Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-285
Men när den skrattande kom till "klämmen» i sin
anekdot - började han våndas och svettas. »Hur raggen
var det nu, - var det nu, var - det nu? - Jo, jag
har det. Hästen är ett fyrbent djur med en fot på
hvardera benet.»
Åhörarne gåfvo luft åt sin munterhet på ett så
tvetydigt sätt, att det ovilkorligen framkallade
anekdotberättarens misstankar.
»Sa’ jag någon dumhet, mina ärade gökar, så menade jag
en qvickhet. Hur sa’ jag då?» sporde tullförvaltaren.
»Jag ska hjelpa dig med hvad du ville säga», anmärkte
borgmästaren med ett öfverlägset leende, »ty, som
vanligt» kunde du inte mer än första hälften af
anekdoten. Så här lät krian: ’Hästen är ett fyrfota
djur med ett ben i hvardera hörnet.’»
»Precis som jag uttryckte mig», jublade Polle, »eller
som jag ämnade uttrycka mej, om du ej ’som vanligt’,
tagit ordet ur munnen på mej. Håhå, låt gå! Det får
du ursäkta mig, bror borg- och tuktomästare!»
»Ville! Servera mig den toddy, som tullförvaltaren
kommer att betala», replikerade och reqvirerade
Mamertus Fyrsten med klassiskt lugn.
»Men hur i Helvetiens berg och dalar har du fått
Aftonbladet förr än jag?» sporde gubben Hakonsson
med brinnande nyfikenhet.
»Jag läste anekdoten i en dansk tidning för en vecka
sedan», svarade borgmästaren, »och ämnade just servera
den endera dagen i mån af behof.»
»Jaså, du vill tvinga folk att hålla sig alla verldens
tidningar, du, bara för att kunna stå bocken i
vårt anekdotkrig. Nej, pass vackert, då fäktar jag
hellre med de vapen jag samlar på andra vägar och
stigar. Håhå, låt gå!»
Tullförvaltaren rultade ut ur rummet under
förevändning att lexa upp den dröjande kyparen,
men i sjelfva verket för att af Ville, såsom
minnets väckareklocka, få anvisning på någon ny och
»tjärnfärsk» anekdot, med hvilken han kunde hämnas
sitt nederlag.
Samtidigt med uppassaren återvändande till
gökarnes rum hade han dock oturen att i dörren
komma i krångel med den stora serveringsbrickan,
lastad med sällskapets lifselexir: punsch och
toddy-ingredienser. Punschbuteljen slog omkull,
flödande öfver brickan, och krossade i sitt fall
några tomma glas.
»Gud fördubble mina inkomster, men inte min stora
oviga lekamen!» utropade Polle Hakonsson, med
genomkomisk uppsyn och rifvande sig i sitt lockiga,
gråsprängda hår. »Det här blir en dyr afton för
fatti’Polle! Håhå, låt gå! Tja-tja!»
Men midt under sina sorgeutgjutelser tappade han
derjemte fullkomligt bort den anekdot, med hvilken han
skulle imponera, i det han fick fatt i en annan för
honom dunkelt sväfvande, men som han dock oförskräckt
slog sig på att berätta, sedan han först reqvirerat
en ny butelj punsch.
»Jo, si gör er nu i ordning, gökar, stora och små,
så ska ni få höra en historia, som bror Fyrsten redan
sitter och gapar efter. Der ha vi punschen! Håhå,
låt gå! Tja, tja, fyll i glasen, Ville!»
Gubben Hakonsson intog med en viss pösande stolthet
sin plats som ordförande vid ena ändaa af bordet och
adresserade sig nu utmanande till sin gamla vän och
medtäflare ordföranden vid motsatta ändan af detsamma,
sedan han först med det sedvanliga helsningsordet
uppmanat samtliga strids vittnen att smutta på
sina glas.
»Kuku! Kuku! Go’ vänner och gökar! Kuku! Välkomne
till gökmötet!»
Ett allmänt kukuande blef det komiska svaret på
hels-ningen.
»Nå, broder borg- och tuktomästare!» återtog
tullförvaltaren. »Har du hört historien om jägmästaren
och närsynta kammarjunkaren, som skulle skjuta skatan
på grind-stolpen?»
»Nej, den är verkligen färsk för mig!» replikerade
Mamertus. »Kuku, bror Polle, låt oss höra, beundra
och applådera!»
»Jo, si saken var den», började tullförvaltarn,
i det han gjorde sin sedvanliga ursäkt för att han
sjelf skrattade på förhand, hvarefter han slog en
glädjedrill så smittande, att hela göksällskapet
ovilkorligen instämde, Mamertus, vedersakaren,
naturligtvis undantagen.
»Jo, si saken var den! Hi, hi, hi! Den här jäg-mästar
- mastar - hva’ knäfveln, nu tappade jag namnet -
nå, det gör intet till saken. Förbaskadt qvick
och rolig kurre, qvick som en olycka! Nå, han hade
hos sig sin iri-time vän, kammarj unkar - junkar -
junkar - tog hin håle namnet på den också? Nå ja,
han rådde om det här stora bekanta godset - godset -
kors, bröderna veta - godset, vet ja. Seså, nu for
hin håle af med godset också.»
»Låt honom fara! Sjelfva anekdoten är ju hufvudsaken»,
anmärkte borgmästaren spetsigt, på förhand viss om
sin seger.
»Nå ja, det ligger vid Göta elf - det vill säga -
Clarelfven rätteligen. Nå, håhå, låt gå! Kyttmästaren
säger till hofmarskalken så här - vänta lite -» -
Tullförvaltaren började svettas.
»Nyss var det jägmästaren och kammar j unkar en»,
interfolierade den obarmhertige Mamertus.
»Ja, det var en annan historia, det. Nu ha vi
brukspatron, som säger till grosshandlaren -
förbaskadt roliga karlar begge två, jag skrattar bara
jag tänker på dem. Hi, hi, hi! Tja, tja! - Vänta lite,
hur var det nu, var det - nu - nu -?»»
»Sak samma, det var väl något roligt?» sporde
motståndaren.
»Roligt!» upprepade Polle. »Ja, det vill jag
lofva. Jag skrattar mig förderfvad bara jag tänker på
den filuren. Hi, hi, hij Tja, tja! Så’na ska de vara.»
Ånyo drog berättaren med sina oefterhärmliga drillar
sina åhörare in i en skrattparoxysm, hvarefter han
fortsatte:
»Då svarar grosshandlaren, stor och präktig karl,
göteborgare, stora, röda engelska polisonger,
skicklig jägare, skjuter svalan i flygten, då svarar
han så dräpande - hur var det nu, var det nu-? Håhå,
låt gå! Vi råkades i Marstrand för ett par år se’n,
så att jag har historien från honom sjelf. Ja, det
var mig en dräpande qvick och munvig baddare: Hi,
hi, hi! Kuku, mina gökar!»
»Ja, qvickt och dräpande var det verkligen!»
attesterade borgmästaren, efter ett af sina
blixtsnabba muskelryck, som skulle föreställa
löje. Det blef nu hans tur att vinna de skrattandes
bifall.
»Ja, var det inte qvickt replikeradt?» sporde
Polle med strålande uppsyn, öfvertygad som han var,
att han åtminstone den gången berättat sin anekdot
fullständigt. »Kuku! Mina gökar! Alla qvicka karlars
skål! Borgmästaren och riddaren Mamertus Fyrsten
inbegripen! Förbaskadt rolig historia, och tjärnfärsk
se’n, den har du aldrig hört förut, liber Mamertus!»
»Tror knappast att jag hört den ännu», replikerade
borgmästaren under förnyad .munterhet hos omgifningen.
»Den der historien piggade upp er, tror jag»,
återtog Polle Hakonsson under ett triumferande
småleende. »Tja-tja! Så der var han alltid, den der
jägmästaren, qvick och dräpande! Hör på, Mamertus,
om du berättar den der anekdoten för andra, så var
så ärlig och tillägg att du har den från mig!»
»Och jag kan ändå aldrig berätta den så som du, kära
bror!» suckade spefågeln under listiga sidoblickar
till omgifningen.
»Nenej, men, ’svår är den konsten att berätta’,
säger Tegnér - fru Linn - Lönn – Lenngren, menar
jag. Kuku! Mina gökar! Nu tror jag vi dra vår lilla
spader, efter här ändå inte bestås några andra nyare
anekdoter i afton än mina. Håhå, låt gå! Det får du
ursäkta mig, broder Mamertus! Tja-tja!»
Dock, sedan läsaren nu gjort bekantskap med gökklubben
och anekdotvurmarne Mamertus och Polle, samt den
senares originella sätt att berätta sina historietter,
återvända vi till den bedröfvade Potentia i hennes
ensamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
