öknen. E. F. - Amerikas Schweiz. (Om Yellowstone.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 266

l Forssa gillehus’ murar har man funnit en ring,
hvarpå läsas följande tvenne inskrifter:

UXA OK AURA TOVA AT FYRSTA LAGI.

UXA TOVA OK AURA FIORA AT ÖDRA LAGI.

EN AT STRIDIA LAGI UXA FIORA OK AURA ÅTTA STAF

OK ALT

SVA.

EK STRÅ GERDU SIK P ÅTTA AKUNDR A TARSTRÖDUM OK OFEIGR
A MORD STÖDUM EN YEBIÖRN FADI.

Schubert förmodar, att dessa ord skola uttrycka
följande:

"En oxe och två öre första gången

Två oxar och fyra öre andra gången

Men tredje gången fyra oxar och åtta öre", o. s. v.

Noacli.

I öknen.

/odrätt glöder julisolen på den vida öknen ner, ’
Vissna stå oasens palmer, ingen fläkt sin svalka ger,
Het och qvalmig kännes luften, hvarje källa sinat
ut, Blicken blott ett sandhaf skönjer, utan början,
utan slut.

Emot sångberömda Mekka, öfver spårlös öde ban Drar med
hästar och kameler fram en talrik karavan: Stapplande
är gången, modlös hvarje man framför sig ser; Hoppets
stjerna har för skaran gått i nattligt dunkel ner.

Böner stiga upp från öknen emot Allahs fadersfamn,
Dofva menskoröster ropa bedjande profetens namn: »O du
verldens ende herre, konung i det höga blå, Låt oss,
innan vi försmäkta, resans mål dock skymta få!»

Så ljöd bönen. - Hastigt förarn pekar emot himlens
rand, Långt i fjerran skönjes hafvet lekande vid
blommig strand; Mekkas gyllne minareter, Kabas
minnesrika hus Stråla mot den trötta skaran uti
herrligt purpurljus!

Allt är glädje nu och jubel, sorgens dystra åskmoln
flytt, Lefnadsmodets matta gnista slår i flamma upp
på nytt. Raskt går färden, fram de hasta, sönerna af
Ismaels stam, Om en timme karavanen hinna vill till
målet fram.

Raskt går färden, timmen skridit, ännu ej de Mekka
nå, Ännu syns vid fjerran vester Kaba ljusomstråladt
stå. Hastigt som en förlåt fallit, svinner ljusa synen
hän, Och så öde ligger öknen, badande i solens sken.

Och de stanna och de blicka häpna emot vesterns
bryn, Dödens text de skåda skrifven på den klara
aftonskyn. Allt är klagan! Hoppets gudom vänligt emot
skaran log, Mildt hon vinkade och tjusta följde de,
men hon bedrog.

Ja! Morgana, öknens trollmö, sväfvade för skaran nyss,
Lif hon kysste i det döda med en falsk, bedräglig
kyss, Skylde med sin rosenslöja brädden af den
dunkla graf, Jemmern, plågorna och döden hon de arma
gifmild gaf.

Samums ande, rödbevingad, drog utöfver öknens rand,
Redo till att hösta skörden ibland soluppglödgad
sand. Innan månens klara skifva höjts ur hafvets
svala sal, Karavanen hunnit målet, den var fri från
sorg och qval.

Så hvad lifvet skönast visar ofta är en hägring blott,
Tjusande den för oss gycklat och bedragande den gått;
Och i verldens vida Öken lider vilsne anden då, Tills
den uppfyld blir hans trängtan att det sista målet nå.

E. F.

,nder loppet af de senaste fyra åren har man
upptäckt en trakt af jorden, hvars naturskönheter
under förflutna århundraden varit så fördolda,
att ingen hade eri aning om deras tillvaro. Det är
ett sällskap af vetenskapsmän och jägare som gjort
denna upptäckt, och berättelsen om. den märkvärdiga
expeditionen föreligger i ett engelskt arbete Wonders
of the Yettowstone region in the Rocfaj Moun-tains,
utgifvet af James Richardson.

»Yellowstone-distriktet i Klippbergen öfverträffar
alla andra märkvärdigheter på den amerikanska
kontinenten», så lyder upptäckarnes utsago. I sjelfva
verket skola äfven de djerfvaste för vattningar,
med hvilka man plägar uppsöka en berömd trakt, här
öfverträffas. Särskildt gäller detta om en sjö,
som två de skickligaste af vesterns vågbrytare,
Lewis och kapten Clarke, upptäckte år 1806 och
om hvilken man nu vet att den bildar källan till
Yellowstone-fl oden. Hvad de båda männen berättat,
erhöll sedermera tid efter annan bekräftelse genom
obestämda uppgifter. Egentligen voro dessa dock
blotta rykten, som talade om brinnande jordsträckor,
naturliga springvatten, stora sjöar och andra
under. I mer än sextio år lyssnade man med halft
öra till dessa berättelser och ansåg dem till och
med för osanna. Nu hafva officiella rapporter till
Förenta staternas regering bekräftat tillvaron af
det intressanta området och bestyrkt berättelserna
om hvad de modiga män sett, som först inträngt inom
Yellowstones källområde.

Innan vi efter Kichardsons verk söka skildra denna
sällsamma trakt måste vi förutskicka några geografiska
upplys-

Schweiz.

ningar. Yellowstone-dalen begränsas i söder af
Windriver-bergen, en snöbetäckt kedja, som ännu aldrig
Öfverstigits af någon hvit. På östliga sidan höjer
sig bergskedjan Snowy Mountain med en stor grupp af
vulkaniska käglor. I norr träffar man Gallatinbergen
och de oerhörda, i samma riktning löpande bergryggar,
mellan hvilka de stora bifloderna till Missouri otaga
sin riktning åt norr.

Ar 1870 utrustade några embetsmän och ansedda borgare
i den rika och vackra staten Montana en expedition,
som af unionsregeringen erhöll en liten afdelning
rytteri till skyddsvakt. Expeditionens utgångspunkt
var Fort Ellis, Montanas mili-täriska gränspost,
öfver hvilken hittills ingen civilisation sträckt
sig. Trettio dagar användes af expeditionen för att
undersöka Yellowstones canjons *) och stränderna
kring den efter denna flod uppkallade sjön. Derefter
framträngde de öfver bergen till Madisons källor,
besökte geyser-trakterna vid Firehole-floden och
gingo densamma uppföre ända till dess förening med
Madison. Genom Madison-dalen återvände de resande till
civiliserade trakter och yttrade i sin berättelse:
»att de hade sett den amerikanska kontinentens största
märkvärdighet och hyste den öfvertygelsen att det
icke på hela jorden funnes någon trakt, der naturen
inom samma gränser utvecklat så mycken storhet och
majestät och hopat så oerhörda under.»

Följande året begaf sig en annan expedition på väg och
bekräftade, att de förra upptäckarne snarare sagt för
litet än för mycket. Deras chef var öfverste Barlow,
en mycket berömd ingeniör, och general Sherman hade
uppsatt instruktionerna.

*) Cafion, pl. cafioiis (spanskt ord) uttalas canjon
och betyder underjordisk gång m. m.; är i spanska
Amerika och vestliga delen af Förenta staterna namnet
på djupt inskurna flodbäddar med ofantligt höga,
nästan lodräta strandväggar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free