- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
287

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

287

uppgaf Edvin ett smärtsamt rop, som ovilkorligen
framtvingade ett eko hos den sympatetiska Potentia.

»Ingen ros utan törnen!" hördes en klämd och hväsande
stämma från gatan, i det en lång mager man aflägsnade
sig med hastiga steg, ängsligt synande doppskon
på sitt hopslagna paraply, hvilket han strax derpå
skyndade att uppspänna, för att derunder dölja sig.

Edvin Hakonsson, som vändt sig om, för att efterforska
hvem och hvad som tillfogat honom den obehagliga
känslan af ett törnesting midt under hans sällhetsrus,
gned sig på den kroppsdel, som mottagit anfallet och
med hvilken han lättast signalerade sitt förakt för
den förbigående, under det han med en ton af ytterlig
försmädlighet ropade efter paraplybäraren:

»Bakslug som vanligt, för feg att möta en ovän öga
mot öga, dölj dig under skalet, usla snigel!»

»Hvem var det?» frågade Potentia, som i sin
förlägenhet sjunkit ned på korgsoffan i lusthuset.

»Dm fästman, adjunkten Gypén!»

n Han/ Då ä’ vi båda förlorade!» utropade flickan
förskräckt.

»Jag borde ha sparkat honom i hufvudet, till tack för
hans uppmärksamhet mot mina halmgulgrårosenröda, men
han gled undan för fort, den hala ålmenniskan. Om jag
inte hade det så himmelsljuft bra här uppe i fönstret,
skulle jag ta fatt den ömkliga skolfuxen och vrida
hans långa näsa upp och ner.»

»Inte rår han för sin långa näsa», suckade Potentia
med en plötslig minförändring.

»Bort med konvexen, och hit med lönen för mitt
lidande, Potia lilla!»

Dock, lönen uteblef, ty trädgårdsgrinden öppnades
långsamt af Mamertus Fyrsten, som återvändt från
sällskapet Gökarne.

I samma sekund sjönk Edvin, likt »Samiel i
Friskytten», såsom han kallat det, med ett elastiskt
fall ned på gatan.

I-ltir det &å.i% iiiir en fästman är för

»Potentias fästman!» - Ja, hon hade verkligen haft en
sådan, men inte längre än i fyra dagar, och dessa hela
två åren före den scen i lusthuset vi nyss skildrat.

Förkrossad af de lögnfulla ryktena om Edvins
lättsinniga upsalalif, och dagligen »pressad
mellan sköldar», som det heter, af sin far och
hans skyddsling, skoladjunkten Anders Gypén, gaf
den arma flickan efter för den starka påtryckningen
och framklämde ett nästan ljudlöst ja åt den saligt
grinande pedagogen, som bar sin oförmodade lycka
med sådan resignation och ödmjukhet, att han först
på femte dagen efter förlofningen och endast några
timmar före det tillämnade förlofningskalaset blygsamt
anhöll om en kyss af sin fästmö såsom insegel på
hennes ömhet.

Potentia hade i sin förvirring visst aldrig tänkt på
att hon en gång skulle behöfva kyssa dessa tunna,
blekblå läppar, hvilka bildade liksom ett litet
tankstreck under den långa näsans utropstecken,
och hvilka så himmelsvidt skilde sig från de fylliga
körsbär hennes Edvin hade att bjuda på. Hon ryggade
tillbaka för fästmannens visserligen nedslagna,
men dock listigt plirande ögon, och hon tyckte sig
plötsligen skönja en glimt af den kalla och beräknande
matematikerns inre menniska.

Hon började i sin tur beräkna, att den, som så
länge dröjt med att utkräfva en fästmans naturliga
rättigheter, inte gerna kunde förtäras af någon
egentlig kärleksglöd, och hon jemförde ovilkorligen
barndomsvännens eldiga ömhet, hans frimodiga,
skämtsamma Öppenhet med denna slutna bok, hvars
pergamentspermar föreföllo henne lika kyliga som
stela.

»Hur går det med beviljandet af denna anhållan,
som min kärlek hade äran att framställa?»
sporde adjunkten, i det han vågade fästa sina små
pepparkaksbruna ögon under en stilla blinkning på
sin bleknande fästmö.

»Det går inte alls», pustade Potentia. »Jag känner
att vi omöjligen äro skapade för hvarandra. Vi måste
inställa festen i dag, och jag tar gerna hela felet
på mig.»

Med dessa ord rusade hon förbi den förbluffade
lärde raka vägen in till sin far, inför hvilken hon
i svindlande fart berättade om sin motvilja för
fästmannen och om den korg hon visserligen sent,
men inte för sent gifvit pappas gunstling.

»Hva - hva - hva -» stammade borgmästaren med
skälfvande läppar och med ett ljud, som liknade ett
aflägset doft hundskall.

Men Potentia inväntade icke fortsättningen, utan
rusade med blixtens fart ned i trädgården samt,
sedan hon yrvill och rådlös passerat några gångar,
tillbaka igen köksvägen upp till sin kammare, hvarest
hon påtog hatt och kappa i flygande och med vingade
ben löpte bort till gamla tant Elisabeth Funke,
som bodde några hundra alnar från flickans fädernehem.

Dock, medan hon utgöt sina tårar vid den vänliga
gummans bröst, ströfvade borgmästaren, följd af
adjunkten, trädgården rund, för att ertappa och till
sina sinnen återföra den halsstarriga.

»Stackars min flickunge», tröstade tanten. »Att
råka ut för två sådana envisa karlar som pappa och
Gypén! Illa var det att lofva, och ännu sämre att
bryta ett löfte, men att omintetgöra en dumhet är
dock vida bättre än att begå två. Ja, jag skulle gjort
som du, kära barn, hur mycket menniskorna än belackat
mig. Den, som lärt känna min gudson Edvin Hakonsson,
kan väl inte annat än fasa vid tanken att byta bort
honom mot Anders Gypén.»

»Gud välsigne tant för de trösteorden!» snyftade
Potentia.

»Jag fattar mycket väl», fortsatte gumman ifrigt, »att
du gick och förlofvade dig bara på grund af ryktena
om Edvins lättsinne. Men man förtalar bara den rara
gossen, det är jag säker på. Hör, ska du få höra hvad
han skrifver till sin gudmor, nu när man uppsnappat
alla hans bref till dig på ett så ovärdigt sätt,
att jag väl hade lust att väcka åtal mot far din,
så stadens borgmästare han är. En far har väl ändå
inte rätt att förhålla dottren hennes bref.»

»Har man förhållit mina bref?» utropade Potentia,
högeligen förvånad och förnärmad.

»Jo, så har man, min flicka, och nu har da förklaring
på Edvins långa tystnad. Men si här har jag brefvet,
skrifvet i hans vanliga uppsluppna ton:

»Genomrara gudmor Elisabeth!

Tack, du gudasända gumma, du trogna vakterska vid
vår olyckliga kärleks altarhärd, tack för dina
välsignade trösterader! Jag bjöd i glädjen öfver
dem ögonblickligen hela min nation på sexa, och vi
hurrade svensk lösen för gudmor Funke. Jag ritade af
din fryntliga bröstbild i naturlig storlek och satte
den på piedestalen, som i fonden af värdshuslokalen
uppbär Bellman. Du skymde hela qvällen undan den
odödlige skalden. Tid dina fötter brann en brylå,
symboliserande Potentias och min outsläckliga
kärlek. Jag lånade upp myrtnar från alla gamla
giftassjuka mamseller i lärdomsstaden, för att bilda
en grönskande lund kring altarlågan.

Man talar om mitt lättsinne. Nåväl, jag har sjungit
bort ett par tre, fyra, fem terminer, men i nästa
månad tar jag hofrätten med glans.

Man hviskar om min trolöshet mot min
barndomsflamma. Lögn, söta gudmor, komplicerad
lögn! Gemen, svartögd lögn!

Om jag kysst några värdshusflickor, så har det endast
varit af brist på min egen flickas närhet. Jag har
tänkt på henne vid åsynen af hvart enda par friska
qvinnoläppar, och jag har inte gjort större affär af
sjelfva kyssen, än då man i glada lag, i borgerliga
och hemtrefliga gillen löser sina panter. På samma
sätt kysser jag täcka barnungar hvarhelst jag kommer
öfver dem. Jag afgudar snygga, välsnutna barn, och när
jag får mina egna, tänker jag pussa dem regelmessigt
en hel timme om dagen.»

»Nå, de der raderna kunde jag då ha hoppat öfver»,
interfolierade tant Elisabeth, med en blick ofvan
glasögonen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free