- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
291

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växter, som lefva af rof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"Växter 9

jet är väl bekant, att flere växter lefva på bekostnad
af andra organismer, ur hvilka de hemta sin näring ’
färdigbildad, utan att, såsom andra växter, taga den
ur luften, som de uppsuga med sina blad, eller ur
vattnet, som de insuga genom rötterna. Svamparnas
talrika klass lefva sålunda på bekostnad af de
näringsämnen, som de finna färdigbildade uti lefvande
eller förmultnande organismer. Men bland de högre
växterna finnas äfven många, som lefva af andra
växters safter. Dessa växter äro snyltväxterna eller
parasiterna. Jordens varmare trakter äro temligen
rika på dem, men äfven i vårt kalla klimat saknas
de icke. Den i våra barrskogar växande, blekgula
tallörten (Mono-tropa HypopithysJ, den under de
första vårdagarna framkommande, smutsigt röda, nästan
genomskinliga fjällörten (Latfir&a squamaria), de
mycket sällsynta Orobanche-zx-terna, de Öfver humle,
nässlor, lin och klöfver krypande, tfådlika och
blekgula snårrefvorna (Cuscuta) samt några orchideer,
såsoni skogsfrun fEpipogiumj’, nästroten (Neottia
Ni-dus AvisJ och korallroten fCoral-lorhizaj äro alla
inhemska exempel på snyltväxter.

Det är dock icke vår mening att här skildra dessa
växter, som på ett mera fredligt sätt suga safterna
ur andra, utan vi skola fästa uppmärksamheten på
några märkvärdiga vanor hos andra växter, hvilka
bok-stafligen fånga och uppäta insekter.

År 1768 sände Ellis, en bekant engelsk botaniker,
till vår Linné en teckning af en ört, som han benämde

Fig. 1. Dionsea museipula eller Flugfångar en.

lefva af rof*

öfver bladskifvan utan att vidröra dem. Om detta
skett, sluta sig bladhälfterna hastigt tillhopa, och
genom de styfva borsten i bladkanten, hvilka nu korsa
hvarandra liksom fingrarna på ett par hopknäppta
händer, bildas nu en bur, hvarur djuret ej kan
undkomma. Djuren kramas ej till döds, men o m gifvas
af en vätska, som synes ega förmågan att ’upplösa dem.

En annan amerikansk botaniker Catiby hade 1868
fortsatt Curtis’ iakttagelser, och han bekräftade,
att den från bladen afsöndrade vätskan verkligen
eger förmåga att upplösa djurämnen. Han försökte
mata bladen med små bitar kött och fann, att de
fullständigt smältes och upp-sögos af bladet,
som derefter öppnade sig för att emottaga ett nytt
mål. Ost förmådde bladen ej smälta 5 de dogo af dålig
matsmältning, sedan de förut svartnat. Han beskrifver,
huru en skalbagge af de kraftigare arterna (CnrcuUoJ
blifvit innesluten i bladet och förgäfves sökte slippa
ut, tills den slutligen beslöt sig för att borra ett
hål på bladet för att sålunda återfå sin frihet. Då
nu bladet öppnades, befanns djuret om-gifvet af en
stor mängd af en vätska och var synbarligen mycket
uttröt-tadt af alla ansträngningar samt dog efter en
kort tid, sedan det ånyo blifvit inneslutet i bladet.

Denna märkvärdiga insektätare i växt verlden se vi
af vår afbildning (fig. 1). Dess vetenskapliga namn
är Dionoea muscipula och den tillhör växtfamiljen
droseraceos, hvaraf vi ega några representanter i
våra trenne arter Drosera. Den är inhemsk i norra
Amerika. Bladen ha

Dionsea, samt en beskrifning, som kom vår store
landsman att förklara, att, ehuru han sett och
undersökt ett ej ringa antal växter, hade han dock
aldrig funnit en så underbar företeelse. Denna
växt, skrifver Ellis, visar, att naturen haft några
särskilda afsigter i afseende på dess näring, i det
hon utbildat den öfre delen af växtens blad till en
fälla för djur. På bladets midt ligger lockbetet,
och olycklig den insekt, som blir ett offer. Bladet
betäckes af många, små röda körtlar, hvilka synas
afsöndra en söt vätska, som retar insekternas
aptit. Så snart dessa fina delar vidröras af djurens
ben, resa sig de med borst kantade blad-halfvorna
uppåt, innesluta insekten och krama den till döds. Och
för att djuret icke skall kunna undslippa, finnas
uti hvarje bladhalfva trenne små, upprätta borst,
som gifva djuret nådestöten. Så länge insekten finnes
inne-^ stängd, öppnas ej bladet.

Linné kunde icke förmå sig att tro, att växten
på detta sätt hemtade någon näring af de fångade
insekterna. Han såg i bladets rörelser endast
en ytterlig retlighet och han antog, att bladet
åter öppnade sig, då insekten upphörde att röra
sig. Linnés auktoritet tillät ingen kritik, och hans
mening afskrefs från bok till bok. Först 1834 hade
en botaniker, Curtis* som vistades i Nord-Carolina,
Dionseans hemland, anställt noggranna iakttagelser
öfver den underbara örten. Han fann, att de trenne,
på midten af hvarje bladhalfva förekommande borsten
äro de enda retliga delarna af bladet, och att de
äro så anordnade, att en insekt svårligen kan krypa

Fig. 2. Blad af Dioneea muscipala.

en alldeles egen form, och den egentliga bladskifvan
utgöres af tvenne halfcirkelformiga hälfter, förenade
genom bladets starka medelnerf. Dessa hälfters yttre
kant är temligen styf och försedd med 20 uppåt och
inåt riktade taggar. Bladens undre yta är grön och
glänsande. Den öfre ytan är röd och försedd med små
röda knaggligheter eller afsöndrancle körtlar. På
hvarje bladhälfts midt finnas trenne fina borst,
ställda såsom i hörnen af en triangel. Det har nu
visat sig, att om dessa hår vidröras, vare sig af
en insekt eller genom strykning med en hårpensel,
bladet sluter sig och öppnar sig först efter
24 timmar. Om deremot en fluga eller en köttbit
innestänges, förblifver bladet slutet under en vecka
eller längre. Derunder tryckas bladkanterna tätt
tillsammans, så att djuret pressas mot körtlarne,
hvilka nu afsöndra en vätska, som upplöser djuret. Den
bekante naturforskaren Charles Darwin, som på
senaste tiden egnat dessa märkvärdiga fenomen en
utförlig undersökning, har funnit den fullkomligaste
Öfverensstämmelse mellan denna matsmältningsprocess
och den, som försiggår i våra egna magar. Men ej nog
dermed, ty noggranna försök ha ådagalagt, att den
rörelse, genom hvilken bladen sluta sig tillsammans,
är af samma slag samt ledsagad af samma elektriska
fenomen som muskelrörelsen hos djuren.

Dionsea är ej den enda växt, som har dessa rofgiriga
vanor. Dess slägtingar, våra små Drosmz-arter
(daggört), som ymnigt växa i våra kärr och mossar
och som lätt igen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free