Print (PDF) - On this page / på denna sida - Åbo. Rudolf Hjärne - Alvastra. -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 staden med dess omgifningar. Blicken löper ut i en vid, omvexlande krets. Nedanföre utbreder sig staden, genomfluten af Aura, i vester ser man skärgården med det inskärande eller omgifvande hafsvattnet, och i nordost Auras dalgång, åtskilliga kyrkor m. m. Ännu en offentlig byggnad af mer än vanlig storlek möter oss i Elementarläroverkets hus. Det begränsar i vester den rymliga öppna plats, som omgifver domkyrkan. Hälften af denna plats, närmast skolhuset, är planterad med en lund af löfträd, ur hvars midt Porthans kolossala staty af Sjöstrand reser sig. Yr äro här nära Aura, som i bredd liknar Fyrisån, liksom dess strandgator påminna om Upsala. Af dessa är i synnerhet den norra väl bebyggd och tar sig väl ut från den vestra bron. Aura är ett godt stycke särdeles vackert infattad i ramar af fint huggen ljusgrå granit. Derifrån höjer sig en grönskande gräsmatta, som vid gatan begränsas af lummiga löfträd. Vi begifva oss nu i norra delen af staden och vandra den breda gatan förbi societetshuset upp till stora torget. Här i hörnet till venster ligger teaterhuset, och der borta i hörnet snedt Öfver torget ser du ryska kasernen och ej långt från dess högra sida den lilla ryska kyrkan med grön kupol. Man synes alltför hastigt upplåtit den rymliga platsen till detta tempel, ty nu saknas utrymme för ett behöfligt nytt rådhus, som just här haft sin rätta plats. Man har lärt sig inse det och sänder en och annan sned blick mot kyrkan. Åbo har sin största utsträckning i öster och vester. Gatorna äro i allmänhet temligen breda. I deras benämning finner man ej, såsom i Helsingfors, något som påminner om det nya herradömet. Här talas också endast svenska och finska; det senare af en del af den tjenande och arbetande klassen. Lefnadssättet synes enkelt, tillförseln god. Finland har alltid i sina bättre dagar varit en korn- och matbod för Sverige. Det är så än, åtminstone längre norr ut, kring Vasa. Hernösand och Sundsvall lefva sommartiden till en stor del af finsk mat. Af Åbo omgifningar hafva vi i de historiska teckningarna nämt de märkligaste. Vi vilja nu endast säga ett ord om Runsala. Det är en stor ö strax vester om staden. Man kommer dit på vatten eller land, men alltid med det gamla slottet på höjden öfver sig. Detta ser väl ej nu ut som i forna, lysande dagar, det är gammalt och grånadt, härjadt och plundradt, men hvilka minnen allt från hedenhös gömmer det ej i sitt tysta sköte! Vi gå det förbi och på en lång bro öfver till Runsala. Denna ö var fordom statens, en jagtmark, men öfverlåten åt staden har den öppnats för enskilde att der bygga och bebo lämpliga sommarvillor. Den som har råd, skaffar sig ock här gerna en bostad. Här är skugga och svalka, här är grönt och blomsterrikt, och vatten saknas ej. Bland annat finner man här ett minne af skalden Michael Choraeus. Det är »Chorsei källa», infattad i granit. Men det är med vattnet här som med den forna universitetslärdomen och poesien, det är i det närmaste bortsinadt. Och med detta minne från Åbos forna gyllene dagar i den högre odlingens solljus säga vi den vänliga staden farväl och önska den en lycklig framtid. Rudolf Hjärne. en leende och behaglig trakt af Östergötland, Vestra Tollstads socken, vid södra ändan af Omberg, nära Vettern, två mil från Vadstena ligger Alvastra forna kungsgård, nu öfversteboställe vid kongl. första lifgrenadier-regementet. Vid nuvarande mangården å nämda militärboställe återfinnas, omgifna af en lund af lummiga bokar och almar, ruinerna af Alvastra kloster, i sitt slag måhända de skönaste i vårt land. Alvastra kloster, det första kloster som inrättades i Sverige och det första abbotsstift i Skandinavien och Tyskland, skall ha blifvit anlagdt omkring år 1140 af konung Sverker I:s gemål Ulfhild eller Alfhild. Åtminstone gjordes anläggningen på hennes bekostnad, efter hvad som kan in-hemtas af biskop Brasks bref till konung Gustaf I, deri det heter: »Alvastra vartt funderet aff Kung Svercke aff hans Hustru Drottning Ullvilla morgongåfvo, gammalt frelse, som fundationen clarlige bevisar.» Efter denna drottning Alfhild uppgifves också klostret i fråga ha erhållit sitt namn, som först var Alfhildsstad eller Alfhildsrum, hvilket med tiden förändrades till Alvastra och på latin Alvastrum. I början var Alvastra kloster ringa och ett hemvist för några benediktinermunkar. Men konung Sverker, som från hedning blef ifrig katolik, utvidgade efterhand den nya stiftelsen, och insatte der de i riket inkomna och mycket berömda cistercienser- eller bernhardinermunkarna. Hvad konung Sverker begynt, fullbordade sonen konung Carl VII, de kungliga föredömena följdes af andra förnäma och högt uppsatta personer, och snart blef Alvastra kloster genom donationer och testamenten ett af de rikaste och mest ansedda i norden. Bland dess välgörare nämnas sålunda herr Magnus Johansson 1293, uplandslagmannen hr Birger Pedersson 1314, hertigarna Erik och Valdemar uti Nyköpings torn 1318, utom flere andra, som ditsatte sina barn eller sjelfva derstädes tillbragte sina återstående dagar. Fyra konungar af den Sverkerska ätten jemte deras gemåler och barn ligga här begrafna, nemligen: Sverker I, Carl VII Sverkersson, Sverker II Carlsson och Johan I Sverkersson. Dessutom erkebiskop Stefan, jarlen Birger Brosa, riksrådet och lagmannen Ulf Gudmarsson, den ryktbara S:t Britas man, riksrådet Johan Christersson Vase, riksrådet Eggert Krum-medick m. fl. Detta klosters stora anseende framför andra af samma orden kan ibland annat inhemtas deraf, att när något cister-cienserkloster skulle byggas i riket, tog man alltid förut råd af Alvastra abbot, med hvilkens bifall det nya klostret först erhöll sitt namn; dess anseende bevittnas vidare deraf, att det utskickat kolonier till Interö, Longenäs, Värnhem och Juleta; och slutligen deraf att munken Stefan valdes härifrån år 1162 till Sveriges förste erkebiskop. Påfven Bonifacius XI stadfäste år 1397 abbotens i Alvastra visitationsrättig-heter till Skokloster. Klostret var till och med en asyl, dit sjelfva det förolämpade majestätets arm ej förmådde intränga, hvarför ock biskop Brynolf i Skara, då han råkat i oenighet med konung Magnus Ladulås, tog sin tillflykt till Alvastra, och vistades här i tvenne år, till dess han återfick sin konungs nåd. Med detta sitt stora anseende egde klostret äfven en ofantlig rikedom. Biskop Rhyzelius anser det vara för vidlyftigt att uppräkna alla de gårdar, qvarnar, fiskerier och andra lägenheter, som tid efter annan genom donationer, testamenten, köp och byten kommo under dess ego. Hemmanen på Omberg ha, enligt gamla handlingar, varit klosterhemman, och sannolikt har större delen af den kringliggande trakten lydt under Alvastra. Bland andra skatter egde klostret också ett vackert bibliotek. Den förste abboten i Alvastra var Gerhard från Clair-vaux, hvilken, helt ung, dertill invigdes af den helige Bernhard, och som, sedan han förestått Alvastra i fyratio år, 1190 återvände till Frankrike för att der sluta sina dagar. Den siste Älvas trä-abboten var Thorkel år 1520, då klostret genom lutheranismens införande började falla i anseende och inom kort förlorade hela sin betydelse. Af dess priorer har man endast reda på en enda: Petrus Olavi, ryktbar in- och utomlands för sitt snille; han åtföljde S:t Brita på hennes pilgrimsfärd till Compostella, Rom, Neapel och Jerusalem, såsom hennes biktfader, år 1350; skref mycket om S:t Britas uppenbarelser; författade psalmer och ordensreglor; dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
