Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. IV. Den lille trumslagaren. C. J. Bergman - Insekternas förvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Efter slutad bibel- och psalmläsning intogo de
den enkla, men landtligt läckra frukosten. Medan
gumman under måltiden sprang i sina bestyr ut och in,
begagnade Janne tillfället, öppnade kistan och nedlade
der ett paket, som han vid ankomsten haft gömdt i sin
dammrock, och som innehöll hvarjehanda smått och godt,
nyttigt och rart.
Åfskedsstunden var snart inne, och gäst gif
vareskjutsen körde in på gården,
^Kanske får jag aldrig mer återse dig, moder!» sade
han, »Men kom ihåg, att om du någonsin i råd eller
dåd behöfver en hjelp, så skall det bli för mig en
riktig fröjd, att få visa, hur högt jag värderar
dig. Här är min adress, och här har du min hustrus,
mitt eget och min lilla dotters porträtter. Kan du
gissa, hvad barnet heter? Hon heter som du, som hennes
fars fostermor! När vi sist skildes, då gret både du
och jag. Nu skiljas vi åt med glädje, och med glädje
skola vi ofta mötas i våra tankar och böner!»
Gumman fattade med sina båda händer om hans hand, och
höll den länge så, medan hennes ögon hvilade på honom.
"Tack!» h viskade hon, »att du kom med glädje till
den gamlas tjäll. Jag har i går och i dag varit så
lycklig, att jag här på jorden ej kan vänta mig någon
större lycka. Enkan fick igen en son, af hvilken hon
ansåg sig förgäten – och nu, när helst Gud behagar
kalla mig, låter han mig fara i frid!»
Samma år på hösten dog Gertrud. Om Janne lefver eller
är död, veta vi icke. Men det veta vi. att om han -
som i början af vår berättelse endast var en fattig
gosse ur deri stora hopen och en af de »gemene» -»
om han sedan i allt öfrigt ådagalagt samma hjertelag,
som han visade mot sin gamla fostermoder; så är han
värd att räknas bland de höge och sällsynte, bland
de väl borne i landet - såsom det heter i ordagrann
öfversättning af ett par välbekanta, uttrycksfulla
latinska och franska ord. *)
*) Bene iiatus. Bien ne.
O. J. Bergman.
"å bort, fula insekt, du barn af jordens smuts.» -
Dessa ord, som af fabeldiktaren läggas i lejonets
mun, innefatta de gamles åsigt om insekternas
tillkomst. För alla småkryp, som voro svåra att
noggrannare iakttaga, fann man beqvämare att antaga
sjelfdaningen. Men man nöjde sig ej länge med så enkla
och allmänna lösningar. Tack vare de omsorgsfullaste
studier och det seder= mera uppfunna mikroskopet,
har man småningom blifvit bekant med deri ofantliga
verld af varelser, som rymmes inom insekternas klass,
och lärt sig beundra deras instinkter, vanor och
lefnadssätt
Men hvad som ej ens undföll forntidens ytliga
betraktare voro de underbara förvandlingar som
insekten undergår. Redan egypter och greker kände
fjärilens, skalbaggens m. fl. insekters förvandlingar
innan de uppnådde sin rätta, fullkomliga gestalt, och
deras vise och skalder sågo i dessa s. k. metamorfoser
från larv till puppa o. s. v. en bild af menniskans
lif, hennes död och uppståndelse.
Under dessa lysande jemförelser dolde sig likväl en
grof villfarelse. Man trodde på en fullständig och
ögonblicklig förvandling i mytologisk mening, såsom
då Acteon af den vredgade Diana förvandlades till en
hjort, eller då lo af Ju-piters förolämpade gemål
förvandlades till en skön hvit ko. Senare tiders
iakttagelser hafva nemligen ådagalagt att en enda
individualitet bibehåller sig under de olika formerna
och att man genom en tålig undersökning kan följa
förloppet vid öfvergången från en form till en annan.
Ingen olikhet kan dock vara fullständigare
än den emellan larven och den fullbildade
insekten. Född under en form, dör han i en annan,
den inre byggnaden, lefnadssättet, allt undergår en
fullständig omdaning. Den fula larfven förvandlar sig
till en fjäril, buren på vingar som skimra af azur
och guld. Och om man sätter denna fjäril på blad af
samma slag som han i sina unga dagar brukade glupskt
förtära, så skall han dö af hunger, ty alltsedan
han pryddes med sina lysande vingar behöfver han
en mildare föda - då lefver han icke .af annat än
blommornas nektar.
Så antager äfven dagsländan andra seder, då hon visar
sig i sin sista drägt. Hon har tillbragt längsta delen
af sitt lif under vattnet såsom en ful larv, höljd i
smuts och dy; men när hennes tid är kommen sträfvar
hon att komma upp i luften. Efter att ha klättrat
upp på något grässtrå af lägger hon helt ledigt den
gamla dykarekostymen och utvecklar de långa tunna
gaz-vingarna, som spela i alla regnbågens färger och
lätt bära henne upp i luften. Förvandlingen är så
fullständig och de nya behofven så befallande, att
om man ville qvarhålla insekten en enda minut till i
hans gamla element, skulle han omkomma deri. Hittills
har han icke kunnat lefva
annat än i skuggan och gyttj e vattnet; från detta
ögonblick kan han icke andas annat än i ren luft,
i strålande ljus.
En af de minst iakttagna arterna inom insekternas
klass äro de små flygfän, som man gifvit namnet
tvåvingar (dipteraj och som träffas spridda öfver
hela jordklotet från pol till pol. Allmännast bland
dem är en liten tingest, hvars blotta namn väcker en
oangenäm känsla i örat, en liten ihärdig plågoande,
som vi med all makt söka värja oss för, men ingalunda
göra till föremål för iakttagelser - det är myggan.
Ofvanför vatten visa sig om sommaraftnarne luftiga
svärmar af dessa små varelser, som höja och sänka
sig, dansa och hvimla om hvarandra, belysta af
den nedgående solens sneda strålar. Man ser endast
de muntra svärmarna och beundrar på sin höjd den
ihärdighet, hvarmed de idka sitt nöje; men tid efter
annan lemna de befruktade honorna svärmen och sänka
sig sakta ned på vattenytan, der de lägga sina fyra
framben på något flytande föremål eller till och med
på sjelfva vattnet. Frarnkroppen uppbär den bakre på
ytan, och de af-långa äggen framkläckas och qvarhållas
af honan emellan de båda fria bakbenen. Modren
bildar derpå, genom att älta äggen mot hvarandra,
ett slags flotte i form af en spole, som är tjockast
på midten och smalnar mot ändarna. Flotten öfverlemnas
åt solvärmen, och inom loppet af två dagar framkomma
larverna i form af mycket små, små fiskar, med aflång,
genomskinlig kropp, stort hufvud och svarta Ögon. De
älska företrädesvis det stillastående vattnet i diken,
suniphål, sinande källor o. s. v. Så snart man rör
vid vattnet taga de af alla krafter till flykten
under de lustigaste krumsprång. De sakna fötter; men
ett par korta, hårlika antenner sätta dem i stånd
att simma med liflighet. Dessutom hafva de baktill
ett litet framdrifningshjul af darrhår. Den främsta
kroppsringen är försedd med rör, med tillhjelp af
hvilka larven inandas luften ofvan vattnet. Till
denna andningsapparat hör ett slags ventil med
fem eller sex klaffar af mycket sinnrik mekanism,
hvilka djuret efter behag öppnar och tillsluter, och
detta icke oftare än då det kommer till ytan för att
andas; när larven sänker sig på djupet äro klaffarne
tätt tillslutna och inand-ningskanalerna äro då väl
bevarade mot vattnet.
Inom loppet af fjorton dagar eller tre veckor ömsar
larven tre till fyra gånger sitt skal. Han höjer
skölden (tliorax) Öfver vattnet; huden torkar
och spricker, och hela kroppen framkommer genom
denna öppning, lemnande den gamla huden flytande
på vattnet. Vid sista ömsningen antager mygglarven
utseendet af en ännu rörlig puppa. Formen är helt
förändrad; thorax är nu mycket förstorad och uppblåst
med luft så att den flyter; belgen (abdomenj är böjd
bakut och slutar med hinnartade skoflar, som sätta
djuret i stånd att simma. Andhemtningen sker genom
två rör, som likna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
