Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante. -g. - Systrarna. Tre sommarbilder, tecknade af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3P>0
skärseldens berg, då breder sig öfver hans dikt
ett saligt lugn. De skuggor, han möter, andas
kärlek och sucka efter förlåtelse; de bekymra sig
mindre om hvad som händer på jorden och sända blott
glädjande budskap dit, och sången frarnglider allt
lättare och lättare, likt en båt, som föres med
strömmen. Syndens bördor falla af, den ena efter den
andra, tills skalden uppnår det jordiska paradiset,
der hans ungdoms älskade, skön som den uppgående
solen, kommer honom till mötes och för honom med
sig. Gestalternas konturer bli nu mjukare, och de
särskilda stämmorna förlora sig slutligen liksom i en
enda lofsångskör. Buren af sin älskarinnas odödliga
blickar, sväfvar skalden från stjerna till stjerna,
och Beatrice ser i hans själ, som i en spegel, alla
de tvifvel, sorn plåga honom, och löser dem alla; hon
förklarar för honom verldsalltets sammanhang, naturens
gåtor och den kristna religionens mysterier; och sedan
han sålunda genomforskat det eviga ljuset i alla dess
utflöden och återspeglingar, kastar han sina blickar
på medelpunkten för allt ljus, men sjunker bländad
och vanmäktig tillbaka. Och härmed slutar dikten,
ty här är gränsen för hvad en dödlig kan besjunga.
Sådan är anläggningen och gången af detta underbara
skaldeverk, det mest omfattande och djuptänkta,
som något lands litteratur eger att uppvisa. Det har
till denna stund utgått i några och sjuttio upplagor
samt blifvit öfversatt på alla bildade nationers
tungomål. Om dess författare det oaktadt aldrig varit
rätt populär, icke ens bland sina egna landsmän, så
ligger orsaken till detta förhållande just deri, att
han är för mycket på djupet gående, för att kunna
af hela verlden fattas och följas; till och med hans
lärda vänner och beundrare ha ibland svårt att komma
till rätta med honom: en mängd af hans hänsyftningar
och allegorier skola förmodligen i all evighet
trotsa kommentatorernas utläggningsförsök. Den af
våra samtida, som bäst förstått Dante, torde vara
den franske artisten Gustave Doré. Denne snillrike
konstnär har försett den gudomliga komedien med en
serie illustrationer, ömsom gripande, ömsom behagligt
tilltalande taflor, af hvilka hvar och en säger lika
mycket som ett helt poem. Tvenne af dessa förträffliga
teckningar åtfölja denna uppsats. Den första af dem
framställer en syn ur Helvetet, 34:de sången, der
Lucifer, »konungen i smärtans rike», ligger bland
isarna i sin håla och med sina tre ansigten, det
ena svart, det andra blodrödt, det tredje hvitgult,
gifver en bild af syndens tre hufvudarter: sinnlighet,
våld och förräderi. Den andra teckningen utgör en
illustration till 19:de sången af Paradiset, hvilken
skildrar de saliga andarnas förening till bilden af
en örn, och hvarom skalden sjunger:
Framför mig sken med öppnadt vingepar Den sköna bild,
som dessa själar, slutna Inom dess form, i salig fröjd
hölloqvar: Hvar själ tyckts en rubin, der strålar,
gjutna Från solen ned, så brunno, att från den De
mot mitt öga kastats, återbrutna.
Detta örnens himmelska tecken skall symbolisera
den gudomliga rättvisan, men anses äfven antyda
rättfärdigheten i Christo, i hvilken allena är
salighet. _
Tre sommarbilder, tecknade af Sylvia.
I.
II.
r ölen sken, fjärilar och bin kretsade mellan blommor
och blad och på gräsmattan tumlade lekande barn.
»Nu är jag mamma och du barn», sade Hanna och lade
sin arm om Agdas hals. »Mamma!» Agdas ögon och läppar
logo och hon räckte upp sina händer.
Karo, gamle gårdvaren, som fördrifvit sin tid rned
en liten slummer, kom nu långsamt fram och sträckte
trögt på sig, och »mamma» och »barn» hängde sig om
hans hals.
»Jag skall göra dig fin, Agda», sade Hanna sedan
hon rasat en stund, »här är en servet, som dadda
har fållat på, det är en kappa, och den här stora
trådhärfvan är en hatt, förstås. Nej, hvad du är
grann!»
»Åh, så grann, så grann!» läspade Agda och skakade det
lockiga hufvudet, öfver hvilket trådhärfvan slängde
fram och tillbaka,
»Nu skola vi gå på kalas till morbror Janne . . . det
är Karo, du! God dag, god dag, hvad det är varmt!»
Med ett brummande utseende lät Karo fatta sina
fram-tassar och syntes icke särdeles förtjust öfver
den belefvenhet, som de båda flickorna utvecklade
inför honom, »bocka dig, morbror Janne! Ja, detta är
mitt barn!»
»Mamma!» jollrade Agda och gjorde försök till en
nigning.
»Du min tid, hvad ta ni er till? Sykorgen ha ni ju
vändt upp och ned! Se på min finspunna tråd och min
söm! Man kan då inte vända sig bort en minut, utan
att ni finner på odygd.»
Dadda var onådig och det var hon ofta, och som detta
icke var något ovanligt störde det ej barnens goda
lynne och ej deras lek, icke ens då dadda hotade dem
med att ropa på frun, ty »frun»- för dem den ömmaste
och bästa varelse under solen- var deras mor, och
just i detta ögonblick såg hon småleende ut till dem
genom ett fönster och vinkade varnande mot Hanna att
akta »lilla syster».
Solen sken och luften var full af syréndoft.
I trädgårdens skuggrikaste hörn låg Agda på
gräsmattan. Hennes hufvud hade fått mörkare lockar,
hennes gestalt var späd som en elfvas; men hon log
och lekte ej längre - hon hade vuxit ifrån lekarna
och allvarliga tankar hade dagats i hennes själ -
hon räknade sjutton vårar.
Nu hördes lätta f j ät öfver sandgångarna och Agda
spratt till; men hon vände ej sitt hufvud, hon
blickade icke upp till Hanna, som med ett sorgset
uttryck närmade sig.
»Jag måste veta hvad som går åt dig», sade Hanna och
satte sig vid Agdas sida.
»Det här står jag icke ut med i längden . . . hvarför
skyr du mig? Har du någon annan än mig att förtro
dig till . . . äro vi icke ensamma, vi båda .... . är
jag icke äldre au du? Har icke vår döende mor ålagt
mig att för dig vara i hennes ställe?»
Så oupphörligt frågande drog Hanna systern intill
sig och lyfte upp hennes hufvud. »Du gråter», utbrast
hon bestört.
Ja, Agda var skapad att endast småle: fjäsad,
bortskämd och omhuldad - huru kunde väl tårar komma
i hennes ögon?
»Låt mig vara», ropade Agda och drog sig häftigt
tillbaka, »du kan väl småle, du kan väl vara lycklig
och nöjd! Alla tycka mest om dig, alla!»
Hvad Hanna fruktat var då en sanning!
Agda var utom sig och orden rusade häftigt öfver
hennes purprade läppar och hon gaf ord åt den känsla,
som länge hade tärt hennes själ, och hon fortfor:
n Han ser nu för tiden ingen annan än dig, han ...»
»Du menar Wilhelm Änder!» sade Hanna kort, och det
låg en sträfhet i hennes mjuka röst, som kom Agda
att med stora ögon blicka upp till henne. »Om»,
fortfor hon, »om han ser mig, så ... så är det din
egen skuld. Nyckfull och besynnerlig, stöter du honom
oupphörligen ifrån dig.»
»Det finnes ingen, ingen, som är så olycklig som jag!»
klagade Agda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
