Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
»Hon kommer Me ut, för jag har nyckeln till dörrarna,
och inte lär hon väl hoppa genom fönstret rakt i
famnen på två så belefvade fruntimmerskarlar som
herrarne.»
Borgmästaren och hans tillämnade måg gingo svarslösa
af och an med häftiga steg utanför fönstret, den
senare klippande med de långa fingrarna i luften,
som då man griper efter någonting att fatta tag i.
»Kunde man inte på något sätt ömsesidigt sansa sig och
dagtinga? Ett uppskof lugnar ofta upprörda sinnen»,
predikade pedagogen.
»Jo, medan ni öfvertänka fredsvilkoren, så ska jag ta
fram en bundsförvandt», svarade tant Elisabeth, i det
hon hastigt lemnade fönstret, hvilket hon försigtigt
drog igen efter sig. Efter några sekunder återvände
hon med ett rosenfärgadt dokumentpaket i handen,
försedt med tre stora svarta sigiller.
»Känner du igen det här paketet, Mamertus?» sporde
gumman triumferande. »Du bad mig sjelf ta ett
rosenfärgadt konvolut, så föll det lättare i ögat,
Det är testamentet, som gör din dotter till min
universalarfvinge. Du har sjelf satt upp det i laga
form, och då jag inte har några slägtingar, förfogar
jag öfver mina styffar som mig lyster. Så hör då nu
min allrasista vilja: Om du inte skickar återbud om
för-lofningskalaset och lemnar ditt stackars barn i
fred och ro hos mig några dar, tills värsta stormen
gått Öfver, så rifver jag - vid den lefvande Guden! -
genast sönder det här testamentet och skrifver ett
annat, hvaruti jag ger halfva min förmögenhet till min
gudson Edvin Hakonsson och andra hälften till stadens
fattiga. Detta är min allra sista vilja; gör nu sjelf
i din tur hvad du vill och lyster. Adjö och må väl,
herrar fredstörare!»
Med dessa afskedsord smällde gumman häftigt igen
fönsterrutan, visade ännu en. gång det vigtiga
dokumentet, och försvann derefter med sin darrande
skyddsling i ett inre rum.
Mamertus Fyrsten och Anders Gypén stodo en, stund
alldeles förstummade. Sedan de något hemtat sig,
började adjunkten uppslaget till ett samtal, som en
lång stund fördes hviskande:
»Hvad är under så fatta omständigheter att iakttaga,
ärade svärfar?»
»Att se tiden an, min kära måg. Gumman har en tät
förmögenhet, och illa vore det i sanning att kasta den
till spillo åt en vildbasare och åt stadens uslingar,
som nog kosta samhället vackert ändå.»
»Mycket, riktig t! Men hvad skall folket säga om det
inställda förlofningskalaset?»
»Instäldt är derför ej omintetgjordt. Under uttrycket
’vigtiga skäl’ kan man inrymma ett stort fält for
gissningar. Bror Gypén fortsätter naturligtvis
sina dagliga besök i huset, så anar ingen rätta
sammanhanget. Den som vinner tid, vinner allt. Vi ha
kanske varit litet för häftiga i vårt uppträdande här
på stället, men så har du återigen som fästman varit
alldeles för lugn och blygsam. Vid flickans första ja
skulle du också ha tagit förlofningskyssen. Så gick
det till i min ungdom, men herrar matematici måste
ha fiskblod i sina ådror.»
»Inte just det», gentog skolkarlen med ett listigt
flin, »men jag trodde att man lättast tar en
otillgänglig fästning med försigtiga approcher.»
»Emellertid måste jag nu hem i flygande och skrifva
återbuden. Men all maten och vinerna sedan! Ja,
alla festligheter äro och bli en riktig galenskap.»
»Kunde inte svärfar sälja maten till värden på
stadshotellet, som ska ha bröllop för sjökapten Flor
man i morgon?»
»Det kunde jag verkligen göra! Anders, ditt hufvud
förnekar sig aldrig!» jublade ekonomen.
»Och vinerna bli väl inte surare, om de ligga en tid
i svärfars goda källare?»
Borgmästaren kände sig liksom litet stucken af ordet
»surare», men han tröstade sig med att den hygglige
magen omöjligen kunde mena något surt i ett ögonblick
af så söt harmoni mellan de båda besegrade.
Under något ömsesidigt mummel om »gamla flickor, som
ä’ värre att tas med än hin ondes mormor», lemnade de
båda herrarne den hermetiskt tillslutna jungfruburen,
medan »gamla
flickan» Elisabeth, dold af blomstergrupperna i sitt
salsfönster, med innerlig fröjd åskådade fiendens
snöpliga reträtt.
»Så tukta ett par raska, ärbara flickor skapelsens
tyranniska herrar!» utropade gumman triumferande,
då de af-troppande igenläst gårdsporten efter sig.
»Se så, lilla Potia», såsom Edvin brukar kalla dig,
»bort med konvexen», för att fortsätta med hans
skämt. »Nu ska vi vara glada, ty nu dröjer du under
mina gamla hönsvingar, du förskrämda kyckling. Pappas
vreäe" lägger sig snart, som du vet, och han lär inte
vilja att jag rifver sönder testamentet. Hvad den
saken beträffar, så skrifver jag väl ändå ett nytt,
hvaruti jag halfverar allt mitt fasta och lösa mellan
dig och Edvin. På så sätt tvingar jag väl far din
till slut att bli litet medgörlig.»
»Ack, jag har aldrig tänkt på eller vetat af något
testamente, älskade tant, och ingenting hvarken ’löst
eller fast’ ska nånsin kunna ersätta mig förlusten
af min andra mor.»
Den unga flickan, som behöfde någon afledare för sitt
öfverfulla hjerta, slog med hänförelse sina vackra
armar kring tantens hals och tryckte en öm kyss på
hennes läppar.
»Så ska det heta, och så ska man pussas, när man
håller af sina gamla kristendomssystrar», skämtade
den gamla, »Men nu efter den själaspisen ska jag se
till hvad vi ha för vårt kroppsliga uppehälle. När
mina båda pigor ä’ borta, är jag gudskelof matmor i
mitt eget hus.»
Och var nu detta - ärade läsare och intagande
läsarinnor - den korta historien om Potentias korta
förlofning.
9. H?]?Isa ej cla-gen, förrän solen gått ned.
Om det inte vore en så högst opassande bild, skulle
vi likna en författares fantasi vid en hundegare
och hans berättelse vid en hund. som visserligen
troget följer sin herre på marschen framåt, men hvars
kretslöpningar, snedsprång och tusen krumbugter än
fram och än tillbaka äro nästan alldeles omöjliga
att förutsäga eller att någonsin beräkna.
Huru har inte vår berättelse lupit utan ringaste
aktning för kronologiens råmärken än hit än dit, medan
vi för läsaren sökt presentera våra hufvudfigurer,
och huru stå vi inte nu handfallna, när vi skola
återtaga tråden från första ränningen eller det så
kallade första kapitlet. ^
Vår berättelses yrvilla hund har sprungit tillbaka
till Edvins och Potentias barndom, ja ända till
gubbarna feyrstens och Hakonssons ungdom och
studentår, vidare in på Gölarnes klubb, för att inte
tala om besöket hos gumman Funke; och ändå har det
gått framåt för honom - hunden - berättelsen.
Vi sade ju att det var en »opassande» bild; vi göra
oss alltså af med den så fort som möjligt.
Vi återgå till vår Potentia sådan hon uppenbarade
sig för oss i det första kapitlet, då och då hemligt
nickande åt den hemliga älskaren bakom hölasset.
Adjunkten Gypéns alla försök att återknyta det
sönderslitna bandet hade misslyckats. Matematikern och
borgmästaren sjöngo sina raseri-duetter tillsammans
utan åhörare, ty så fort det förnyade frieriet kom
på tapeten rusade Potentia sin väg bort till tant
Elisabeth, innan någon af sängarne hann förhindra
hennes flykt. Borgmästaren insåg slutligen att hvarken
lock eller pock hjelpte med den halsstarriga tärnan,
men till hämd svor han i stället att hindra alla
möten med hennes älskling, och på detta sätt omsider
förjaga »skampålriddarens» bild ur hennes själ.
Stackars Mamertus! Hur illa hade du icke studerat
qvinnohjertat!
Vi behöfva väl knappast omtala att Gypén var en
pålitlig spion på de unga tu, och att f. d. fästmannen
så fort sig göra lät inrapporterade det »allmänna
moralen och sedlighetskänslan sårande» mötet i
lusthuset, såsom adjunkten kallade det.
»Jag hörde sjelfva smällen af kyssen,( ärade farbror,
s| tyst smög jag mig fram, men min paraplydoppsko
var också nära att afbrytas vid den manliga
bestraffningsstöt, jag gaf den oförskämde.»
»I bröstet?» sporde Mamertus, som trots sin vrede
inte kunde bortlägga sin böjelse för satir, så mycket
mer som Anders Gypén inte egentligen gjort sig känd
som slagskämpe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
