- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
307

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En god engel. Skiss af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En god engel.
Skiss af Marie Sophie Schwartz.

Det gamla herresätet Vestanborg hade sedan urminnes tider
tillhört den grefliga slägten G–, men i början af
detta århundrade öfvergått till öfverste Åkerstierna,
denne gifte sig med den sista ättlingen af familjen
G–, fröken Aurora.

Omgifven af alla de yttre fördelar, som kunna
tillfredsställa ett fåfängt och högmodigt
menniskosinne, tycktes öfversten vara lyckans
förklarade gunstling, då hon under en följd af år
lät endast glädjens sol lysa öfver hans lif. Han
hade två barn, en dotter vid namn Martha och sonen
Johan. De utgjorde hans högsta fröjd; men då Martha
uppnått aderton år upptäckte öfversten att hans enda
dotter älskade hans inspektors son, studenten Oscar
Falk. Följden af denna, för fadren högst förödmjukande
upptäckt var, att Martha genast skickades till en
slägting i England och att inspektoren afskedades.

Tre år derefter erhöll öfversten från England den
Jobsposten, att Martha gift sig med Oscar Falk. Han
hade nemligen lemnat studierna och begifvit sig till
London, der han tagit plats på kontor. Underrättelsen
om att öfverste Åkerstiernas dotter ingått äktenskap
med en kontorist träffade så hårdt den stolte mannen,
att han fick ett slaganfall. När han tillfrisknade
derifrån var hans första åtgärd att utesluta dottren
från all arfsrätt och förklara att hon var död för
honom. Dessa åtgärder ökade så den stackars modrens
sorg, att hon redan ett år derefter bäddades ned i
grafven. Några månader senare återförenade en ny
slagattack de båda makarna och öfversten sof den
eviga sömnen vid sin trogna Auroras sida.

Sonen Johan ärfde nu hela den stora förmögenheten,
och han ärfde äfven fadrens oförsonliga sinnelag
mot den felande Martha och hennes ofrälse man. Denna
oförsonlighet var så stor, att då Falk, som efter
att tio år hafva lefvat i England, tärd af en svår
bröstsjukdom med hustru och en son återkom till
Sverige och då skref till Johan och bad honom skänka
den döende sin förlåtelse, Johan uppsökte svågern
för att mot honom utslunga all sin vrede och allt
sitt djupa förakt. Johan förklarade till och med,
att om Martha och hennes son efter mannens död blefvo
försänkta i nöd och armod, ämnade han, Johan, ej ens
räcka ut sin hand för att bistå dem.

Detta uppträde påskyndade den stackars Falks
död. Han lemnade efter sig hustru och barn och en
lifförsäkring på 2000 kronor, som utgjordeo allt hvad
de efterlefvande egde.

En gammal vän till Åkerstiernska slägten underrättade
Johan om Marthas betryckta ställning och uppmanade
honom att bistå systern och den faderlöse systersonen,
men erhöll det svaret, att Johan Åkerstierna icke
ansåg sig hafva några ouppfyllda pligter till
bokhållaren Falks enka och son.

Några månader senare ingick Johan en äktenskaplig
förening med en mild, from och älskvärd högboren
flicka, som han älskade ända till afguderi. Med sin
ljufva och kärleksfulla Maria fick han en son och en
dotter. Sonen dog redan i späda åren och Signe blef
nu sin faders älskling.

Till sin karakter var Johan verksam och ärelysten,
och detta gjorde att han, trots all sin husliga
sällhet och sina rikedomar, med nit och förkärlek
hängaf sig åt sitt yrke såsom sjömilitär. Inom
svenska flottan var han också känd och berömd såsom
en duglig och insigtsfull officer och beordrades
ofta ut på långa expeditioner. Under det han var
aflägsnad från hemmet framlefde Maria i stillhet sina
dagar och egnade sig då uteslutande åt sitt barns
uppfostran. Det fanns likväl en mörk skugga i hennes
lif och det var mannens oförsonliga sinnesstämning
emot systern. Maria hade från det hon blef gift
beslutit att syskonen skulle försonas och att
arfsorättvisan mot Martha skulle godtgöras, och på
detta hade hon troget arbetat med alla kärlekens och
mildhetens vapen. Hon hade slutligen kommit så långt,
att Johan tillät henne inbjuda systersonen att på Vestanborg tillbringa
de tider han var ledig från Carlberg. Johan sjelf
sammanträffade likväl endast helt flygtigt med
Harald Falk, emedan han merendels var antingen i
någon tjenstgöring eller ute på någon expedition då
ynglingen uppehöll sig i morbrodrens hus.

Nu hände, hvad som ofta händt här i lifvet, att
slägtvänskapen mellan de båda unga under den dagliga
sammanvaron råkade att förvandlas till en varm och
ren ungdomskärlek. Maria såg detta och hon drömde
dervid mången skön dröm om innerlig och uppriktig
försoning syskonen emellan; en försoning, som, genom
barnens förening, kunde blifva varaktig och jemna alla
begångna orättvisor, utan att Johan dervid behöfde
förödmjuka sig. Att Johan skulle kunna vilja sätta
sig emot att Harald och Signe knöto det äkta bandet,
förutsatte ej Maria. Hon litade på sitt välde öfver
mannens bättre känslor och hon trodde och hoppades
tillitsfullt på förverkligandet af sin vackra dröm.

*



På Vestanborg, vid ett af Signes kabinettsfönster,
stodo de båda kusinerna en vacker sommarafton. De
skådade ut öfver fjärdens spegelklara vatten, under
det att hon lutade sitt guldlockiga hufvud mot hans
bröst. Harald vände blicken från taflan utanför och
såg kärleksfullt ned på sin väna mö, sägande:

»Kommer nu oväder eller solljus, storm eller lugn,
så är du min.»

»Ja, din i alla skiften», hviskade hon.

»Och du skall ju, min ljufva flicka, alltid hålla
din tro till mig?»

»Det skall jag!»

»Haf tack.» Han tryckte sina läppar mot hennes och
tillade derefter: »I detta nu är jag så lycklig,
att jag ej fattar huru sorg eller smärta skulle förmå
hemsöka mitt hjerta. Du är min, och hvem skulle väl
kunna rycka dig ifrån mig?»

»Jag», svarade en kall röst bakom dem.

De vände sig hastigt inåt rummet. Midt på golfvet
stod Johan, klädd i flottans uniform. Han hade helt
oförväntadt kommit hem från Carlskrona.

»När blef det brukligt att en väl uppfostrad flicka
skänkte bort sitt hjerta innan hon visste att handen
fick följa med?» frågade Johan.

»Min far, låt mig först helsa på dig», sade Signe
och sprang leende fram till fadren, som aldrig förr
nekat att uppfylla någon af hennes önskningar, ehuru
han ofta, att börja med, visat sig obenägen dertill;
men då hon nu ville kasta sig i hans armar, sköt han
henne omildt ifrån sig, med de orden:

»Jag vill hafva svar på min fråga.»

»Ack, pappa lilla», svarade Signe, »det der bruket
uppkom när den väl uppfostrade flickan upptäckte att
hon hade ett hjerta att gifva bort, och då måste ju
handen följa med.»

»Du misstager dig. Öfver ditt hjerta kan jag icke
befalla; men din hand skänker jag aldrig till Oscar
Falks son, min systers....»

»Herr kommendörkapten, jag ber, ej ett enda ord mera
om min stackars far», inföll Harald allvarligt. »Må de
misstag han begått hvila med honom i hans graf. Jag
vill ej göra mig skyldig till samma fel. Förr än
Signes fader gifver mig henne till maka skall jag
aldrig tänka på vår förening. Jag har tidigt lärt,
att föräldrars välsignelse bygga barnens lycka;
utan den – finnes ej någon frid.»

»Min välsignelse till er förening med min dotter får
ni aldrig!»

»Pappa», utropade Signe med ångest, »du kan ej vara
så hård!»

»Kan jag icke?» sporde Johan, fattande om dottrens
armar och tillade med vrede: »Jag kan det och mycket
mera,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free