Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En god engel. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut från sid. 309.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lycka, får ej minsta tvifvel om renheten och
oegennyttan af de motiver, som ledt mig då jag valde
henne till min lefnads följeslagerska, finnas, och
derför beger jag mig bort till främmande land för
att visa det min kärlek är nog djup och allvarlig,
att kunna gifva mig kraft att med arbete förvärfva
hvad jag i min yrsel glömde att jag saknade. När
jag genom mig sjelf vunnit tillräckligt för att
vara fullt oberoende af Signes faders rikedomar, då
återkommer jag. Till dess, ett långt farväl! Tag vård
om henne, jag lemnar qvar! Gud vake öfver eder alla!
Sonen
Harald.»
*
År hafva förrunnit. I vårskrud stod jorden. Maj var
kommen med sippor i håret och leende sol.
Det var morgon och helt tidigt. Signe befann sig i
det för henne kära kabinettet, som, sedan vi voro
der sist, undergått några små förändringar. Der stod
ett vackert, konstnärligt arbetadt skrifbord och
öfver detta hängde en tafla, föreställande en stor
ångare. Båda dessa saker voro gåfvor från Harald,
dem han tillsändt henne då han erhöll befälet öfver
det stora ångskeppet, som taflan föreställde. Dessutom
stod på divansbordet en stor jordglob och vid dess fot
låg en nyligen utkommen bok, en resebeskrifning öfver
olika verldsdelar. Den tycktes hafva varit flitigt
läst. Nu låg den likväl hopslagen och Signe stod med
ena handen på globen och höll i den andra Haralds
sista bref. Detta bref var redan flere veckor gammalt
och läst och omläst; men det oaktadt hade hon stigit
tidigt upp ofvannämda morgon, för att åter gå igenom
brefvet och på globen taga reda på de ställen Harald
uppgifvit att han skulle besöka. Det hade under de
år som förgått varit Signes största glädje och tröst
att sålunda i tankarne följa honom. Under det hennes
ögon uppsökte och fingrarna utpekade de platser hennes
älskling färdades till och uppehöll sig på, föreföll
det henne, som om hon var honom närmare. Äfven denna
morgon hade hon sålunda i inbillningen rest med sitt
hjertas vän och funnit sig lugnad deraf. Slutligen
vände hon sig från globen och till taflan, som
föreställde Mary Grace. Hon betraktade ångaren länge
och vände sedan på brefvet och läste åter den af
henne så oräkneliga gånger lästa strofen, som lydde:
"Om jag lyckligt och väl återvänder från denna resa,
anser jag mig hafva ernått mitt mål och kan då vända
tillbaka till mitt hjertas korade maka. Då, älskade,
förer jag dig i triumf från din faders stolta borg
till vår egen anspråkslösa härd, och der skola vi
sedan njuta en oblandad sällhet. Välsmakande är den
frukt arbetet inbringat, och säll den man, som med
sin lilla hustru står på oberoendets botten. Jag
tror fast och orubbligt på att den allgode Guden
skall återförena oss.» – Det låg hopp och tro på
framtiden i dessa rader; der låg äfven utsigten
till ett snart återseende, och ändå hade Signe
de sista veckorna varit så orolig. Hon visste att
hon icke kunde vänta bref ännu från honom; men det
oaktadt oroades och plågades hennes hjerta af det
der lilla ordet »om». Denna morgon hade fruktan och
hopp lifligare än någonsin vexlat i hennes själ och
farhågorna hade så gerna velat nedtysta hoppet.
»Om allt går lyckligt», upprepade hon nästan sorgsen,
i det hon vek samman brefvet och vände sig emot den
i detsamma inträdande modren.
Maria berättade en glad dröm, som hon haft om Haralds
återkomst, och talade så uppmuntrande, att Signes
sorgbundenhet skingrades för de leende förhoppningar
Marias tal framkallade.
*
På förmiddagen anlände posten med ut- och inländska
tidningar. Familjen befann sig då i biblioteket
och Signe bemäktigade sig genast de engelska. Efter
att en stund hafva ögnat i en af dem reste hon sig
hastigt upp, blek som döden, och med stirrande blick
sträckte hon armarne mot höjden och föll derefter
sanslös till golfvet.
Johan och Maria störtade fram; den förre lyfte upp
och lade henne på soffan, och den senare gjorde allt
för att återkalla henne till lifvet, hviskande med
ångestfull röst:
»O Gud, varkunna dig öfver oss!»
Några timmar längre fram på dagen låg Signe i sin
snöhvita bädd försänkt i häftig yrsel och svår feber.
Johan satt i rummet utanför och blickade oafvändt på
den olycksaliga tidningen, der följande hemska notis
stod: »Mary Grace har gått förlorad, utan att någon
eller något blifvit räddadt.»
Den stolte mannen kände att Guds hand straffande
träffat honom. Det mångåriga bemödande hans
kärleksfulla och milda hustru haft att böja hans
högmod, var ett verk, som den Högste genom detta slag
fullbordade. Johan var förkrossad. Icke nog med att
Harald, den redlige, rättänkande Harald slumrade i
den våta grafven, utan Johans enda, älskade barn hade
blifvit fördt till grafvens rand.
»Utgången af sjukdomen blir oviss», hade läkaren sagt.
Hvem var upphofvet till allt detta elände? Hvem hade
neddragit all denna sorg öfver sitt eget hufvud? Jo,
han sjelf! Det var en fruktansvärd sanning, som han
icke kunde undfly.
Dagar och veckor blefvo lagda till hvarandra,
och ännu varade ovissheten om Signe skulle lefva
eller dö. Yrseln fortfor alltjemt. Marias krafter
började blifva uttömda af nattvak och själsångest,
och ändå var det hon, som med sina ömma trösteord
sökte lugna och uppehålla sin förtviflade make. En
dag, då Maria satt i sjukrummet och kände att hon ej
längre skulle förmå vaka öfver dottren, inträdde en
blek och svartklädd qvinna och sade med djupt allvar:
»Gå och sök hemta krafter. Du måste skona dig och
lefva för att trösta honom. Jag har ingen att lefva
för, jag har endast en pligt ouppfylld, att vårda
min sons enka. När den är uppfylld, skall jag bort
och dö af mina samvetsqval. Gud har nu straffat mig,
jag vet nu hur mycket jag brutit. Låt mig derför
stanna här och gråta och bedja vid hennes plågoläger.»
Den starka Martha intog Marias plats såsom Signes
vårdarinna. Detta skedde också i rätta stunden; ty
dagen derefter var Maria så svag att hon måste intaga
sängen, och det såg verkligen ut som äfven hon skulle
insjukna; men efter några dagar var hon så återställd
att hon kunde hvila, klädd på kabinettssoffan,
utanför Signes sjukrum.
*
Sommaren stod i all sin fägring, och ännu låg Signe
utan medvetande och utan att läkarne egde något hopp
om hennes vederfående. Hennes tillstånd försatte
dem nära i förtviflan. De hade förklarat att hennes
krafter voro så uttömda, att de egde nästan intet
hopp om hennes vederfående. De hade nu gjort ett
sista försök att genom ett starkt sömnmedel skaffa
henne ro. Nu låg Signe också helt stilla, liksom
i en dvala, och vid hennes sida satt Martha och
blickade oroligt på det aftärda ansigtet. Hon bad i
sitt hjertas djup en bön till Gud, att Han i sin nåd
ville skona brorsdottrens lif och skänka henne åter
till den förkrossade fadren.
Det led mot aftonen. Spegelklar låg fjärden. Vinden
slumrade så stilla i blommornas sköte, och in genom de
öppna fönstren strömmade dofter af ros och reseda. Det
var en afton af ljuflig frid. Hela naturen tycktes
försänkt i bön.
Inom murarne på Vestanborg rådde ej frid, utan der
klappade de oroliga invånarnes hjertan af bäfvan och
ångest öfver hvad den kommande stunden skulle föra
i sitt sköte.
På kabinettssoffan låg Maria. Stilla sorg och
undergifvenhet hvilade öfver hennes blida drag. Vid
hennes sida satt Johan med ansigtet gömdt vid hennes
trogna bröst. De voro orörliga och tysta. Läkarne
hade sagt, att lif och död berodde på denna sömn,
och de båda föräldrarne vågade knappast andas för
att ej störa den.
Plötsligt afbröts tystnaden af snabba, manliga steg i
salongen. Kabinettsdörren öppnades hastigt. Johan for
upp, Maria blickade förskräckt på den oförsigtige. På
tröskeln stod en ung, blek man. En sekund lät han sina
ögon hvila på dem, derpå skyndade han, utan att säga
ett ord, in i sjukrummet. I detsamma utropade en svag,
men glad stämma namnet: »Harald!»
»Glädjen skall döda henne», utbrast Johan och ville
rusa in, men Maria höll honom tillbaka, sägande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0318.html
