Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En god engel. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut från sid. 309.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Uttala dem du, jag är icke rädd», sade Martha
utmanande.
»Nå väl, efter du så vill, skall jag upplysa dig
om att jag allt sedan du anlände hit genomskådat
dig. Den kärlekskomedi här spelats har haft till
underlag en intrig, som du uppgjort för att åt din
son förvärfva min förmögenhet. Du är den, som går
segrande ur vår gamla strid och som kan le åt min
lättrogenhet och svaghet, under det jag får äran af
att anslå ett anständigt underhåll åt min måg! Medgif
att du anser dig hafva tagit en lysande hämd, då du
fått din tiggare till son...»
»Icke ett ord mera, Johan, om min frid är dig det
minsta kär», utropade Maria och sprang fram till
mannen.
Harald och Signe stodo på tröskeln. Martha gick
emot sonen.
»Har du hört hans ord? Nå väl, jag sade dig ju,
då du underrättade mig om ditt dåraktiga giftermål,
att du skulle få ångra det och att den dag skulle
komma, då han skulle kalla dig en tiggare. Du har
varit gift i fyra dagar och min spådom har redan gått
i fullbordan!»
Harald förblef orörlig. Martha fattade då tag i hans
arm och tillade med ökad häftighet:
»Är du verkligen barn af mitt kött och blod, och kan
förblifva stum då man angriper din ära? Jag skall
ej kännas vid min son, om han fortfarande kan äta
den mans bröd, hvilken förolämpat honom så, som du
nu blifvit förolämpad. Vill du fortfarande vara ett
nådehjon, så är du intet för mig!»
»Moder!» var allt hvad Harald sade, derpå störtade
han ur rummet. Signe ville följa honom, men Martha
höll henne tillbaka, sägande:
»Stanna! Du är den som dragit honom ned i all
denna förnedring, lemna honom då åtminstone i fred
att allena mäta hela olyckan af att vara Johan
Åkerstiernas måg. Åsynen af dig skall endast visa
honom ohjelpligheten i hans öde.»
»Ohjelpligheten häraf kan afhjelpas genom en
äktenskapsskilnad», sade Johan. »Gå och underrätta
din son derom!»
»Döda mig hellre än att säga honom detta», utropade
Signe med ångestfull röst och under det att tårarna
sköljde hennes kinder. Den uppretade qvinnan såg på
henne, och i detsamma trängde sig minnet af hennes
ungdomskärlek med alla dess sorger på henne och kom
en öm sträng i detta förbittrade hjerta att ljuda,
»Arma barn!» mumlade Martha och skyndade ur rummet.
*
Nattens stillhet efterträdde dagens oro. Signe satt
vid kabinettsfönstret och blickade helt bekymrad ut
öfver det stora vattnet, som låg utbredt för hennes
blickar.
Hon väntade med beklämdt hjerta på sin make. Hvar
uppehöll han sig så länge? Signe hade ej återsett
honom sedan han störtade ut ur salongen.
»Skall han komma åter?» frågade Signe med ångest
och tryckte händerna emot hjertat. »Han skall komma»,
svarade hoppet och hon höjde då blicken mot himlen.
Under det fruktan och hopp aflöste hvarandra i
Signes själ, framskred natten allt mer och mer,
utan att Harald syntes till. Klockan slog två på
morgonen och strax derefter öppnades kabinettsdörren
helt försigtigt.
»Harald!» utropade Signe med lidelsefull ömhet och
kastade sig i hans armar.
»Min älskade, min dyrkade maka», hviskade Harald
med skälfvande röst. »Hvad denna stund är ljuf och
ändå bitter», tillade han sorgset, i det han förde
henne med sig till soffan och satte sig vid hennes
sida. Timme efter timme förflöt under det de sutto
så, och han hade talat mycket, både kärleksfullt och
allvarligt, till dess arbetsklockan, som kallade
dagakarlen till sina göromål, väckte Harald till
besinning af att natten var tilländalupen och att
dagens värf började. Han reste sig upp, tog Signe
vid handen och gick fram till fönstret. De stodo nu
på samma plats der de stått, då han ej kunde fatta
huru sorg och smärta skulle förmå hitta vägen till
hans hjerta. Nu förstod han det fullkomligt.
Signe lutade sig till hans bröst och gret. Han
hade gifvit henne del af det beslut han fattat,
och hon gret deröfver, utan att kunna bedja honom
afstå derifrån.
»Gråt ej, Signe», sade Harald ömt, »utan var modig. Du
inser ju sjelf, min älskade, att vi måste skiljas. Du
vill ju ej att jag stannar här, och du får ej följa
mig nu, då jag går ut för att kämpa för vår framtida
lycka. Några få år, och jag är åter här, och, om Gud
välsignar mitt arbete, såsom en ekonomiskt oberoende
man, som förer sin maka till den egna, sjelfskapade
härden, der vi sedan i kärlek och frid skola framlefva
våra dagar. Nu går min väg till England och sedan ut i
den vida verlden att der förvärfva hvad som nu skiljer
oss åt. Hoppas, tro och bed, min ljufva älskling! Den
allgode skall återförena oss, var viss derpå!»
Han höljde Signes tårdränkta ansigte med kyssar;
hon lindade sina armar om hans hals liksom hon
aldrig velat släppa honom, och likväl, när Maria
litet längre fram på dagen kom in till sin dotter,
fann hon henne allena, sittande vid fönstret med
ansigtet gömdt i händerna.
»Signe», hviskade modren och lade sin hand på det
nedböjda hufvudet, som långsamt höjdes. Signe häftade
på den hulda tröstarinnan af alla hennes sorger en
hopplös blick och sade:
»Han har rest, rest långt, långt bort!»
*
Det första, som mötte Marthas blickar då hon vaknade
den omnämda morgonen, var ett på nattduksbordet
liggande bref från sonen. Åsynen deraf gjorde ett
pinsamt intryck på henne, ty hon insåg att det ej
kunde vara något godt budskap, som på detta sätt
meddelades henne. Hennes hand darrade då hon öppnade
brefvet, hvars innehåll var följande:
»Moder! Din son blir aldrig ett nådehjon i någon mans
hus. Han lemnar dig derför och jemte dig allt hvad han
på denna jord håller kärast, maka och fosterjord. Jag
går ut i främmande land för att genom mitt arbete
förvärfva mig oberoende. Måtte den Högste välsigna
mina sträfvanden; men skulle han annorlunda besluta
och jag aldrig mera återvända, ber jag dig minnas
dessa mina ord: ’att den, som mycket brutit, måste
mycket förlåta’. Kan du icke det senare, moder, så
höj ej blicken till himlen och bed ej heller någon
bön för ditt barn, ty endast den, hvars hjerta är
uppfyldt af kärlek och försonlighet, kan hoppas på
bönhörelse. Gud beskydde dig, min moder, och må Han
gifva dig kraft att glömma och förlåta, detta beder
din son
Harald.»
Det är ett ganska hårdt straff för en felande
menniska, att af sitt eget barn erinras om de synder
hon låtit komma sig till last. Martha kände djupt
sanningen häraf. För första gången framstod för henne
hela sjelfviskheten i hennes förflutna lif och hon
kände nu tyngden af att hafva gjort sina föräldrar all
den sorg hon neddragit öfver dem; men icke nog härmed,
hon liksom tvangs att inför sig sjelf erkänna att det
var hon, hon ensam, som genom sin hätskhet drifvit det
derhän, att sonen jagades ur det Eden, som var hans,
och ut i verlden för att brottas med faror och döden.
O, att hon i detta nu med sitt lif kunnat återkalla
gårdagens uppträde! O, att hon kunnat göra sin själ
skuldfri! Huru glad skulle hon ej då lemnat denna
jord, der hennes lefnad utmärkt sig för skoningslöshet
emot andra och en ofta alltför uteslutande hänsyn
till sig sjelf.
*
Äfven Johan helsades samma morgon af ett bref från
Harald. Det lydde:
»Fader! Detta namn eger jag rätt att gifva Signes
fader, och huru bittra än de känslor må vara,
som trädt oss emellan, skola de likväl icke förmå
mig att afstå från denna rättighet. Nu, då jag
för långa år bjuder farväl åt allt hvad jag här i
lifvet eger kärt, är det min enda tröst, att Signe
tillhör mig. För denna lycka står jag alltid i skuld
hos hennes far. Hvarthän än händelserna kasta mig,
skall jag städse minnas detta, men just emedan hennes
egande är min högsta jordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0317.html
