Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante. -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
detta var allt hvad vår platoniske älskare att börja
med för sin känslas näring behöfde.
På uppmaning af Amor, som i en dröm uppenbarade
sig för honom, började Dante derefter så småningom
närma sig Beatrice i sina dikter, dock ännu blott
med långsamma steg och rädd för att röja för
mycket. Men huru gåtmessigt och förblommeradt den
unge skalden uttryckte sitt hjertas känslor, dröjde
det icke länge förrän man der och hvar utgissade
hans hemlighet, och det gick då såsom det alltid
går, att de unga flickorna skrattade åt en kärlek,
som var så stark, att den gjorde älskaren svag,
så stormande, att den betog honom målet, så ödmjuk,
att den knäböjde på afstånd, så ren, att den åtnöjdes
med en helsning. Beatrice sjelf dref gäck med sin
tyste, drömmande tillbedjare. Men omsider inträffade
det ögonblick, då hans känsla, som en flod, hvilken
länge varit tillbakaträngd, väldigt frambröt och
gaf sig luft i en vacker canzone (J)on-ne, che mete
intel-letto cVamore), hvilken hastigt utbredde hans
rykte och satte honom högst bland Italiens skalder på
den tiden, och som framförallt är märklig derigenom
att den innehåller den första, ännu knappt synliga
brodden till den gudomliga ko-
Efter att hafva inledt den nämda canzonen med några
ord till alla de qvinnor, som veta, hvad det är att
älska, fortfar skalden nemligen på följande sätt:
"En engel åkallade Gud och sade: Herre! i verlden ser
man ett underverk, hvars ädla väsen framspringer ur en
själ, som kastar strålarna af sin glans ända upp till
oss. Och himlen, som icke hade någon annan brist än
den, att vara i saknad af henne, bad Herren om henne,
och alla helgonen anropade honom i sina böner; endast
det fromma medlidandet försvarade min sak. Hvad svarar
Gud, hvad beslutar Han om min älskade? »Mine käre,
finner eder roligen uti att eder längtan lefver,
så länge jag vill det, på jorden, hvarest det finnes
en, som fruktar för att mista henne, och som en gång
skall säga till de fördömda i helvetet: Jag har sett
de saligas hopp.»
Efter denna canzone följde dikt på dikt, kortare
eller längre, än besjungande Beatrice, hvars namn
dock aldrig namnes, än Amors makt och kärlekens väsen.
Dante var dock icke en skald, som blott satt stilla
på sin kammare, lyssnande till sånggudinnans stämma,
och för öfrigt lät verlden lefva om som den ville,
utan en man, som var midt ute på strömmen, rycktes
med af dess rörelse, sänktes af böljorna men åter
höjdes genom sin egen kraft,
Dante.
(Efter en teckning- af Gustave Doré.)
och icke hvilade sin arm förrän på det andra lifvets
strand. Om Dante deltog i tidens strider, de politiska
och enskilda, var det för öfrigt icke något, som
stämplade honom såsom en hetsig och lidelsefull
natur (hvilket han emellertid var), utan blott såsom
italienare och florentinare. Ty det var knappt någon
man i Florens i slutet af det trettonde och början af
det fjortonde århundradet, han måtte vara så fredlig
han ville, som kunde undgå att tillhöra ett eller
annat af de om makten kämpande partierna, ghibelliner
och guelfer, svarta och hvita, adel och folk,
kejserliga och påfliga och hvad de allt hette. Yår
skald slöt sig att börja med till guelfernas parti,
hvilket på hans tid var det mäktigaste; han deltog
såsom frivillig vid adelsrytteriet med utmärkelse i
flere expeditioner mot ghibellinerna i Arezzo, Bologna
och Pisa samt bidrog mycket genom sin tapperhet till
segern vid
Campaldino 1289, äfvensom till eröfringen af
Caprona 1290. Men sedan hans dyrkade Beatrice,
efter att flere år ha varit gift, detta år dog, var
det åter för lång tid förbi med hans lefnadslust och
mod. Boccaccio skildrar hans tillstånd vid denna tid
med följande ord: »Han hade efterhand, såväl genom
att gråta, som genom den be-dröfvelse han kände i
sitt hjerta, och genom att icke hafva någon omsorg
om sin yttre lekamen, blifvit nästan som en vilde
att betrakta. mager, skäggig och liksom helt och
hållet förvandlad från hvad han fordom plägade vara,
så att hans utseende nödgade icke blott hans vänner,
utan hvar och en som såg honom, till medlidande,
ehuru han, så länge detta tårefulla lif varade,
blott föga lät se sig af andra än af sina vänner.»
Årsdagen efter Beatrices död
finna vi Dante sittande ensam, och med tanken fäst på
henne som han förlorat, sysselsatt med att teckna en
engel. Och då några af hans bekanta kommo förbi och
sågo hvad han hade för sig, reste han sig och sade
till dem: »Det var nyligen en annan hos mig, derför
föll jag i tankar.» Derpå satte han sig åter, och
fortfor att teckna englar och att tänka på Beatrice.
Det är ledsamt att säga, men efter att ha sökt sin
tröst i filosofien, gjorde Dante, när sorgeåret efter
den tillbedda var ute, som så många andra förtviflade
älskare - gifte sig med en annan qvinna. Hans hustru
hette Gemma di Manetto och tillhörde Donatiernas
mäktiga slägt. Det är naturligt att hon måste träda
i skuggan för Beatrices lysande gestalt; för öfrigt
vet man om henne ingenting annat än godt, och sägnen,
hvilken skildrat henne såsom en ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
